200 killar inga tjejer

Internetskatt

2011-08-10T12:40:00.006+02:00

Det är synd att staten inte finns på internet. Ni kanske tänker "Men vadå, ska man betala skatt på Internet?". Ja, det skulle man kunna göra. Till exempel skulle staten kunna bestämma att alla operativsystem levereras med ett litet program som ger en procent av sitt RAM-minne till nån slags sjukt avancerad datoruträkning på nåt universitet nånstans. Så kan nån forskningsgrupp som räknar ut hur många klingoner det behövs för att byta en glödlampa eller hur man klyver en Cern-processor eller nåt sånt använda sig av outnyttjad datorkraft. Vad skulle staten då göra i gengäld, undrar naturligtvis varje god piratpartist. Ja, kanske skulle man kunna erbjuda vett och etikett-kurser till alla Flashback-troll. Eller, viktigast av allt och lite av min hjärtefråga: pusha på alla bloggportaler att införa en gilla-knapp.

För mig händer det ganska ofta att jag läser blogginlägg som jag gillar, men som jag inte har tid, ork eller kunskap nog att kommentera. Jag är säker på att mycken glädje skulle skänkas om folk kunde logga in på kafferasten och då och då få se den där härliga lilla tummen under sitt senaste inlägg.

Den sverigedemokratiska välviljan

2011-07-29T21:59:00.008+02:00

Jonathan Littells roman les Bienveillantes handlar om SS-officeren Maximilien Aue, en intellektuell doktor i juridik och tillika aktiv nazist och psykopat som dödar sin far. Fast han dödar fler än sin far, han deltar i massmorden av judar, kommunister och zigenare också. Boken bjuder på 900 sidor fantastisk läsning. Den är utan tvekan det bästa jag läst i år. Främst fascineras jag av våldet. Av hur lång tid det tar att bygga upp en infrastruktur och byråkrati för ett folkmord. I ett tidigt skede i boken avrättar SS-männen 50 000 judar genom att skjuta dem. Det är oerhört att svårt att förstå. Hur man hittar en skreva en bit från staden, ber var och en av offren att lägga sig ner ovanpå de redan avrättade. Beväpnade med pistoler och gevär skjuter SS-männen fångarna en i taget. Det går inte bra; människor i de undre lagren avrättas inte ordentligt, soldaterna hör skrik, börjar skjuta besinningslöst, hela tiden är allt nära att upplösas i kaos. Man förstår varför man senare blev tvungen att bygga förintelseläger. Även om det finns en ideologi, överordnade och en byråkratisk apparat som påtrycker individen handlingarna blir folk så traumatiserade av att mörda att skadorna att situationen blir ohållbar.

I en annan situation pratar huvudkaraktären med en fångad sovjetisk partifunktionär. Denne tror på kommunismen och accepterar Aue’s försök att hitta en gemensam nämnare hos sovjetkommunismen och nazismen: de båda ideologierna försöker lösa sociala problem med våld. I sovjetkommunismens fall försöker man inte utplåna klasskillnaderna, utan utrota dem. Borgarna ska dö, helt enkelt. Nationalsocialismens praktik grundar sig på att man på vetenskapliga vägar ska hitta sociala grupper som är mer benägna att vara ett hot mot staten än andra. Om statistiken visar att en etnisk grupp i den tyska staten i högre grad än andra tyskar begår brott ska man ägna sig åt vad som idag kallas en pre-emptive strike. Naturligtvis är detta bestialiskt, självklart antidemokratiskt (både ur ett konservativt, liberalt och socialistiskt demokratiperspektiv) och tveklöst fullkomligt ovetenskapligt. (Ett av mina favoritpartier i boken är när Aue samtalar med en lingvist om rasbiologin som vetenskapsfält. Det tar bara två sidor att konstatera att den är helt värdelös, såklart. Ändå fortsätter Aue att agera utifrån den, trots att han anklagar sig själv för att utgå från en vetenskaplig standard som knappt håller medeltida standard.).

Men det är inte för att den kan argumenterar för att nazism är dålig som boken är och blir intressant. Vill man förstå det kan man lika gärna läsa en skoluppsats skriven av en mellanstadieelev, det går snabbare. I det ovanstående trasslet är det just våldsaspekten jag tycker är intressant idag.

I Norge gick en steroidpumpad psykopat lös på ett ungdomsläger och försökte spränga ledande politiker. Det är svårt att förstå. Utifrån les Bienveillantes universum är det tydligt att det handlar om en psykopat; friska människor utför inte den här typen av våldsdåd. Breivik har helt tydlig accepterat att våld är en lösning på sociala problem. Att han utför den här typen av handling kanske förklaras av att han är psykiskt sjuk. Men varifrån kommer den ideologi vars bödel han blir? Det stoff som han förvandlar till något farligt när han tar sig rätten att bruka våld, att döda.

Ingen står utanför sin tids strömningar och jag tror att Breiviks handling blir omöjlig om det inte finns en ideologi som skuldbelägger kollektiv, som säger att man bör sätta in åtgärder mot människor som är oskyldiga, men potentiella hot innan de gjort sig skyldiga till något.

Detta gör att politiska aktörer blir skyldiga att ta avstånd från argumentationer där man skuldbelägger grupper. Det gäller alla radikala partier. Varje gång Fi! Misslyckas med att föra fram sitt budskap och tolkas som anti-manligt finns möjligheten att någon individ ska överskrida den tunna linjen och försöka lösa sociala problem med våld. Vänsterpartiet och socialdemokraterna riskerar samma sak. Men jag tycker att de ovanstående partierna ändå tydliggör sina ståndpunkter. Men hur är det då med SD, höger-radikalerna. Ni får en uppgift av mig: Hitta passager där SD skuldbelägger grupper på sin hemsida:

De senaste decennierna har Sverige tagit emot allt för många människor på allt för kort tid. I många fall mångdubbelt fler än våra grannländer och invandringen till Sverige fortsätter att ligga på rekordhöga nivåer. Denna ansvarslösa politik har gjort att det ständigt skapats växande utanförskapsområden runt om i landet. Områden som när de byggdes betraktades som fina medelklasskvarter har förvandlats till segregerade områden där arbetslösheten och brottsligheten är hög.

För att komma tillrätta med detta menar vi att Sverige kraftigt måste begränsa invandringen. Nivån måste ligga på en sådan nivå att de invandrare som invandrat till Sverige ges möjlighet att anpassa sig till det svenska samhället. Genom åren har vi sett politiker från de andra partierna anslå många miljarder till olika integrationsprojekt. Ingenting har hjälpt. Det finns nämligen ingen integrationspolitik i världen som hjälper om problemen fortsätter att förvärras med fortsatt massinvandringspolitik.

Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer. Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar.

Man behöver inte ens en gymnasieexamen för att se vartåt de barkar. Gruppen politiker har varit oansvarig, gruppen invandrare måste anpassa sig till svenska värderingar. Eftersom SD identifierat individer som inte beter sig som man vill (problemet i ”utanförskapsområdena” är att arbetslöshet och brottlighet är hög) ska man sätta in åtgärder mot en grupp: invandrarna. Utan att veta vilka dom är eller vad de har för agenda. Det har, enligt SD inte en annan grupp: andra politiker, klarat av.

Vad händer när någon, utifrån idén att våld är en lösning på sociala problem, får för sig att verkställa SD:s politik? Det finns flera exempel: Palme-mördaren, Lasermannen, Malmö-skjutaren och nu senaste Breivik.

Titeln Les Bienveillantes är en referens till Aeschylos Orestien. Där jagas huvudpersonen Orestes av de straffande furierna. Han räddas dock av Athena, som dömer furierna att bli till Erinnyer, som på grekiska betyder ungefär ”de som vill väl” (les Bienveillantes). Dessa skonar Orestes. Jag tvivlar inte en sekund på att de flesta politiska partier vill väl. Men om radikalerna vill förvandlas från hämnare till välvilliga hjälpare måste de, som Vänsterpartiet gjorde upp med Sovjet, frigöra sig från idén att peka ut kollektiv och hålla dem ansvariga för individers potentiella handlingar. Annars riskerar de att bli framtida furiers mecenater.

Ensamheten II

2011-07-22T01:59:00.009+02:00

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Det här var alltså Gunnar Ekelöf. Dikten är hämtad ur Färjesång, som gavs ut 1941. Ekelöf är flerfaldig svensk mästare i ensamhet (i den nordiska rankingen ligger han tätt bakom Edith Södergran och strax före Harry Martinsson, men eftersom loppet så att säga är dött kommer han aldrig att gå om). Få har gjort ensamheten till en livsstil så som Ekelöf. Just därför är det så intressant att läsa om hur han skildrar den. Vi tar ett citat till, den här gången ur titeldikten ur Non Serviam (1945).

Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!

Jag låter det vara osagt att dra direkta politiska referenser, Ekelöf var ganska politiskt inkorrekt. Men en sak är säker: han ville åt ensamheten. Eller var det så? I det översta exemplet ser vi en individ som söker gemenskap genom ensamhet, i det andra utdraget kan individen inte slita sig från det kollektiva, från sam-hället. Inte ens den svenske mästaren i ensamhet kan riktigt klura ut det där. Inte ens han verkar tro på en helt fri individ. Och så som Ekelöf levde kan jag se få som försökt mer beslutsamt.

Jag har tittat på film mycket på senare tid. I lejonparten nyutkomna filmer känns det som om tron på individen lever. Den hyllade the King’s speech handlar om kungen som lär sig våga prata i radio med hjälp av en talpedagog och sedan kan tråka ut nationen genom hela andra världskriget genom monotona radiotal. I the Boxer handlar det om boxar-brorsor i Detroits arbetarkvarter som kämpar för att bli bäst på att slåss. I the Social Network försöker nörden att uppnå berömmelse och i Winter’s Bone och True Grit försöker unga flickor att hämnas sina fäder. Sådärja, det var väl Oscarvinnarna.

Det är nästan monumentalt grekiskt. Grekerna trodde ju på det där med individen. Odysseus reste ju runt på sju hav i tjugo år, Akillevs ville bli ärofull och Agamemnon drevs av nån obegriplig fetisch för att ställa till jävelskap. Men grekerna får ursäktas, eftersom de trodde på ödet. Idag vet vi bättre. När Eyvind Johnson skriver om Odyssevs verkligen känner man hur ensamheten tär på honom, hur han längtar hem, hur han går runt där med värkande kropp hos Kalypso, vid resans slut.

Kerstin Gezelius gör förresten en suverän analys av den ohämmade individualismen i DN. Såhär skriver hon om the King’s Speech:

Sen minst ett decennium tillbaka är det självförverkligandet som är den enda sanna romansen. Nu gråter man av tillfredsställelse när huvudpersonen finner sig själv, lever upp till sin egentliga potential och blir storartad och applåderad.

För att nå dit, säger sagan och filmklichéerna, måste man möta någon som inte är ett dugg imponerad av allt man inbillar sig om sig själv (egot) utan bara intresserar sig för det man själv inte ens vågar tro att man är (självet). En sådan person ska helst vara av lägre klass och/eller med ett enklare språk och sätt som skär igenom later och förställning. Karaktären har funnits i alla tider. I amerikansk film var det ofta en svart person, en så kallad Magic Negro. Eller ett barn. Eller en fallen kvinna. Sen ”Döda poe¬ters sällskap” har det inte sällan varit en lärare. Numer är det ofta Geoffrey Rush.

Så tycker jag att det ser ut ganska ofta. Att filmen handlar om individer som förverkligar sig själva. Att vi är så vansinnigt intresserade av människan som utanför ett sammanhang (men kanske med hjälp av en eller två andra individer) når sina mål. Men det där som Ekelöf skriver om när han försöker frigöra sig, bli sin egen, det hittar jag så sällan.'

I går slog det dock mig med stor kraft. Jag har sett alla Harry Potter-filmer under två veckor. Och precis som det är Gollum som är den verkligt intressante karaktären i Sagan om Ringen är det såklart professor Snape som fångar allas intresse i Potter-sagan (de två har förresten oerhört mycket gemensamt, men det kan dryftas någon annan gång).

OBS! SPOILER-VARNING!

Snape har ett förflutet som mobbad, har varit olyckligt kär i Harry Potter morsa och tvingas löpa över på Voldemorts onda sida. Allt för att verkställa professor Dumbledore plan (som fö. Är så snillrik att man funderar på om han inte snott med sig Galadriels palantir från det senaste magiker-konventet). I en filmsvit där det kollektiva, att fler människor handlar gemensamt, står emot förtryck och offrar sig för varandra är det centrala måste Snape gå ensam och avskydd som en mårdhund genom det stora skeendet. Jag tror att det är därför han blir så intressant. För att han förnekas sin gemenskap. Det finns ingen som är som honom. Harry Potter-filmerna (jag har inte läst böckernas) främsta förtjänst är att dom ställer individens olycka mot det gemensamma handlandets glädje. Och Snape blir ensammare än Ekelöf kunde drömma om att någonsin vara.

De scener i Harry Potter-filmerna där den kollektiva handlingen lyfts fram är oerhört starka. Jag tror att de blir det, eftersom man vågar lyfta fram samarbetet och gemenskapen som den väldiga kraft det är. Annars, när folk handlar gemensamt i film, skildras det ju ofta som zombies eller hjärntvätt.

Den antinomi som Ekelöf helt fruktlöst kämpade för att förstå under hela sitt liv har blivit delar av nån slags urvattnad eufemism, en quick fix som alla kan förstå och hoppas på: om du inte klarar av att skaffa dig ett jobb, tycka om dig själv eller behålla goda relationer; hoppas hellre på att du träffar en okänd välgörare än att försöka organisera dig eller söka förståelse i en grupp. Det är upp till dig att ta dig ur ditt utanförskap, snarare än det är upp till den stora massan att släppa in dig.

Ensamheten I

2011-06-27T16:43:00.001+02:00

Det är en sak med mitt yrke som skrämmer mig: ensamheten. När man jobbar i skolan ser man de ensamma. De som inte jobbar i skolan kommer kanske ihåg dem: de där som stryker runt i korridorerna, sitter ensamma i skolmatsalen och aldrig hittar någon att jobba med på lektionerna.

Jag skriver stryker, för när de går är det nästan som om de skulle vilja stryka bort sig själva från manuset, skippa hela pjäsen och bara försvinna. Eller säkert också skriva om pjäsen med ett nytt förord från författaren, ett humant den här gången, inte bara några förmaningar från föräldrar, en svårtolkad läroplan och meningslösa ömhetsord från lärarna.

Men det går inte och det kommer aldrig att gå. Kanske gick det någon gång i förhistorisk tid, innan Hammurabi skrev lagar och kungalängder fördes, mynt slogs och människorna började fråga sig vilka dom var. Kanske fanns det inga ensamma i de tidigaste stammarna av letare och samlare, men det vet jag ingenting om.

I ”Pojken i skogen” av Mats Jonsson är ensamheten ett av de teman som är mest centrala. Hans skola kryllar av ensamma människor, många av dom förstår helt enkelt inte spelreglerna i en högstadieskola. En del andra kan inte leva upp till normerna och hamnar utanför. Läs historien om Blom på sidorna 191 – 196 så förstår ni vad jag menar.

Särskilt spännande blir det eftersom huvudkaraktären själv är lite av ett freak, ungefär som jag själv var. Men han har, precis som jag hade, någon att spela Zelda och prata serietidningar med. Hans upplevelse av ensamhet är existentiell, till viss del kanske självvald. Jag tror att sådant inte går över, att har man en gång upplevt utanförskapet (Det riktiga utanförskapet är värre än Alliansens; både liberaler och marxister kan ibland tro att ett samhälle blir öppet genom full sysselsättning. Tänker man så missar man helt och hållet vad politik handlar om) kommer man för alltid att känna igen det, för mig återkommer den där känslan vid kritiska situationer, man får för sig att ingen förstår och kanske är det så.

Men hur mycket jag än skryter om att jag var utanför i högstadiet är det fortfarande ett faktum att jag aldrig var helt ensam. Det handlar inte om en nyansskillnad, snarare är den Stilla havet-stor. Jag har alltid haft människor nära att diskutera med och utvecklas med. Jag kan inte riktigt förstå hur den konkreta ensamheten är. Vad man gör när man inte har några vänner? Jag kan inte ens tänka på den ensamma vuxna människans vardag: hur det känns att komma hem själv, laga mat själv, titta på teve, ta en promenad och sedan fundera över hur man ska tillbringa helgen helt på egen hand, utan att det flimrar över tanken.

Eftersom jag måste utveckla mitt bloggande petar jag här in en högst professionell cliff hanger. Fortsättningen på texten, som utlovas vara våldsamt introspektiv och spekulativ, publiceras först om några dagar.

Resandefolket

2011-03-04T17:45:00.003+01:00

Att bo med människor som är nästan ett decennium yngre än en själv är ibland en prövning. Man får vänja sig vid skrän sent på måndagsnätter, att diskussioner abrupt kan ta slut i godtyckliga truismer och att man måste gömma söndagens frukostjuice så att den inte misstas för groggvirke.

Fast egentligen. Inget ont om ungdomen. Det finns ju såklart tusen 19-åringar som är smartare och mognare än jag. En del av dem är mina elever. Kanske handlar det snarare om att man, när man blir äldre, blir alltmer van vid att välja sitt sällskap. Och då behöver ju min irritation inte förklaras genom åldersskillnader, utan snarare genom att jag blivit äldre. Om ni förstår hur jag menar.

En sak som jag gärna skulle vilja beskriva som en ungdomskult är fixeringen vid resande. Så har det i alla fall varit för mig. Att jag blivit mindre och mindre övertygad om resandets välgörande effekter ju äldre jag blivit. Men där jag bor är det liksom ett axiom att man utvecklas genom resande - man förstår omvärlden bättre, träffar intressanta människor, vidgar sina vyer. Själv har jag aldrig riktigt märkt av det där.

Okej, man kan åka till städer man aldrig sett förut och det är roligt. Det är fruktansvärt roligt att vandra gata upp och ner. Att hitta kvarter med sina egenheter, spekulera i den sociala stratifieringen, se platser man läst om, lyssna på främmande språk. Nuförtiden bor jag hellre på billiga skithotell än vandrarhem. Men jag tycker överlag att vandrarhem är trevliga. Det är alltid lätt att börja med folk, många är sympatiska och ofta kan någon berätta något spännande om den plats där man befinner sig. Men att kalla detta för personlig utveckling är att negligera människans komplexitet.

Jag tror att historien kan förklara idéer som "man växer genom att resa". Under föregående sekel var det legio för den universitetsutbildade adeln att göra bildningsresor genom Europa. Man utnyttjade sitt ekonomiska privilegium till att resa till de orter man studerat och i verkligheten se vad som varit fokus för ens studier. Dagens backpackerkultur är någon slags McDonalds-version av detta. Ingen orkar längre grotta ned sig i antik grekiska, athensk demokrati eller olympens myter för att båtluffa i Grekland. Ändå har resandet behållit sitt mystiska, danande skimmer.

Själv åker jag i morgon för att promenera i Deauville, Trouville och Honfleur. Jag tar med mig min grammatikbok och det senaste numret av les Inrocks. Rimligtvis kommer jag knappt att prata med någon och antagligen kommer jag att utvecklas mindre än en dag på jobbet. Men jag räknar med att bli väldigt avslappnande.

Demokratiekvationen

2011-02-28T23:53:00.004+01:00

Jag pratar med J. och K. över Skype och vissa saker går ju liksom inte att undvika.

Som att alla bitar för en gångs skull har möjlighet att falla på plats i arabvärlden. Eller åtminstone några bitar. Men bara det vore ju första gången sedan Mamelukväldet.

Eller vem som blir socialisternas kandidat i Frankrike 2012. Själv tror jag på Dominique Strauss-Kahn (De som vill visa sig au courant med fransk politik använder såklart kortformen DSK. Jag ska nog också göra det.) Även om Martine Aubry har jobbat hårt för att socialistpartiet ska föra en tydlig, förståelig politik med punkter som riktas till hela befolkningen tror jag att DSK faller väljarna i smaken på grund av den där konstiga franska idén om att presidenten ska vara känd i stora världen (IMF-chef).

Eller vem som blir socialdemokratisk statsministerkandidat. Vilket måste vara världens svåraste jobb. Den som blir det kan ju räkna med att hålla koll på LO, övertyga partiet om att man för en progressiv politik, inte skrämma bort pensionärerna, locka över SD-väljare på landsbygden, vinna akademiker-röster i storstäderna, minska löneklyftorna, stimulera näringslivet, vinna över borgarna i tillväxt, utöka välfärden, låta bli att öka skatterna osv. Vi pratar om Lena Sommerstad, eftersom hon känns som bobo-kandidaten nummer ett. J. ifrågasätter hennes förmåga att kompromissa. Jag och A. skriker att det kunde ju inte Palme heller. J. ifrågasätter om hon kan ses som representativ för rörelsen. Jag och A. skriker att det var ju varken Tage Erlander eller Olof Palme, heller.

Och så säger jag något jag ångrar; att skit i gubbarna på Bollstasågen och vad dom tycker. Skit i om dom skulle känna sig alienerade av en partiledare som inte hade samma relation och historia till och i rörelsen som dom. Dom kommer ju ändå aldrig att rösta borgerligt. J. behöver bara kort påpeka att det mycket väl skulle kunna vara så att vänsterns dåliga val på senare år beror på att kontakterna mellan Bollstasågen och Rosenbad är så få. På att i stort sett alla folkrörelser i Sverige (förutom Sverok) inte fyller samma sammanfogande funktion som tidigare. Att det är det som skapat distansen.
För er som läst Birger Norman eller PO Enqvist är det lätt att förstå. Skräcken för att det inte finns något mänskligt lager av gemenskap mellan individen och staten. Den kalla, autokratiska dystopin. I teorin, såväl som i praktiken är det här med folkrörelser nog det jag tycker är allra viktigast i en demokrati. Hur ofta människor träffas: hur ofta människor från olika delar av samhället träffas. Jag tror att ju mer vi umgås under organiserade former och fattar beslut tillsammans (om upprustning av hockeyhallen, schema för vägföreningen, kaffekokning på byalagets danskväll), desto bättre fungerar demokratin. Och när demokratin fungerar sämre, förlorar folk förtroende för staten.

I Sverige tror jag att det kan leda till att folk röstar borgerligt. När jag tänker på vad som händer i arabvärlden just nu känns det som om konsekvenserna skulle kunna bli väldigt mycket värre. I många av de länder där man idag kastar ut både statschefer och regeringar finns ju nästan ingen opposition. I många fall är den politiska arenan så begränsat att den religiösa har fungerat som ett surrogat under de senaste åren.
Allting känns väldigt likt Algeriet 1989: Efter tio år av stagnation fick folket nog. I stort sett ingen organisation fanns, men arbetarklassen (som ville ha högre levnadsstandard) och medelklassen (som ville ha utökade medborgerliga friheter) gick samman i upplopp och demonstrationer. Till slut fick den korrupta regeringen ge upp och utlysa nyval. Visst går det att känna igen?

Algeriet blev ingen demokrati efter 1989. Det islamiska partiet FIS vann den första omgången av valet, eftersom man kunde sprida sitt budskap genom moskéer och använda de religiösa institutionernas organisation. Militären satte (precis som dom gör idag) hårt mot islamisterna och detta ledde till inbördeskrig. Det fanns inga politiska partier som kunde utmana FIS, ingen etablerad fri press för debatt, inget förtroende till staten efter år av autarki och korruption, inget förtroende för demokratin hos militärledningen. Även om en förändring i arabvärlden är nödvändig är det svårt att inte bli orolig.

Tyvärr känner ingen till den där demokratiekvation som kan trolla fram fler mellanmänskliga kontakter i Sverige eller ideologiskt baserade folkliga partier i arabvärlden. Jag antar att man får blunda, göra sitt bästa och hoppas att tusen olika värden i tusen olika kolumner sammanfaller och att den där ekvationen kan rassla ur sig någon som blir, om än inte optimalt, så åtminstone värdigt.

2011-01-30T22:24:00.000+01:00

Jaha, då lägger vi oss väl ner och dör, då.

Sosse-lifestyle

2011-01-17T21:03:00.003+01:00

Jag parkerar utanför Hemköp och går ut i griskylan. Självklart har jag glömt mössa och vantar hemma. Snabbt hastar jag framåt, det går ganska bra. Ända tills jag står framför porten. Då funkar det inte längre. Jag handlar ju på Koppra. Inte på Hemköp. Så får man springa över parkeringplatsen och torget i -27 grader för att komma fram.

Jag vet inte vad som har hänt mig de senaste åren. Kanske saknar jag tonårens subkulturer och att allt blir så jävla eklektiskt för mig nuförtiden (Hur hårt jag än försöker hålla mig). Och på nåt sjukt sätt har det fått mig att anamma nån slags konstig sosse-lifestyle (jag vet; det är i det närmaste en oxymoron att kombinera orden sosse och lifestyle).

Det började med "Koppra". Aldrig i hela mitt liv hade jag tidigare kallat Coop/Konum för Koppra (Alltså kortformen av det gamla "Kooperativa förbundet). Kanske att nån bekant till mina föräldrar nån gång svamlat om Koppra. Men nu har ordet fått fast anställning i mitt vokuabulär.

När jag sedan för två år sedan gick med i Lärarnas Riksförbund ringde jag direkt upp kundtjänsten för att försäkra mig om att deras försäkringar, liksom min tidigare, var kopplad till Folksam. Som tur är var den det. Man vill ju inte försäkra sig hos borgarna. Sen började jag läsa Vi på biblioteket. Ytterst märkligt, jag har aldrig haft något intresse av tidningen. Vet inte ens om jag har det nu, egentligen.

Efter detta tjatade jag våran rollspelsförening till att samordna sin verksamhet med ABF. Inte för att vi tjänade något på det, det blev nog mest en massa pappersarbete för alla inblandade.

Och under julen fick jag en Harrington med en Kramfors-badge i present av Eva och Karin. Jag bär den med stolthet, representerades min hjärntvättade, förvirrade sosse-lifestyle-subkultur. Lika bra att gå med i s-sponsrade PRO direkt.

PS. När jag dör vill jag gärna att Fonus ska ta hand om mitt lik.

2011-01-09T19:15:00.010+01:00

Jag stapplar ut ur bilen med tomatsåsen i famnen, snubblar till på en isfläck som ligger dold under snön och spiller nästan ut hela bunken. Karin lät så stressad i telefonen att jag inte hade sinnesnärvaro nog att täcka den med plastfilm. Det är tjugo grader kallt och jag fumlar i fickan efter mobiltelefonen för att ringa och meddela min ankomst, återigen nära att tappa skålen med fortfarande varm tomatsås.

Karin öppnar dörren, vi småspringer uppför trapporna. Hon tar skålen från mig och säger att vi måste springar ner på Träffen för att hämta bearnaisesås. Jag tänker inte så mycket på det, det är liksom bara att följa med. Ner för trapporna igen, in på Träffen och där vid ett långt bord sitter femton personer jag känner. Jag blir lite förvånad. Konstigt att alla dom skulle äta tillsammans. I Kramfors. Och utan att bjuda mig eller Karin.

På bordet ligger det volanger. Jag hinner faktiskt förstå vad det är som pågår en millisekund innan någon ropar grattis.

Det är lite svårt att veta hur man ska reagera, sen. Att hålla tal vore ju säkert rimligt utifrån någon slags fest-tradition. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle säga. Det finns inte så mycket mer i mitt sinne än förvåning. Vilket ju inte känns som någon bra grund för ett tal. Dessutom kan det ju vara så att det är någon annan som ska firas. Sjukt pinsamt om jag skulle missta att allt det här var bara för mig. Jag sätter mig på en tom plats i mitten av bordet. Till höger om mig sitter Anders. Men han skulle knappast fira sin sextioårsdag med oss. Till vänster sitter Jörgen. Han har varken fyllt år, klippt sig eller skaffat ett nytt jobb på sistone. "Vad ska jag göra?" viskar jag i hans öra. "Precis som du vill" svarar han. Jag tycker verkligen om Jörgen, men i den här situationen är han helt värdelös att ha vid sin sida. Det står en påse med mitt namn på framför mig. Jag antar att det ligger presenter i den. Framför mig sitter Eva. Hon ler uppfordrande mot mig och jag antar att jag borde göra något med påsen. Men börja öppna presenter? Påkalla folks uppmärksamhet? Jag vågar inte titta Eva i ansiktet utan börjar spela luffarschack med hjälp av de symmertriska prickarna på hennes blus, ända till jag blir varse om att man ju ska titta i tjejers ögon, inte i deras blusar.

Jag kommer nog aldrig att kunna se avslappnat på det här med uppvaktning. Samtidigt som jag verkligen älskar att tänka tillbaka på alla dom gånger jag blivit uppvaktad blir jag alltid otroligt nervös av att finna mig i situationen. Att veta att man är i centrum, eller att det samlade sällskapet i de thär fallet totalt hade lagt ner ca. 15 timmar på förberedelser och resor (mest resetid då, eftersom det är Norrland). På femton timmar kan t.ex. bygga ca. en Volvobil (förutsatt att man har en Volvofabrik och lite bildelar) eller en miniatyr av Kramfors centrum i Lego.

Självklart får det mig att tänka jantelag. Man vill ju liksom inte framhäva sig själv. Särskilt inte om ens enda bedrift som i det här fallet är att ha fyllt trettio år i ett av världens bästa välfärdssamhällen (eller som den gången jag efter sju år på universitetet äntligen kunde plocka ut en magisterexamen, det var ju heller inte riktigt som att dela på Röda Havet).

I Sverige pratar folk om att jante är den mest svenska av alla företeelser. Något som protestantiska präster predikat ur hårda katekespärmar i timrade stugars svinkyla. Vilket gör mig förvånad när man i Normandie kallar den janteska återhållsamheten och avundsjukan till det mest franska som finns. En filosofilärare berättar för mig om det katolska riddaridealet som föorordade återhållsamhet och fattigdom samtidigt som nordeuropeerna med kyrkans gunst gjorde sig rika på handel, manufakturier i räntor i 1600-talets Europa.

Kanske är det hela, som så många andra påstått lokala fenomen, något allmänmänskligt. Och i ärlighetens namn tycker jag att jante är en vacker idé. Att man inte ska verka förmer, att man inte låter gräsmattan växa, inte skryter med nybilen och inte sliter på finkläderna mitt i veckan. Det tråkiga är bara att något som i min värld leder till återhållsamhet och erkännandet av en gemenskap också får en att titta ner i bordet och stamma av blygsel.

2010-10-07T09:59:00.000+02:00

Det har borjar bli trottsamt. Jag gissar ju alltid pa Assia. Men i ar tror jag verkligen att det gar hem. Eller vanta nu. Stryk "men". Jag var precis lika overtygad forra aret.

2010-09-29T10:18:00.004+02:00

Jag har fatt mitt schema nu. Det ar lojligt tunt. Tva dagar i veckan borjar jag efter klockan tolv. Pa onsdagar har jag inga lektioner alls. Det har hade ju inte varit nagon big deal om jag haft examinationer att ratta och planera, foraldrasamtal att halla, betyg att satta och lite mer kravande lektionsplanering. Men man far sysselsatta sig pa annat satt, antar jag. T.ex. forsoka gora en ny flik till skolans hemsida nar man ha samma skrivkunskaper som en fransk nioaring. Eller plugga grammatik sa att man snart lar sig skriva lika bra som en normalbegavad tioaring. Nanting maste man ju hitta att sysselsatta sig med, nar man lovat sig sjalv att en god portion av allt tidsoverskott ska ga till DSRAKBK (Den Stora Romanen som Aldrig Kommer att Bli Klar).

For ovrigt tankte jag, att nu nar Morn foregar med gott exempel kan ju jag outa vilka kunskaper i svenska jag sjalv tillskansat mig i ar:

Det heter sannolikt, inte sannorlikt
Det heter reservoarpenna, inte resevoarpenna

Annat som gor mig glad: Magdalena Ribbings narmast agitatoriska stil har. Forsta gangen pa ett tag jag laste nagot pa dn.se som faktiskt gjorde mig glad.

2010-09-27T12:27:00.004+02:00

TPB-rattegangen, alltsa. Ar det nagon som orkat hanga med i alla svangar? Ar det nagon som annu forstatt vad som ar sa brottsligt med att lagga upp en sajt dar folk far dela information? Ar det nagon som pa fullt allvar tror att killarna bakom sajten ar idealister? Antagligen inte. Sjalv foljer jag rattegangen enkom for att kolla in slynglarnas klockrena Flashback-stil. Vindjacka, ryggsack och glest skagg FTW.

Anteckningsbloggssaxningar 21/9

2010-09-26T00:57:00.006+02:00

Solen bränner, nästan så att jag inbillar mig att jag hamnat längre söderut än på den franska sidan av Engelska kanalen. Jag har stannat på ett café på väg hem för att gå igenom mina dagsanteckningar. Det är fruktsansvärt frustrerande; artiklarna i Libération som ligger uppslagen framför mig är inga problem att läsa, skönlitteratur går sådär. Att förstå franska byråkraters omständiga förklaringar av halvt okända system är ett hinder, men inte vidare svåröverstigligt. Men att prata. Jag vqnder upp och ner pq orden. Därför för jag dagsanteckningar. Plitar under dagen ned vad jag har pratat om och hur det har gått. Sen sätter jag mig ner och försöker rekonstruera konversationerna på ett pappersark, ungefär som dom borde ha låtit i verkligheten. Det går inte helt felfritt, heller, men betydligt bättre än att prata. På vägen hem brukar jag prata för mig själv, försöker förbereda mig på nya konversationer som kan dyka upp dagen efter. Det fungerar inte heller så bra (dessutom har jag läst nånstans att den typen av beteende efter ett tag kan leda till stigmatisering).

Som tur är, är mina kollegor vänliga, lyssnar tålmodigt på mig och lägger ofta orden jag letar efter i munnen på mig. Eleverna är barnsligt förtjusta i att inleda korta konversationer pa engelska med mig, men blir oerhört blyga efter tre-fyra repliker. För en gång skull kan jag, utan att överdriva, säga att jag förstår dem.

Trots att jag har en tunn skjorta på mig svettas jag. Jag sväljer en mun kaffe. Har aldrig gillat franskt kaffe. Men när man är i Gallien får man göra som gallerna. På sidan tre i Libé ser jag en skämtteckning på Sarkozy "Sarkozix, le petit facho" läser rubriken. Översättning behövs knappast. Det åker förbi en skåpbil där det sitter två tjocka gubbar med rutiga skjortor. Dom annonserar morgondagens strejk mot Sarkos pensionsreform via en megafon. På skolan där jag arbetar gick lärarna ut i strejk förra tisdagen, också. 63% av de anställda var borta från jobbet. Jag skulle kunna säga till mina kollegor att det är en ganska mager siffra jämför med i Sverige. Att trots att anslutningsgraden gått ner 16% sedan 1995, ligger den fortfarande på över 70% (i LO). Men det känns som om den där svenska självgodheten runnit av mig.

Normandie är rödare än Sverige nu för tiden. Jag köpte ett USB -modem för alldeles för mycket pengar för att kunna följa katastrofen live under valnatten. Idag känns det onödigt. Mitt parti, Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, SD kom in i riksdagen. Det notoriskt otrogna miljöpartiet flörtar med högern. Ändå tycker jag att sossarnas valrörelse var ganska bra. Man började med att knyta Miljöpartiet till sig. Jag tror att det var nödvändigt. Jag tror att det finns folk i Stockholm som har för borgerliga värderingar för att rösta på S eller V, men kan tänka sig MP. Vänstern måste ju vinna medelklassen för att vinna val.

Att knyta vänstern till sig tycker jag kändes som en självklarhet. Vänsterpartiets mandat har ju borgat för alla socialdemokratiska regeringar någonsin (nästan). Man har haft platser i utskotten och täta kontakter med partistyrelsen. Man har förhandlat om hur många budgetar som helst vid det här laget. Den enda skillnaden i år skulle vara att Lars Ohly skulle bli socialminister. Typ. Och borgarna ba: Okej, vi kör den där kosackvalsgrejen från 1928, folk har nog glömt den videt här laget. Och dessutom har ju SD redan grundat med en valfilm som faktiskt är värre än något Högerpartiet skulle ha kunnat komma på för snart hundra år sedan. Och samtidigt pratar folk om att det är en fara för demokratin om Sverige får en social- och/eller biståndsminister som tycker att det här med att omfördela tillgångar är bra.

Och visst lutade sossarna åt vänster, snarare än mot mitten. Men jag tycker det var bra, det gjorde det här valet tydligt. I både sysselsättnings- och skolfrågan visste väljarna att dom valde mellan solidaritet och individualism. Det känns som en garant för en tydlig valrörelse. Ingen kan i efterhand komma och säga att det var omöjligt att förstå vilka alternativ man valde mellan.

Det kanske inte var rätt att matcha slipsliberalerna med en Mona. Men det var nödvändigt. Och det kanske inte var nödvändigt att prata mindre och mindre om profilfrågor som etnicitet och genus allteftersom valkampanjen fortskred. Men det var rätt. Man kan inte försvara sig med en kevlarväst av postmodern intersektionalism när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg svingar en skattesänkningsyxa. Då är det liksom lättast att släpa upp Göran Persson på ett podium för att lindra huggen.

Sen var det ju det här med SD. Där förlorade verkligen sossarna och vänstern. SD lockade många moderater till sig. Man kan anta ett det var protester mot regeringen. Jag fattar inte hur man kunde misslyckas med att få dem att rösta på s eller v. Jag vill inte tro att det är så enkelt som att lågutbildade män på landsorten blir livrädda så fort någon pratar om feminism eller vikten av en hållbar utveckling. Jag tror bara att meddelandet kommer ut på fel sätt. Att arbetarerörelsen inte använder alla sina tillgångar på det sätt man traditionellt gjort. Genom att diskutera på arbetsplatserna, i föreningarna, på fackmötena, i ungdomsklubbarna osv. Jag tror att om man kan göra det, kommer nog den där eftertänksamheten jag tänker mig svalla mot väljarna medvetanden och samveten under de sista dagarna, då vänstern knappade in, någon vecka tidigare. Jag är Bomb på att det blir så nästa val.

2010-09-24T08:53:00.002+02:00

Ser det inte litegrann ut som att min valkrets pekar finger at Alliansen?

2010-09-06T21:03:00.002+02:00

Det ar dags nu. Att borja blogga igen. Jag har inte velat pa ett halvar. Ibland kan det kannas som om jag delar med mig av tankar som inte ar... relevanta. Som det finns experter som kan uttrycka sig mer initierat kring. Fast samtidigt ar det ju det jag gillar med Internet; att alla far vara med (forutom fattiga och analfabeter da, Internet ar typ som nar moderaterna sager att dom ar det nya arbetarepartiet). Dessutom bor jag i en smastad i Frankrike och har inga kompisar, sa jag antar att jag lika garna kan blogga bort tiden.

Fler böcker

2010-02-07T22:57:00.001+01:00

Sitter och försöker läsa texter jag skrivit under de senaste veckorna. Det går inte så bra, jag greppar inte hälften av vad jag skrivit. Kollar på inlägget under och förstår inte riktigt allt som står där. Det är som om orden kommer i fel ordning. Eller i värsta fall uteblir.

Men jag ska ändå försöka avsluta min lista av de bästa böckerna jag läste förra året.

8. Andningsgunga -Hertha Müller

Det tog väldigt lång tid för mig att läsa ut andningsgunga. Först läste jag tre fjärdedelar av boken under samma dag. Sedan la jag ner den i en månad. Det var inte riktigt som att läsa en roman. Och det är det jag både gillar och ogillar med hennes poetiska prosa. Den är så otroligt vacker, bilderna är så träffsäkra. Och jag tycker att boken fungerar lite som en andning också. Man andas in det hemska i texterna och sedan andas man ut i det vita textlösa utrymmet som finns mellan varje kapitel. Ungefär som luften i Umeå när det är tjugo grader kallt. Men det är också det som gör att jag låter boken ligga. Den är stadig som andning, det går in och ut, men inte framåt och ärligt talat känns det som om orden utvecklar sig själva, snarare än handlingen. Och sånt gör att jag gärna lägger ner en bok i en månad och sedan blir förvånad över hur bra den är när jag plockar upp den igen.

7. Fjärilen i min hjärna -Anders Paulrud

Jag vill verkligen veta hur det känns att dö. Mest för att jag aldrig varit rädd för döden. Jag tror på himlen och tror att jag har lika stora chanser att komma dit nu som om femtio år. Samtidigt kan jag förstå skräcken. Jag hatar när det tar slut och fattar grejen med post coitus omne animal triste est (som liknelse alltså) och så vidare. Och därför är det spännande att läsa Paulruds bok, som mer eller mindre är en nedräkning till döden. Det är konstigt hur huvudkaraktären Anders trotsigt röker cigaretter ända in i döden trots att det är dom som tagit honom dit. Det är hemskt att följa honom från frisk till sjuk och läsa om hur han upplever att hans kropp sakta slutar att fungera, hur han blir svagare Jag har aldrig tänkt på det så. Att man emot slutet blir långsam, glömsk, kissar på, måste vila i trappor och somnar på parkbänkar. Liksom som en föraning. Det är det jag tycker att boken beskriver så ohyggligt bra. Men ska jag vara helt ärligt kan jag inte ta till mig dom där sista metrarna till döden, den där rädslan och oron. Jag berörs mer av hur själva levandet förändras än hur döden närmar sig.

2009 års bästa -skönlitterär prosa

2010-01-17T19:58:00.004+01:00

Slår på TV-nyheterna för första gången på nästan en månad och för se några leende statsråd framför ett privat apotek. Så jag slår av teven och sätter mig ner för att sammanfatta de tio bästa böckerna jag läste under förra året. Det blir en konstig lista, jag tar inte med någon poesi (hade gärna haft med Jäderlunds mörker mörka mörkt kristaller och Yeats-samlingsvolymen) och ingen facklitteratur (hade gärna haft med Normans Ådalen 31, Sven Eric Liedmans I skuggan av framtiden och Ania Loombas Kolonialism/Postkolonialism). Men nu har jag tydligen bestämt att facklitteratur och poesi diskvalificeras.

Det är konstigt, när man försöker göra en sån här lista. Jag märker att många böcker faller bort, bara för att jag läste dom vid fel tillfälle. Albert Camus fallet läste jag till exempel under två helger på Ulvön. Den var fantastiskt, och vävde samman av allt det där som gör att jag älskar Camus. Men något större intryck gjorde den inte. Jag hade så mycket annat att registrera och känna och tänka. Här kommer platserna 10-9.

10. Boris Vian -Svarta kattens blues

Egentligen en lång novell, men den får vara med på listan eftersom jag saknar Boris en aning. Kort sagt handlar den om ett par som lockar ut en katt som fastnat i en brunn. Katten visar sig vara ganska otacksam, så dom tar med honom till en bar. Där börjar han att dricka konjak som en hel karl och svära och leva rövare. Som tur är träffar paret en hora på vägen som följer med och skänker åtminstone lite trygghet till sällskapet. För den som har läst Boris Vian är det här ingen handling som får en att rycka på ögonbrynet. När vardagens kausalitet för brutal och ordningen för monumental rekommenderar jag alla några sidor Boris Vian.

9. Davis Lagerkrantz -Syndafall i Wilmslow

Mitt intresse för Alan Turing började när WW2-RTS:et Hoi2 släpptes. Det roligaste med spelet var att styra sitt land och rusta upp och forska under perioden 1936-1940. Sedan blev det mest en massa krig. De två bästa forskarna i spelet var Alan Turing och Robert Oppenheimer. Och nån tysk som jag aldrig kommer igåg vad han heter. Kancke Arne Beurling också, när jag tänker efter.

Den direkta anledningen till att jag började läsa Syndafall i Wilmslow är att den handlar om Alan Turing. Hans historia är faktiskt för hemsk för att vara sann. Kanske är han urtypen av ett Oxford-original. En enstöring med ett monumentalt intresse för matematik och teknik som uppfinner den maskin som mer än något annat kommer att förändra omvärlden -datamaskinen. Att han därefter av ett barbariskt rättssystem åker dit för sodomi och tvingas injicera östrogen innan han tar sitt liv 1954 gör ju settingen för en historisk roman om den efterföljande mordutredningen idealisk.

Syndafall i Wilmslow handlar om en ung poliskonstapel som börjar utreda mordet. Självklar har han själv drömmar om att bli matematiker i bagaget, plus en dålig relation till sin pappa och kvinnor och intellektualism och karriär och sig själv. Förutom pappa-grejen känner jag igen mig i honom. Och det är intressant hur huvudkaraktären genom hela boken närmar sig Turing, hur inte bara fakta utan också förståelse dyker upp. Även Lagercrantz bok inte på något sätt är en uppvisning i stil; på många ställen känns intrigen ointressant, symbolerna konstalde och dialogerna orealistiskt tröga, behandlar den så pass intressanta saker och rör sig mot ett så fascinerande mål att den verkligen berör mig. Att man sen får lite koll på en samling matematiska problem gör inte saken sämre. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att halva grejen med att läsa historiska romaner är att man får kunskap om en tidsanda eller ett skeende. Som till exempel i Sallombo. Eller Da Vinci-koden. Två böcker som jag med god mariginal tycker att Syndafall i Wilmslow överträffar.

2010-01-11T13:31:00.008+01:00

Jag kan stolt meddela att jag har löst det. Brattåsmordet, alltå. Med hjälp av den fantombild Härnösandspolisen släppte för en månad sen har jag hittat mördaren.

Egentligen ska nog lösningen tillskrivas min assistent Eva Watson-Högström. Men nu är det som det är. Jag är deckarn, hon är assistenten. Så jag får äran. Många ställde sig ju frågan "Finns det verkligen någon som ser ut såhär?" när de för första gången såg bilden. Svaret uppenbarade sig på Rock n' Roll Hall of Fame-galan dagen innan nyårssafton.

00-talet

2010-01-03T11:58:00.005+01:00

Jag tror inte riktigt på det här med att utvärdera och sammanfatta sitt liv. Det blir liksom alltid fel, eftersom man blir tvungen att se alla tidigare rörelser utifrån punkten nu. Man kan aldrig få något fullständigt perspektiv på var något som satts i rörelse hos en människa slutar. Raketforskare kan räkna på trajektorer för olika objekt, på luftmotstånd och rörelsehastighet, men människor fungerar inte så. Luftmotstånd är till exempel, i den mänskliga trajektorn är något som en dag är en solid vägg och som man nästa dag kliver rakt igenom.

Men även fast jag tror att det är omöjligt att utvärdera och sammanfatta, älskar jag narrativen. Det är narrativerna som engagerar oss, som sysselsätter våra tankar. Ävenom vi inte kan utvärdera rätt eller fel kan vi bearbeta det; vi kan berätta. Så jag tänkte försöka mig på 2000-talet.

När 2000-talet började gick jag en skrivarkurs på folkhögskola. Jag var väldigt ung och jag vet inte riktigt vad jag sysslade med, tror inte ens att jag försökte ta ut någon riktning. Ett år senare i Göteborg; ytterligare ett år senare i Stockholm. Att utforska de nya städerna var fantastiskt. Jag kommer aldrig att få göra det igen, inte på det sättet. Alla dom där delarna av den urbana stadsbilden som var helt nya för en; att det fanns stadsdelar med helt olika karaktärer, att olika människor levde olika liv på olika platser. Vetskapen av att något hände på andra sidan stan när jag var på den ena. Det var nästan karnevaliskt, åtminstone minns jag det så. Vasagatan och Götgatan. Kellys och de nedgångna barerna på Kungsholmen och Kellys och de nedgångna barerna på Andra långgatan. Alla hipsters i källaren på Tranan och storbolmarna på Café Cigarren på Järntorget. Tafatta besök till konstanalyser på Moderna muséet och ohämmat nördande på Medelhavsmuseet. Jag valde Göteborg, Lolita på torsdagarna på Jazzhuset och sociologiföreläsningar morgonen efter, sen Gump på Jazzhuset på torsdagar och statskunskapsseminarier på fredagsmorgnarna och sen Svanen på Jazzhuset och föreläsningar i nationalekonomi på fredagsmorgnarna. Sommarjobb på Västra kyrkogården , sommarcyklande genom Majorna till Röda sten, sommarpromenerande i Slottsskogen. Poesihörnan på Stadsbiblioteket och Uppåt framåt, konstskolefesterna på Valand (nu får vi inte glömma några tusen timmars datanördande här, mendom låter jag bli att berätta om) . Sen blev jag less. Kände att det inte var mina egna gator jag gick på. Jag var inte en av dem som byggde staden, jag var någon som levde i och på den. Den var inte min.

Och så hem till Kramfors igen, hösten 2004. Stadsbiblioteket på lördagarna, extraknäck på Tidningen Ångermanland, dataspel hos Tommy eller EF andra kvällar. Badhuset tisdagar och torsdagar, jag kunde tryggt slumra till i bastun till ljudet av de välbekanta gubbrösterna på den väl kända dialekten. Riksteatern och Länsteatern kom till Babelsberg eller Härnösands teater en gång i månaden; Jörgen och jag gick dit vilken skit det än var. En vår i Aix-en-Provence, verb som vägrade låta sig böjas och utforskandet av Marseille, inte lika storögt den här gången, men de vindlande gränderna i le Panier, haschlukten från caféerna på väg upp till Cours Julien, den hårda blåsten på Ile d'If, motorvägen och Medelhavet på Avenue Kennedy, komorierna, araberna, armenierna, italienarna portugiserna, judarna och fransmännen som nån slängt ut över staden, Algerietbåtarna vid hamnen och drömmarna och hoppet där. Och sen Kramfors igen; ligga vid Öds kaj och drömma om förra seklet, sitta på Kattberget och titta på Fundergatan. På Gudmundråskolan upptäckte jag hur mycket läraryrket; att prata och att lyssna, att bestämma och kompromissa, bli lyssnad på och motbevisad, se och observera, utveckla och lära sig. Ta del av andra människors tankar och bekymmer. Arbeta med människor som reagerar på vad man gör och att alltid reagera på vad dom gör och känner.

Så till Umeå, då. Lite av en kompromiss. Småstad med universitet, jag kände igen mig i den norrländskt socialdemokratiska arkitekturen och småskaligheten. Fyra år senare tycker jag verkligen om staden. Jag skulle vilja stanna här, eller åtminstone återvända hit. Jag gillar Sagateatern och Bibliotekscaféet, älven och universitetet. Inte så spännande längre, men trygg mark som inte rycks undan. Om två veckor är jag färdig med min lärarutbildning.

Riktningen? Jag minns en intervjubok med Guediguian. Han fick sammanfatta sitt liv i korta nedslag. Guediguian är kommunist, han tackade den offentliga sjukvården i samma mening som han nämnde att hans dotter fötts. Jag tyckte att han var fånig, men när jag själv försöker göra en liknande berättelse förstår jag honom.

I snart tio år har den svenska staten försörjt mig. I åtta år fick jag möjligheten att bilda mig på universitet, på folkhögskola. För tio år sedan ville jag få en grundläggande förståelse för samhället och en del konstyttringar. Nu känner jag att jag har det (Förutom att jag inte riktigt lärt mig förstå det där med dans. Jag tycker dom som håller på är väldigt duktiga när dom hoppar runt men mer än så är det inte). I dom flesta andra länder skulle mina föräldrar ha fått betala för min utbildning. Jag hade inte kunnat söka, känna och välja då. Jag hade nog inte blivit lärare, utan något som betalade av sig. Jag har aldrig behövt oroa mig för att bli sjuk, trots att jag bara vid ytterst få tillfällen haft en femsiffrig summa på mitt bankkonto. Vid ett tillfälle har jag varit arbetslös; då har jag fått pengar av försäkringskassan. När jag bodde i världens ände kunde jag upptäcka att jag älskade teater, tack vare de offentligt sponsrade Riks- och Länsteatrarna. Jag har fått bidrag för att bo på andra sidan kontinenten och lära mig ett språk jag knappt använder i mitt yrke, men som jag är glad och stolt över att jag kan. För femtio år sedan kunde nog inte någon som kom where I'm from åka till främmande länder och lära sig främmande språk. Vid närmare eftertanke är det bara åttio sen man sköt ihjäl oss bara för att vi ville ha den mest grundläggande tryggheten.

Guediguian kunde betala tillbaks de han fått genom att göra filmer som fick hundratusentals människor att tänka nytt. Tyvärr får svenska staten inte tillbaks något sådant från mig. Jag blir en helt vanlig medborgare, med ett helt vanligt jobb. Jag får försöka betala tillbaks på något annat sätt. Göra något litet för att vanliga människor i framtiden ska få möjlighet att ta kontroll över sitt liv och sin bildning och inte bjuda ut dem på någon marknad..

Om två veckor är jag arbetslös. Det verkar som om jag inte kommer att få någon möjlighet att återgälda det jag fått inom den närmsta framtiden. Det kanske gör det lite absurt att hålla tacktal. Men det skiter jag i, jag gör det ändå:

Tack svenska staten, landstinget, alla kommuner och alla som jobbar inom offentlig sektor! Tack alla som röstat eller engagerat sig för ett välfärdssamhälle, för att jag fick ett utvecklande 00-tal.

/Jonathan

PS. Särskilt tack till alla bibliotekarier.

T.I.A.

2009-12-19T02:38:00.004+01:00

Den senaste veckan har jag försökt följa G77-ländernas utspel under klimatmötet i Köpenhamn. Först blev jag väldigt upphetsad (här vill jag göra en sån där pil som pekar på mig själv och en såndär text som Mats Jonsson brukar ha i sina serier: Har aldrig aktiverat sitt afrikanska medborgarskap. Har dock varit på charterresa i Afrika, förläst sig på Sékou-Touré, Senghor och Ghdafi och plockar upp sin afrikanska identitet när det passar). Nu blev ju det höga kraven på ekonomisk kompensation för minskade utsläpp bara en parentes i skådespelet. Men under några dagar kände jag verkligen att något var på gång. Att nu måste världsamfundet förstå att jämlikhet är ett värde som inte kan ignoreras när vi ska diskutera den här planetens framtid. Framförallt kändes det så fantastiskt att någon diskuterade i termer av jämlikhet för första gången på jag vet inte hur länge. Särskilt klimatfrågorna lider av vad det politiska landskapet i stort gör idag: man pratar om teknologiska och vetenskapliga lösningar när åtgärderna i många fall borde vara politiska.

Sedan började jag tänka på att jag knappast vet vilka det är som företräder G77-länderna. Antagligen är det korrumperade lakejer till illegitima despoter (det låter 70-tal att slänga sig med sånahär ord, men i världens 77 fattigaste länder tror jag inte att det är någon överdrift).

Jag tror att det här är ett problem för hela den kontinent jag faktiskt, rent tekniskt, tillhör: Afrika. Och särskilt för den afrikanska diasporan. Om man är född europé och afrikan (ungefär sex miljoner personer med algerisk bakgrund bor i Europa, bara för att ta ett exempel), vad finns det då att framhäva med det Afrika? Man kan man falla in i någon slags intellektuell exotism, men den är ju redan tingad. Man kan peka på Afrikas framgångssagor (till exempel Sydafrika och Botswana), relativt rika och industrialiserade länder med hög tillväxt. Men tyvärr också länder där en markägande vit överklass äger större delarna av tillgångarna. Man kan vilja gå tillbaks till rötterna och hävda att innan kolonialismen var det dans och sång. Men négritude är död, och det är kanske lika bra. Man kan stödja dom radikala diktaturerna och heja på Ghadafi, men det är relativt poänglöst. Lika mycket som jag uppskattar hans utrikespolitiska teorem och hans stil hatar jag hans frultansvärda inrikespolitik.

Det är också ganska symptomatiskt för den här hållningen att Frankrikes två mest kända afrikanska författare, Assia Djebar och Calixthe Beyala, liknara sina hemländer vid en kvinna som våldtas av Frankrike respektive förbannad mark. Det är svårt att inte stämma in. Och i stället för att leta efter något i Afriaka vi verkligen tror på, kanske vi får ägna oss att måla upp helvetiska mosaiker i väntan på något bättre. Och sedan lägga nationalismen åt sidan och ägna oss åt rationellt grundade rättvisekrav.

2009-12-15T11:31:00.005+01:00

Intressant att google sportar esperanto-flaggan idag. Kan tänka mig att en ganska stor think tank sitter och spånar på hur man kan alternera google-loggan från dag till dag utan att uppröra någon. Google vill ju gärna vara smoothie-drickande californska good guys, trots att man stödjer den kinesiska diktaturen genom att censurera sökresultat från kinesiska ip-adresser. "Man kan inte bortse från att ta marknadsandelar i nästa stora ekonomiska världsmakt", som det brukar låta från kapitalist-håll.

Esperanto känns som en av dom där positivistiska 1800-talsdrömmarna som aldrig kommer att uppfyllas. Grundtanken var att hela världen skulle enas i ett och lingua franca, att detta skulle leda till fred och förståelse. Samtidigt är språket tydligt en del av ett patriarkalt, kolonialt samhälle. Ordförrådet bygger nästan uteslutande på romansk och germansk grund. Och självklart bygger ordet kvinna, "virino" på ordet man "viro". Generellt skapar man*, på esperanto, femininum genom att lägga till suffixet -in.

Jag tror inte att någon idag tror att esperanto kommer att bli något nytt lingua franca. Faktum är att klingonska, 1996 (enligt en artikel utan referns på Wikipedia), ansågs ha högre talartillväxt än esperanto. Det kanske är där vi ska leta efter vårt nya världsspråk?

*Svenskan är inte direkt könsneutral, den heller.

Födelsedagstips för bortglömda

2009-12-06T17:57:00.013+01:00

Det är din födelsedag men ingen verkar komma ihåg det. Under hela dagen ringer ingen, inte ens din mamma (hon ringde i går). Du får fira helt själv. Så här gör du:

Börja dagen med att veckla ut bäddsoffan och lägga dig ner för att kolla på den där postapokalyptiska filmen med Will Smith där han är helt själv i New York, förutom ett gäng zombies som vill döda honom. Ingen kom nog ihåg hans födelsedag, heller. Ta på dig din finaste kavaj och drick läsk till frukost för att markera för dig själv att det här är en särskild dag.

Konstatera att du faktiskt inte är helt bortglömd. Din hyresvärd har stoppat ner två biobiljetter i brevinkastet. Tänk att du kan ge bort en av dem till den som först gratulerar dig på födelsedagen. När sedan ingen gör det kan du glädja dig åt att du får gå på bio två gånger.

Eftersom du trodde att någon skulle komma ihåg din födelsedag har du inte bakat en tårta själv. Eftersom du också är paniskt rädd för fett, men ändå vill unna dig något, kan du bre lite extra mjukost på frukostmackan och garnera med födelsedagsljusen som du köpte åt dig själv för några år sedan, när du började misstänka att den här dagen snart skulle komma.

Gå på café. Träffa dina kompisar av en slump. Låtsas inte om att de glömt bort att du fyller år, utan ät resterna av deras kakor och mumla grattis till dig själv innan varje tugga (men mumla inte för högt, då kanske de tror att du är galen).

Ge dig själv en present. Strunta i att du inte har något presentpapper utan har rullat in den i socialdemokraternas budgetförslag för Malå, Lycksele och Holmsund. Strunta också i att din present är en lånebok från biblioteket som du skulle ha lämnat tillbaks för en vecka sedan.

Skriv i din statusrad på Facebook att du fyller år. Om ändå ingen gratulerar: logga in med din kompis förutsägbara lösenord och gratulera dig själv. Ta i med versaler så att det ser ut som om han menar tycker det.

Se det som en present från ovan att din granne ger dig två timmar av hans tvättid. Tänd ett födelsedagsljus i tvättstugan och läs i din låtsaspresent under tiden du väntar på att din maskin ska bli färdig.

Dokumentera din födelsedag på din blogg. Uppmuntra alla som läser att gratulera dig. Intala dig att du är värd det.

Den arabiska olyckan

2009-11-18T18:41:00.001+01:00

Jag vill så gärna se Algeriet i VM, men egentligen spelar det ingen roll vem som vinner ikväll. I morgon är vi ändå alla förlorare.

Plagiat

2009-11-16T11:16:00.003+01:00

Det här skrivprojektet jag håller på med. Jag tror att det har ett mål och en mening, men jag vet inte var eller vad. Vad jag vet är dock at jag stjäl vilt och nästan utan skam. Från saker jag läser, hör, ser. Jag vet inte varifrån man annars skulle få sin inspiration. Här är dock ett textparti som jag till sist fick stryka. Det är en alldeles för uppenbar plagiering av Ida Börjels Skåneradio. Så jag lägger ut den här i stället.

*

välkomna till kramfors närradio
klockan är två på natten och jag heter maria och alla som vill önska en låt kan ringa in hit nollsextolv åttitusen
ja hej igen alla lyssnare nu börjar vi med lite valsång tycker jag det finns ju inga valar i ångermanälven men i havet
ibland dör dom jag vet inte av vad
ålder kanske
och spolas upp på stranden jag brukar tänka att undra hur det skulle var om man hittade en sån förut på femtonhundratalet kanske när man inte visste vad det var
hur skulle man tänka då man skulle tro att det var en fisk och inte ett däggdjur som vi vet nu
att det är
skulle man inte kunna tro att vad som helst kunde dyka upp fast jättestort man skulle ju tro att det var en jättestor fisk tänker jag och då skulle man ju kunna tänka att det kunde dyka upp en gigantisk björn man skulle kanske drömma mardrömmar
[valsång]
ja nu har vi nån som ringer
hej vi ringer från gruppboendet veronikan
hej hur har ni det där
på veronikan
ja veronikan vi är fyra glada som bor här och så personalen och vi är lite unika på våra egna sätt inte personalen alltså haha fast ibland vet man ju inte man tror ju att man är jo vi har både utvecklingsstörda och
men det kanske vi inte ska prata om
nej haha det har du ju rätt i
så att säga
jag tänkte att en av dom som ja en av oss skulle önska en låt här får du luren lena
hej
hej du
jag heter lena
hej lena
jag är utvecklingsstörd jag har ställt till det lena det vill ju inte dom i radion höra nej jag vill jag
vill du önska en låt
jag vet inte
nej ibland vet man inte alltid
jag vill nog inte
nej ibland vill man inte alltid
hejdå
ja vad ska vi spela nu till alla glada på veronikan dom är ju så glada alla utvecklingsstörda
och härliga det är tur att vi har dom
dom bidrar absolut på sitt sätt
till samhället
med att sprida lite glädje
vi tar den här gamla med kenta alltså inte kent utan kenta
[kenta -just i dag är jag stark]
ja det var kenta till alla utvecklingsstörda nu har vi nån på tråden
hej vem är det som ringer nu
hej
jag skulle vilja höra
ni vet han som spelade skivor här förut
dj madman
på nittitalet nåt som han skulle ha spelat dj madman det var länge sedan nu
jaja det var det visst
det måste vara tio år sedan visst
jo det var nog tio år sedan på ett ungefär kanske lite mer men jag han höll ju på länge han innan olyckan sen blev det ju men det ska vi inte prata om nu vad heter du
peter jo då var jag ung
ja och då
ja det var andra tider
bättre då liksom förut ville man nånstans det var så mycket man ville se men nu är det inte så mycket man vill se men man har vant sig och så tänker jag att om jag träffade mig själv för tjugo år sen så skulle jag säga förlåt kanske
jaså varför
det är så mycket som är svårt
ja du vill önska en låt
ja och alla växer ju utanpå eller inuti
jo så är det ju
alla förändras
men du förändras säkert också ingenting är ju likadant
jag växer inte det är någonting annat som växer i mig och jag vet inte vad det är
ja du ville önska en låt
ja, jag vill höra paradise city med
med guns and roses
guns and roses
ja just det ja
det var länge sen det
jag det var det det var på dj madmans tid det
det var tider det
ja jag tror det
[guns and roses -paradise city]
ni hörde paradise city med guns and roses välkomna till kramfors närradio vi har en kille som ringer här
hej jag heter krister vi är några grabbar som sitter här
jaså vad sitter ni och gör
jo vi sitter och väntar på matchen
ja sport visar dom ju tjugofyra timmar om dygnet nuförtiden
ja det är nhl vi brukar alltid kolla efter krogen om man inte har fått nån bortamatch så att säga amen skärp dig jag pratar med hon på radion nämen sluta jucka för fan
jaså det är andra där på andra sidan luren
ja vi är ett gäng killar
jo vi tävlade om vem som skulle ringa du vet vi gillar ju att tävla
jaha vad tävlade ni i då
nä det var runkbulle haha nej det var det inte vi körde fight club alltså som filmen den är bra den
ja det är trevligt med film
jo man skulle gärna va filmstjärna
jo men man kan ju trivas som den man är också även om man inte är så mycket
nä det har du rätt i vi körde inte runkbulle jag bara skämta om det
ja vi pratar om vad du ville önska
jo jag skulle vilja höra plötsligt händer det inte
ja då tackar vi för det
alltså jag skämta bara
körde aldrig runkbulle
[vapnet -plötsligt händer det inte]
ja det är en riktig nattradiolåt här jag tycker dom verkar trevliga dom där killarna
långsamt springer livet förbi utan motstånd
plötsligt händer det inte igen och du är ensam
det var ett citat som ni kanske hör ni som lyssnar ja det är ju lite som reklamen för trisslotter
om jag vann tjugofem tusen i månaden i tjugofem år skulle jag fortsätta som vanligt jag jag tycker man ska vara nöjd och glad med det lilla man har titta på zlatans mamma hon jobbar som städerska hon fast zlatan tjänar miljoner och det skulle jag göra men nog skulle man unna sig något särskilt kanske äta ute en vanlig eftermiddag man ska vara glad för det lilla man har nu ska jag spela en låt till
[vikingarna -gengis khan]
ja det var en låt om gengis khan den är lite munter sådär men mongolerna kanske inte var så muntra dom red ju över hela asien jag har aldrig kunnat förstå hur dom kunde erövra hela asien och man kan ju undra hur det hade gått i mellanöstern om inte gengis khan hade dragit fram och i kina också världen hade nog sett annorlunda ut och sen blev det en låt av vikingarna det hade han nog inte kunnat tro gengis
ibland får man ju den där känslan av att allting hänger ihop att vi påverkar varandra allihopa och det är min hälsning till alla ensamma att så länge man är människa
så hänger man ihop med andra människor
i samhället
nu verkar det inte vara någon mer som ringer så då spelar vi kvällens sista låt
alla hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom ville bli
ja det är ett citat från låten jag ska spela
nästa sändning från närradion är gudstjänsten från kyrkan klockan elva i morgon god natt och ta hand om er allihopa
[jonathan johansson -psalm noll noll]

200 spelmarker inga tjejer

2009-11-16T11:05:00.002+01:00

(Ansvar för den dåliga bildkvalitén: Mobiltelefonkameran: .50, Jonathan .50)

Sanningssägande

2009-11-10T15:25:00.001+01:00

Den politiska debatten har i väldigt hög grad präglats av sanningssägare under den här hösten. Sanningssägarna kännetecknas att de kan tycka lite vad som helst utan att behöva underbygga sin argumentation med fakta. De säger ju trots allt sanningen. Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson och Jimmie Åkesson är, i min bok, typiska sanningssägare. I stället för att bara kulturvänsterdissa, -diskursanalysera och -omforumlera dom tänkte jag gå till attack med samma vapen. Här är några av mina sanningar.

Vi blir alla lite äckliga när vi behöver protein. Det är helt normalt.

Att lita på någon är att lita på någon även när man inte litar på personen.

Man är alltid sig själv (Vem skulle man annars vara?).

Allt är dom rikas fel.

När folk råder dig att vara dig själv betyder det bara att dom har slut på riktiga råd.

Jag tror på lögnarparadoxen.

Nio av tio brev som stoppades i den franska censuren under första världskriget var kärleksbrev.

Det finns inga skämt.

Jag skiter i vad folk säger: sportfloskler det vackraste som finns. Exempel: Att ge sitt bästa, att gå från klarhet till klarhet (i och för sig var det Jesus som drog den först), att gå och köpa korv på läktaren, att ta något på blodigt allvar.

Det poetiska är personligt.

2009-10-17T18:42:00.000+02:00

Jag önskar att jag kunde åldras mer som Madonna och mindre som Maradona.

Qapla'!

2009-10-13T09:45:00.002+02:00

Ikväll är har Kobra klingonska-special. 21.30 på SVT. Missa inte det. Jag låter bli att utveckla det här inlägget, utan låter ett youtube-klipp tala för mig. Man vill ju inte bli sån här.

Tlingan Mah!

Medan vi faller / L'amour

2009-10-10T23:13:00.003+02:00

Ibland kan väldigt små saker gör en lycklig. Det kan handla om en särskild person som kliver in genom dörren på ditt favoritcafé. Personen behöver förresten inte ens vara vidare särskild, det kan vara nästan vem som helst. Jag kommer nog aldrig förstå mig på vad det är som får mig att svänga i humör.

Förra torsdagen vaknade jag och kände mig värdelös. Så där som jag tänker att alla gör. Det går över för eller senare för de flesta. För en del gör det aldrig det.

Samtidigt tror jag att jag skulle ha svårt att tänka och utvecklas om inte de där stråken av värdelöshet som löper över nånting inuti mig brände till då och då. För det finns ingenting viktigare för oss än att känna misslyckandet. Folk brukar säga ju säga att man lär sig av sina misstag och så vidare. Och det är klart att man gör, till viss del i alla fall. Men jag tror inte att det är det som är det viktigaste.

Jag minns en dag i vintras. Jag gick runt planlöst uppe på Björstaberget och var bakfull som ett as (På riktigt alltså. Det kretsade korpar ovanför mig). Jag la mig ner i snön och tittade på korparna och lyssnade på dropparna från snön som smälte på granarnas grenar och kände lukten av allt äckel som tinade upp. Jag hade inga poetiska ambitioner med att ligga i snön, utan var mest trött, men jag kan ändå bli förvånad över att just den dagen, mitt i minusgradersvintern, sken solen starkt och varmt. Men inte på något behaagligt sätt. Det kändes som om allt ruttnade. Jag låg i snön och mumlade för mig själv och kände att såhär känns det när man ger upp, när ingenting spelar någon roll. Sen klev jag upp och borstade av mig och kikade ner på stan. Borta på Hellgumsgatan låg socialens lägenheter, nere på bruket startade boendestödsjobbarna sin dagliga runda. Och där låg skolan och en bit längre bort vårdcentralen. Vi är så jävla ensamma. Vi behöver någon som tar hand om oss. Jag tror att det är viktigt att vi då och då kommer tillbaka till den känslan. Att den är grundförutsättningen för vår empati.

Birger Norman har skrivit en novell om den här känslan. Den handlar om en riksdagsman som ska hålla ett föredrag på ett bibliotek. När han står och rakar sig på hotellrummet innan framträdandet upptäcker han att hans hand darrar. Föredraget går åt helvete, efteråt blir han full och känslan av osäkerhet ökar, han blir kåt på en bibliotekarie och svamlar, skäms ännu mer. När han vaknar på morgonen är han bakfull och skamsen, men darrningen i handen är märkligt nog borta. Och han åker tillbaks till Rosenbad för att rösta för en motion om utökade medel för de sociala myndigheterna.

Institutionaliserad, kravlös kärlek är det vackraste jag vet.

Det är när vi misslyckas, när vi blir osäkra, som vi påminns om allt det här. Och jag tycker inte att det är hälften så viktigt att vi tar lärdom från våra misslyckanden än att vi kommer ihåg att såhär är det att misslyckas. Och att vi tar vidare den känslan till att såhär är det att vara misslyckad. För det är vi alla i viss mån. Precis som vi inte får glömma dom där grundskolesanniningarna av typen alla är lika mycket värda och alla förtjänar respekt tror jag att vi måste komma ihåg att alla gör, och är fel.

Not: Ja, titeln är en parafras på La haine .

Yesterdays jews och Nobelpriset i litteratur

2009-10-08T10:46:00.005+02:00

Nobelprisdag idag. Jag tror faktiskt att mina favoriter, Assia Djebar, Tomas Tranströmer och Les Murray, kan ha en chans. Många säger ju att det är dags för en poet i år (vilket talar för Tranströmer och Murray). En annan sak jag märkt är att många kandidater får ett nobelpris just när man avfärdat dem för att de varit med i diskussionen så länge att de borde blivit inaktuella/avlidit vid det här laget (detta talar för Djebar, att ge priset till henne vore i och för sig ganska mycket som att ge det till Toni Morrisson igen, men fuck it, akademien har ju gjort sämre val).

Jag börjar titta på en lista över Nobelpristagare och kommer att tänka på en sak jag tidigare snuddat vid. Påfallande många av de senare åretns pristagare är white folks födda i förre detta kolonier. le Clézio (2008), Lessing (2007) och Coetzee (2003) är alla vita afrikaner. VS. Naipaul är i och för sig inte vit, men genom sin indiska härkomst och sitt engelska språk fångad någonstans mellan Västindien och England. Lägg också till Claude Simon (1985) och Nadine Gordmier (1991) så har vi över tjugofem år en grupp som är enormt överrepresenterad i Nobelprissammanhang.

Instinktivt börjar jag rota i litteraturhistoriens tidiga 1900-tal och hittar en annan grupp som intar en särskild position: personer med judisk bakgrund. Frantz Kafka, Marcel Proust, Eugène Ionesco, Norman Mailer och Georges Perec är författare som i grunden förändrade vår syn på litteratur under 1900-talet. I och för sig belönades inte alla med Nobelpris, men det kan vi nog förklara med antisemitism.

Jag tror att författarskapet ofta är något som balanserar mellan innanför och utanför. Så var situationen för 1900-talets judiska befolkning. Man kunde tillhöra samhällets eliter så till vida att inga juridiska problem hindrade en att verka (förutom under 30- och fyrtiotalet, då), ändå fanns ett hot ständigt närvarande och det var nog svårt att inte känna ett utanförskap (särskilt i efterdyningarna av senromantikens folk- och nationsfixerade tänkande). Dessa författare tillhörde grupper som talade metropolernas språk och var infödda i dem, samtidigt som de aldrig riktigt kunde bli helt och fullt europeiska.

Denna ambivalens tror jag också gäller de efterlämnade skärvorna av en koloniserande befolkning som söker sig tillbaks till metropolen. Ingen kan bestrida att le Clézio är fransman eller att Doris Lessing är britt, och de kan utan att dölja sitt ursprung röra sig i "hemlandets" alla kretsar (till skillnad från exempelvis Wole Zoyinka eller Derek Walcott). Men att vara född på en annan kontinent (särskilt det förbannade, övergivna Afrika) ger uppenbarligen ett visst utanförskap (åtminstone ger Camus, Coetzees och VS. Naipauls författarskap fog för att tro det). I den här bemärkelsen (men bar i den här), tror jag att de kolonifödda vita delar det tidiga 1900-talets europeiska judars erfarenhet av att vara både innanför och utanför nationen, staten och samhället. En erfarenhet som jag också tror ger unika perspektiv på skapande.

2009-09-24T23:11:00.002+02:00

För några veckor sedan såg jag Man tänker sitt. Den handlade om män (ja, faktiskt bara män) som går ut i naturen i Walden-anda. Den skrämde mig något så fruktansvärt. Jag vet inte om det var tänkt så, men så fort nån gick ut i skogen för att söka frihet frös jag till. Det verkade ensamt och tyst i skogen. Läskigt. När sedan kameran gjorde en åkning i ett nedgånget villaområde i en småstad kände jag mig hemma. Det var tryggt.

En vecka senare läste jag den här artikeln. Den gjorde mig nedstämd, många kommentarerna under gjorde mig skräckslagen. Man kallar händelsen för tragedi. Men är det så? Är det en tragedi när någon flyr undan samhället? Ut i skogen eller bara så långt bort det går. För mig är tragedin en dramaturgisk genrebestämning. Aristoteles hävdar att den goda tragedin (sic!) ska försätta oss i katharsis, att vi ska begrunda våra egna liv i dramats skugga. Ser det ut som om de kommenterade gör det?

Jag bestämde mig för att kalla händelsen en anomali, ett felslut i systemet. Men det är alldeles för naturvetenskapligt. Når någon försvinner är det inte en okänd faktor, tyvärr. Det är vad vårt samhälle gör med oss. Precis som i Alla har sitt eller den likaså Thoreau-inspirerade Into the Wild flyr vi ut i naturen för att vi inte står ut med samhället. Det har alltid varit så. Men jag vägrar tro att det är något mänskligt, vill inte tro att människan är förbunden med naturen. Vi har gjort oss till större än så.

Så åter till tragedin. Vi kallar försvinnandet för en tragedi, men var är åskådarna? Jag har varit med om andra tragedier. En man som tog självmord. Folk blev förbannade. man sa att socialen hade gjort fel. Polisen hade gjort fel. Sjukvården hade gjort fel. Det viskades om att familjen hade gjort fel. Återigen uteblev åskådarna. Hannah Arendt skriver om antikens polis, där man förde samtalet, har gått förlorat i den moderna världen. Hon är på det hela taget negativt inställd till det moderna. Jag håller med henne på en punkt: när samhället har specialiserats har vi börjat benämna det med bestämd artikel. Och därmed förlorat vårt initiativ att uttrycka oss i svåra frågor. När någon försvinner skyller vi på samhället. På de specialiserade institutionerna. Och glömmer bort att tragedin alltid är vår tragedi. Det är inte polisen som har gjort fel, det är inte socialen eller kommun'. Det är vi som ser på när tragedin spelas upp.

Polisen ger oss trygghet, socialen dövar samvetet. Vi kan skylla på dem när något går fel. Men då uteblir katharsis-effekten. Vi ställer oss aldrig till svars för vad vi gör, eller låter bli att göra.

När kvinnan försvann eller mannen försvann var det mitt fel. Säkert ditt med. Jag har jobbat i skolan några dagar nu. Säkert har jag gjort folk illa till mods, besvikna eller arga. Institutionen ser ut så. Människan också för den delen. Alla gör ont. Vi skadar varandra. Men vi måste hela tiden bära skulden för vad som händer, försöka bättra oss, skapa ett samhälle där vi ser tragedierna och undviker anomalierna. Inte skylla på institutionerna. Det är awesome att det finns psykologer och socialtjänst. Men det får aldrig göra att vi glömmer vårt ansvar att alltid försöka ta had om varandra. Att vi går från tanken att leva i ”ett samhälle” till att leva i samhälle.

Not: Tur att inte Göran Hägglund läser min blogg. Han skulle nog säga åt mig att sluta tjafsa om en grammatisk småsak och gå och köpa skosnören i stället (just nu går jag efter principen att när höger skosnöre försvinner klipper jag av vänster på mitten).

Dödsblogg

2009-09-17T13:06:00.003+02:00

Jag har aldrig varit något stort fan av Nicke Sjödin -dialektskribent och författare från Junsele. Men när jag sitter och skriver om kunksapssyn hos gymnasielever kommer jag plötsligt att tänka på ett stycke ur en dikt om hans dikt om hans ungdoms fotbollslag:

...
“Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!”

Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.

Jag börjar surfa runt och hittar hans blogg. Det förvånar mig att den ligger kvar, eftersom Nicke dog för över tre år sedan. Det berör mig väldigt starkt att läsa om de sista dagarna i Nickes liv -om vad som händer både inuti och utanför när man är gammal och sjuk. Det är som en nedräkning mot döden, som att läsa en loggbok från ett skepp som kommer att förlisa. Först kämpar man och hoppas och tror. Sen tar det slut. Det känns väldigt generöst, väldigt vackert att man låtit bloggen vara kvar. Här är ett utdrag:

31/3 -09, tisdag

En ny erfarenhet kan jag redovisa idag - jag har provat larmet.
Det började med att jag fick lust att bada, ligga och njuta i karet och det var synnerligen skönt. Men sen tog jag mig inte upp! Trots att jag har alla möjliga handtag kring karet där jag suger i med båda händerna, så var det som om handtagen var fastmonterade i Kvarnhusberget och jag skulle försöka lyfta det. Jag jobbade och slet, Hervor försökte hjälpa till men jag satt som gjuten på karets botten. Vad billig man känner sig! Förnedrad av makterna. Försökte vända mig hit och dit, tji. Har fått nån sorts bälte som jag ska spänna runt mig i såna situationer, gjorde det, men Hervor orkade givetvis inte trots det där bältet. Av alla ansträngningar blev jag allt mattare och gav så efter för rådet: "Vi ringer larmet!"
Efter tio minuter knappt hade jag två tjejer i badrummer, de fattade mig i det där bältet och vips var jag uppe.Det var helt underbart - jag reflekterade inte ens på min föga reglementsenliga klädsel när man träffar damer. Vilken service vi har i det här landet - än en gång, det är häftigt att betala skatt!

Rachid Taha

2009-09-08T00:16:00.003+02:00

Du är härmed, med anledning av käderna du hade på dig under 80-talet, förlåten all skit du gjort senare i din karriär.

Stortankarna

2009-08-31T22:24:00.005+02:00

Jag rör handen över ryggsäckens baksida, den söker efter något men jag vet inte riktigt vad. Möjligtvis en katt, eller något att hålla sig i. Men att klappa en ryggsäck ger ingen vidare tröst. Handen bara påminner mig om att snart kommer stortankarna. Eyvind Johnsson skriver mycket om stortankarna. Hur dom liksom väller över en, så omöjliga att stoppa att det nästan inte är som om man tänkt dem själv, ens. Per Gessle skrev att alla känslor kom på en och samma gång, och jag förlåter hela hans övriga musikkarriär för det.

Och sen kommer så klart stortankarna. Eller åtminstone storkänslorna. Känslan av att den här sommaren har gått alldeles för fort. Känslan av att regnet trummar illabådande mot bussens fönster när jag sitter och väntar på att den ska starta. Och det dåliga samvetet duggar liksom över baksidan av någonting på mig. Att det känns så fel, och så fegt att dra härifrån i år igen som någon slags borgarturist som sommarsemestrat i Höga kusten över sommaren. Tur att jag åker buss i alla fall, tänker jag kanske. Eller så är jag alldeles för inne i storkänslorna för att tänka så.

2004 tog jag inte bussen. Inte 2005 eller 2006 heller. Det börjar kännas länge sedan. Det är fem år sedan den där märkliga känslan för Kramfors började komma. Känslan som gjort att jag stängt av mobiltelefonen mitt i samtalet när Skattemyndigheten sagt att jag borde vara skriven i Umeå. Mina skattepengar (alla de fyra tusen som jag betalar i kommunskatt) ska gå till Kramfors. Det var Kramfors bibliotek och Kramfors skola och Kramfors fotbollsplaner och folköl jag köpte på Hemköp och kommunens mark jag spydde på nere vid ån. Allt det där betalade kommun' åt mig. Och ingen annan kommun ska ha mina skattepengar. Om jag så ska vara skriven hoa mina föräldrar tills jag dör.

Den här sommaren har gått alldeles för snabbt. För snabbt för att känna alla typer av oro som jag brukar känna, till och med för snabbt för det där bitterljuva som är det bästa av allt. Nostalgin.

Och så kommer minnena av brädspelsdagarna. Jag vaknar tidigt, äter frukost med mina föräldrar. Promenerar runt kvarteret och tjuvröker, väntar på att klockan ska bli tolv. Går upp på Kattberget och lägger mig i solen tills huden blir sådär varm och får den där särskilda sollukten. Sedan promenerar jag till Viktoriagatan och EF och jag lagar lunch, dukar upp ett Brittania. Alledeles för uppspelta och rastlösa i vår väntan för att göra något annat lägger vi oss i soffan och ser ett avsnitt av Battlestar Galactica. Öppnar en folköl. Ringer och skyndar på folk. Sen öppnas dörren och alla samåkande nördar bullrar in i lägenheten. Och det börjar. Tärningar som ska synas i kanterna, regelböcker som ska tummas och lusläsas, segerdanser och knutna nävar i bordet. Och en känsla (Eller, nej. Snarare en medvetenhet.) av att ingenting annat spelar någon roll. Tolv timmar senare, klockan tre på natten är det sista partiet slut och man kan gå ut och bli lite högstämd och blicka ut över stan. Känna igen lysena på varje hus och se fabriksröken vid Väja och om det är lördag höra raggarbilarna och de avlägsna gatuköksskriken. För varje helg blir natthimlen mörkare och när vi kommer att träffas igen, till jul, kommer det att vara mörkt redan klockan tre på eftermiddagen.

Det där var 1997. Det var 2003. Det var 2009. Det är som att stanna tiden. Det där som jag tror att alla egentligen vill. Den dagen människorna får tillgång till alla sina minnen kommer all aktivitet att upphöra. Alla kommer bara att ligga inkapslade någonstans och minnas. Till slut kommer man att börja köpa minnen av varandra. Och ingenting annat kommer att spela någon roll.

Men vi har hittat ett sätt, en motvikt. Om man bara stänger ute allt annat, återskapar skeendet men ändå kan få det att variera gång på gång så blir det ungefär som att uppleva samma sak igenom som om det vore första gången. Jag tror att det är därför jag älskar eskapismen.

Stortankarna rinner alltid av en efter ett tag. Några dagar senare går jag runt på stan i Umeå och stirrar på folk. Jag kan inte hjälpa det. Det är så många nya ansikten efter tre månader av total trygghet. Och det är inte så dumt egentligen skulle stan kunna vara ännu större. På kvällarna joggar jag längs älven (tur ändå, att det finns en älv) och det är ganska skönt att höra fler röster runt omkring sig, se folk på väg till platser. Stan kunde gärna vara större, det ser fasligt mörkt ut på ön. Dom där stortankarna rinner liksom alltid av en så snabbt.

Orden

2009-08-18T00:08:00.009+02:00

Jag är skeptisk mot folk som säger att de aldrig gör grammatikfel -prepositioner är inte direkt någon lätt match. Och jag framhåller med piedestalisk stolthet att man ofta gör fler fel än man tror.

Men med svåra ord är det annorlunda. Det finns en hel del ord som jag läst tusen gånger och hört tio tusen -men ändå inte riktigt förstår vad det betyder. Jag är helt enkelt sämst på ordkunskap. Synd för mina framtida elever att jag ska bli svenskalärare.

Och okej, jag skulle väl kunna slå upp alla de där orden i en ordbok. Men det är mycket roligare att skriva om några av dem här.

Pumps. Jag har ingen aning. Länge trodde jag att det var benvärmare. Nuförtiden tror jag att det är kängor. Men jag vet inte.

Lekatt. Ett djur som norrlandsskildrare ofta jagar i självbiografier. Om jag någonsin sett någon har jag glömt det.

Balustrad. Typ en del av ett hus? Nån slags balkong? Eller veranda?

Rabulist. Vem kom på det här ordet? Antagligen en fransman.

Fåvitsk. Jag tänker mig någon som är gentlemannamässigt fin i kanten. Jag tror att jag skulle vilja vara mer fåvitsk, men det blir nog svårt eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra.

Tadel. Jag är ganska säker på att det betyder rent och fint. Men det skulle kunna betyda smutsigt och jävligt, också.

Ett ord jag aldrig förstod i lågstadiet var pålägg. Sjukt att ingen i min närvaro änvände ordet innan jag fyllde tio. När jag fick reda på sanningen blev jag fruktansvärt besviken. Jag trodde att folk i böckerna jag läste åt nåt slags skitlånga ägg som var... öh... pålformade. Konstigt nog tänkte jag aldrig på vilket jobb det måste ha varit att värpa de där äggen.

En annan bubblare är alla blommor. För tre veckor sedan, på Urkult, fick jag promenera runt med tio månader gamle Ebbe i famnen ett tag. Eftersom ingen annan hade orkat lyssna på mitt snack om Pelle Molin var Ebbe ett tacksamt offer. Orden bubblade ur mig om nipor och fjäll och en ångermanländska bondebefolkning med drag av både "kåda och linnéa". Jag ville visa Ebbe kåda, men hittade ingen på träden. Så jag gick raskt över till linnéan. Och blev varse om att jag inte har någon aning om hur blomjäveln ser ut eller om den ens går att finna på en äng: "Öh, Ebbe, det finns många andra blommor också. Här är till exempel en gul."

Angående Kerstin Thorvall

2009-08-16T12:15:00.000+02:00

Jag brukade ogilla Kerstin Thorvall. På något sätt tyckte jag att hon var äcklig, jag minns inte ens hur eller varför. Det var något med salsadans och att ligga på stranden i Gambia och kolla på 16-åriga pojkar som spelade fotboll. Eller nåt i den stilen. Det känns onödigt att störa sig på sånt.

Om hela världen nu över en natt kunde komma överens om att Michael Jackson nu inte var så äcklig, trots allt, känns det konstigt att hata på Kerstin Thorvall. Hon har ju bara klätt sig i sjok och yttrat lite gubB(tant)sjuka, ungefär som Pierre Loti eller Suleyman Kanuni.

Jag tror inte att jag hade någon uppfattning om Kerstin Thorvalls författarskap tidigare. Tyckte nog mest att hon verkade jobbig. Men nu har jag börjat läsa ”När man skjuter arbetare”-trilogin. Och den är jävulskt bra. Grundplotten, med den fattiga dottern som gifter sig med bätter folk, hur makens familj undanhåller hans sinnesjukdom tills giftermålet är genomfört, och bakgrunden med 30-talets samhällsförändring gör en en helt fantastisk bok. Sen gillar jag ju alltid författare som slår och sparkar åt alla håll. Arbetarrörelsen, Florence Nightinggaletanterna, lutheranerna, den inskränkta landsbygden. Alla får sitt.

Så det går som vanligt med författare som jag inte gillar. Förr eller senare böjar jag att gilla deras böcker (VS Naipaul, Ronnie Sandahl, Milan Kundera). För att undvika att det motsatta finns det också ett gäng författare jag låter bli att läsa, för att jag redan tycker allt för mycket om dem och är rädd för att bli besviken (Proust, Beckett, han som skrev den där sjuka boken om V2-raketer som slår ner i London under andra värdskriget på platser där han har haft sex).

Ådalen strikes back

2009-08-05T14:11:00.002+02:00

För ett tag sedan intervjuade jag Örjan Pettersson, som är kulturgeograf på Umeå universitet (Har jag förresten skrutit om att jag gjort en lökig intervju med kungen? På allehanda.se finns ett annu lökigare sammandrag, med en skitkonstig rubrik och de sedvanliga roliga kommentarerna).

Anyways. Vad han sa, som jag inte riktigt kan sluta tänka på, är att utflyttningen i Norrland i de flesta län är begränsad till mindre orter och dämpas väldigt starkt av inflyttning i länens största orter. Dvs. Luleå i Norrbotten, Umeå i Västerbotten och Östersund i Jämtland. Det finns dock ett län som utgör regelns undantag: Västernorrland. Här flyttar folk ut från alla kommuner. Jag tror att det beror på gamla industi-Ådalen. Härnösand har varit områdets centrum fram tills mitten av 1800-talet, då industrialiseringen slog igenom på bred front i Kramfors och Sundsvall (i Lubbes totalism-utopi såg han så sent som på 1900-talet Härnösand som en världsmetropol, hur whack är inte det?). Inflyttningen blev enorm, och Härnösand kunde se sig passerat. På många sätt. De lokala kapitalisterna profiterade aldrig på industriådalen, eftersom kapitalet främst var utländsk ägt. Det stod helt enkelt stilla. Nu när ordningen är återställd (Sollefteå och Kramfors kommuner hade Sveriges största befolkningsminskning i procent 1958-2008) finns det fortfarande inget centrum.

Och det känns så jävligt, att hela den här industriådalen ska påverka en än idag. Var det inte nog med att man blev av med fabrikerna och folket och pengarna. Ska det vara så att man under hundra år lyckades skaka samhället i grundvalarna så pass att spåren alltid finns kvar?

2009-08-04T01:56:00.003+02:00

Är helt ledig och försöker plita ner några ord under dagarna så att det inte ska bli Kronblom av hela sugusti månad. Det går ganska långsamt, mest kollar jag på Battlestar Galactica och läser Resa till Port Said av Lina Sjöberg. Den är sjukt bra (David; har du läst den? Det vore roligt att höra vad din åsikt.).

Plitandet går som sagt ganska långsamt. Idag blev det inte mer än såhär:

I

fotbollsplanernas linjer som flyter in i varandra,
raka vita och
ovanifrån blir de en karta
bussresorna mellan pojklagsplanerna till linjer
och de lokala sportsidornas resultat
ett slags statistik, fundament
nu har pojkarna blivit män
och något annat
lärt sig passa till dom egna,
passa in
...
det inte finns ingenting utanför planens vita linjer

annat än nedsuttna, övergivna läktare

*

Jag läser Ulrika Kärnborgs ”Rakbladet dövar den inre smärtan”

2009-06-29T17:25:00.001+02:00

Och det är ju så det är. Att skära sig själv, att svälta sig själv. Är det någon slags revolt mot vad som egentligen håller en fången? Mot det där vidsträckta, ofrånkomliga fängelset som kallas kroppen.

Man kan argumentera för att det finns självskadebeteende hos män också. Man kör snabbt med bilar, cyklar ner för berg, hamnar i slagsmål, super och knarkar. Och så vidare. Och man skulle kunna argumentera för att det är utåtriktade handlingar. Att killar alltid vänder sig utåt, tjejer inåt. Jag har läst tusen texter om att det är så i skolan. När pojkar blir frustrerade tar de ut det på omgivningen, rycker flickor i håret och skriker. Flickorna viskar till bordsgrannen och går sedan hem och karvar sina handleder blodiga.

Pojkar slåss, flickor fryser ut varandra. För mig är det samma handling. Pojkar kan slåss eftersom de behärskar det fysiska rummet. Undertryckta grupper har alltid lärt sig att behärksa tystnaden. Läs om negrerna i Coetzees Sydafrika eller araberna i Camus Algeriet. De är tysta, de blänger, de hotar med sin blotta närvaro. Så tror jag också att flickors agerande fungerar i klassrummet. Och så tror jag att såren i huden fungerar. Som ett tyst vittnesmål

Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.

Jag tror inte att det handlar om att döva någon smärta, precis som Camus tysta arab eller Coetzees betraktande neger revolterar är självsvältandet ett synliggörande där inga andra kommunikationsmedel finns.

Mer än något annat visar det att vi måste lösa den kroppspolitiska frågan.

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som, skriver Kärnborg.

Alla dessa prestationer, all lydnad och någon annan har fortfarande makten över kroppen. Klart att man riktar sina vapen mot den. Kärnan i problemet är naturligtvis det fysiska rummet. Precis som de koloniserade folken slutade vara hot i sina egna stater, tror jag att självskadebeteendet inte längre kommer att vara en strategi först när ägandet av det fysiska rummet och makten över kroppen blir till allas, i stället för fåtalets.

2009-06-27T00:53:00.004+02:00

Har det någonsin funnits något mer queer än Michael Jackson? Att han hela tiden överskrider gränserna mellan manligt till kvinnligt är ju väldigt tydligt. Vidare gick han gick från vit till svart, gifte sig med Elvis dotter, bodde med apan Bubbles, kopplades ihop med småpojkar och slutade som någon slags sjuk plastmänniska som gick klädd i ansiktsmask. Hur sammanfattar man det? Mats Hård är lite ute och seglar (karaktären alltså, som text är det här hur kul som helst) när han hävdar att bröderna Elm utgör ett eget kön. Så långt behöver man nog inte gå med Jacko. Jag skulle nöja mig med att kalla honom en egen människa.

2009-06-27T00:45:00.002+02:00

Man kan låtsas att det inte finns några bestämda artiklar
Tänka att man lever
i samhälle
i kommun

2009-06-08T00:51:00.004+02:00

Alltså Sartre. Vad är grejen egentligen? Varför fortsätter han, år efter år, att framstå som symbolen för det intellektuella? Under min lärarpraktik har jag märkt att det idag, precis som på min tid (alltså sent nittital) är la Nausée man ska ha uppslagen framför sig på cafét för att visa att man down med litteraturen.

Jag har svårt att förstå det. För mig har Sartre aldrig framstått som en stor författare (samtidigt bör sägas att jag inte läst mer än två och en halv bok hans skrivit). Under en lång tid var jag imponerad av Flugorna, sedan läste jag Eyvind Johnsons Strändernas svall, som i stort sett för fram samma budskap med samma metod, och upptäckte att den på alla sätt var överlägsen. Äcklet kan jag inte säga att jag har något emot, men helt ärligt måste väl ändå Camus vara den existensialistiska romanens mästare? Hans ambivalens och ifrågasättande borde göra att han är tusen gånger mer aktuell idag. Vad gäller Sartres filosofiska arbete är jag ganska dåligt insatt, men jag har läst Existensialismen är en humanism. Och återigen: jamför man den med Camus Myten om Sisyfos eller Människans revolt tänker jag att de två senare hör mycket bättre hemma i 2000-talets klimat (De har en mer essäistisk ton, är mer problematiserande, mer... relativa).

Som sagt, jag är verkligen ingen expert på Sartre. Någon får gärna säga emot. Och myten om honom är ju inte bara sprungen ur hans böcker, utan även ur hans person. Det där med att vara redaktör för tidskrifter och röka cigaretter på caféer i sjätte arondissementet och hänga på jazzklubbar i Saint-Germain-des-prés. Jo, visst gjorde Sartre allt det där, men det gjorde Boris Vian och Simone B också (kan Camus intellektuella status underläge bygga på att han inte bodde i Paris och gick på jazzklubbar?).

Simone de Beauvoir, förresten. Om jag ska skulle försöka sammanfatta vilka frågor som ligger i tiden, känns det mer som om feminism och redefinitioner vinner över sovjetförsvar och rädsla för det absurda (idag verkar ingen vilja prata om det absurda). När Sartre dog hade filosofin redan vänt blad. Simone B är är idag radiakl. Varför är det inte Det andra könet som vilar på studenternas cafébord?

Jag kan verkligen inte förstå varför Sartres popularitet och status är helt oberoende av hur aktuell han är. Kan någon som läser det här ens nämna någon klassisk Sartre-fråga som varit uppe i tidningarna på senare tid? Vore jag en sådan som satt med svåra böcker på caféer i timmar (vilket jag är) skulle jag hellre skryta med Nietzsche (stort plus för det svårstavade namnet), Frantz Fanon (fördel: revolutionär), Camus (bäst) eller Beauvoir (mer inflytelserik filosof).

Dagsovers

2009-06-02T00:51:00.002+02:00

Sommartid
alla tjejer på stan är så snygga
det väcker nåt fult,
men också nånting fint, skört
(som en liten fågel, eller gammalt egyptiskt pergament)
något man inte vågar röra vid
som inte får gå sönder

2009-05-27T02:04:00.003+02:00

Jag är på kontoret. På samma sätt som Wikegård beskrev Holmström under Hockey-VM 2008 när han stod parkerad framför andra lagets målkasse. Holmström är inte en fenomenal, men just där kommer han till sin rätt. Jag tror att Wikegård menade att Holmström både hade hittat både sitt skeende, sin rörelse och sin position.

Baraka betyder välsignelse

2009-05-11T14:35:00.002+02:00

According to the actor Leonard Nimoy, who played Mr. Spock in the series, Obama flashed him the split four-fingered Vulcan salute when the two crossed paths last year.

2009-04-19T12:31:00.004+02:00

En av helgens begivenheter var en musikvideo-tävling hemma hos Johan, där vi betygsatte varandras favoritvideos. Jag framhöll Kate Bushs Wuthering heights. Det är min bestämda åsikt att den är lika fulländad som musikvideo som Strädernas svall är som roman.

Jag blev dock smärtsamt medveten om att jag inte kollat på musikvideos sedan Voxpop gick på SVT i mitten av 90-talet. Tävlingens konstigaste bidrag var dock We didn't start the flamewar. Fan vad jobbigt att vara ungdom idag liksom. Collegepunk och forumtrådens uppfuckade kommunikationslinje, plus ROFLcopters och LOLcatz. Alla som varit inne på Flashback känner nog igen sig. Det kan inte vara lätt att vara ungdom idag.

Paniken

2009-04-15T00:18:00.004+02:00

Panik! Jag sitter med en skruvmejsel i handen, letar efter något som jag inte riktigt vet vad det är. Min dator fungerar inte och jag kan inte göra något åt det. Jag har öppnat höljet och pillat på skärmen, den består av en supersmal platta som vilar mot två fötter. Den ena är avbruten och har vridits nittio grader. Ingen jag direkt kan göra något åt. Alla sladdar ser ut att sitta där de sitter (det enda jag kan göra är naturligtvis att se till att de inte trillat ur någon ingång, men vadå, det lär ju inte vara någon liten tomte som har bytt plats på dem, direkt. Eller?). Jag försöker få loss underredet för att se om någonting inuti skulle kunna glappa, men det verkar vara fastlimmat. Fläkten har levt rövare i flera månader nu, den jobbar på högvarv och datorn blir så varm att den slås av om man inte stagar upp den på bordet med exempelvis kanten av en pocketbok. Men jag kommer inte åt fläkten. Därinne kan det nog ha fastnat nån liten tomte, eller så kan något ha byggt bo där. Jag får upp två luckor som visar att datorn har två hårddiskar (Varför?), och en där RAM-minnet sitter. Jag trycker lite på dem. Ingenting klickar. En svettdroppe faller från pannan ner på bordet. En annan från armhålan ner på höften. Jag kommer inte att kunna fixa det här. Jag har ingen aning om vad som inte funkar. Försöker lista ut var nätverkskortet sitter. Det har bara varit kontaktbart en dag av fem, på sista tiden. Sen ger jag upp, sätter ihop allting, tejpar ihop plasten kring skärmen där den är bruten. Vänder datorn uppochner och dunkar lätt på den. Lite damm virvlar ner, t-tangenten lossnar (sedan tidigare saknas å och F7. No big deal. Försöker koppla in en annan skärm. Stoppar i batteriet och trycker på på-knappen. datorn tokpiper som en C64. Tänker att om jag kunnat se vad som varit, hade det nog varit en blåskärm. Ingenting att göra åt. Ska låta någon annan titta på den, men allt tyder på att HP Pavillon dv9000 ligger i finsoporna om en vecka, strippad på det innanmäte som kan vara bra att ha. Jag gjorde kontinuerliga backsups på allt på slutet, det enda jag kommer att sakna är två sidor text, men dom kan jag nog jobba igen på några timmar. Även om sånt alltid känns jobbigt.

Jag får helt enkelt återgå till gamla Acer från -2003. HP varade bara ett år, men den var en hittedator, jag fick den av brorsan när den börjat bete sig skumt. Jag gillar Acer. Den har 256 meg RAM och jag har aldrig installerat om Windows så det tar tio (sic!) minuter från att jag slagit på datorn, tills att det går att öppna ordbehandlaren. Den har dock en dammfångare ovanför tangentbordet, som Tommy alltid skrattar när han ser. Och när jag tänker på Acer, känner jag lugn.

Missförstå mig inte nu, jag gillar nya saker. Jag gillar när det är helt och rent och ytorna blänker på teknik, när saker går snabbt och fungerar. Men vete fan om jag inte gillar gamla saker mer. Som min gamla mobiltelefon "Maskinen", som var en orange klump med en av markandens första BETA-mobilkameror. Jag tog tre bilder med den; en på Björn, en på en katt, en på Väja-fabriken. Det går inte att se någon skillnad mellan dem. Eller mina nuvarande högtalare; man måste dunka volymdosan i bordet eller fönsterkarmen eller Bibeln för att den ska hålla en fast volym i mer än tio sekunder. Eller fjärrkontrollen jag har, som man bara kan använda på högst två decimeters avstånd.

Det känns bohemiskt på nåt sätt, och befriande. Som när jag och Tommy rullar fram på Kramfors gator i hans bil och bränslefiltret bara hostar i bensin ibland och allt rycker osh skakar.

Ska nåt i mitt liv vara skit, ska det vara sakerna jag omger mig med. Om inte annat får det mig att framstå i bättre dager. Man vill ju trots allt vara herre i sitt hus, och inte överglänsas av sin teknik.

Rebel without a clue

2009-04-07T17:54:00.007+02:00

Idag blev jag nästan avregistrerad från min kurs (sic!) och avstängd från min 7 veckors-praktik pga. tre dagars sjukfrånvaro (och en dags skolk, men det var inte från någon obligatorisk träff) och med hänvisning till "mina tidigare frånvaroproblem".

1. Innan föregående torsdag har jag inte haft någon frånvaro från varken frivilliga eller obligatoriska föreläsningar eller seminarier, sedan jag började lärarprogrammet i Umeå.

2. Sen när blev "frånvaroproblem" något man stängde av folk för på universitetet?

Det var lite absurt. Jag har varit i utbildningssystemet 22 år, om jag räknar med min tid som lärare, men aldrig varit med om något liknande. Samtidigt som det var absurt, kändes det dock också spännande. Jag har ju lagt mig till med att vara "den där jobbigt duktiga studenten som läser sidan om-böcker innan seminarierna" under de senaste åren. Sen är jag sjuk i två dagar och kommer tillbaka som värsta bad boy-rebellen. Jag kan fatta varför folk gillar den rollen. Den leder ju till många hetsiga och intressanta diskussioner.

Odagsvers I (Mouvement dans une vague en eau peu profonde)

2009-04-06T22:20:00.006+02:00

Ganska länge gick jag och trodde att jag hade börjat skriva dagsvers. Att det betydde att man skrev en dikt om dagen och att den handlade om något vardagligt ämne, typ en betraktelse. Sen kollade jag upp det på Wikipedia: "En dagsvers är en rimmad vers, vanligen med tillhörande teckning, som kommenterar aktualiteter på ett humoristiskt eller satiriskt sätt". Mina dagsverser är inte rimmade, inte akuella, har (oftast) ingen humor och inga teckningar. De är mer som tråkiga dagboksanteckningar med uppfuckad högermarginal. I dag fick jag till det ganska bra, hittade till och med en bild med lämpligt poetiskt namn!

1931

Jag läser i en bok
att demonstrationen var en våg av människor
som i sin bräcklighet krossades
kastades tillbaka

I naturlärarnas arbetsrum
hittar jag en biologibok som jag tar hem och bläddrar i
jag läser att vågen är det översta lagret vatten
att det lagret rusar runt, runt
fastän man tror att det rör sig framåt
under vågen ligger den stora massan vatten
helt stilla

Öppna dörrar?

2009-04-05T19:52:00.006+02:00

Jag tycker inte om att slå in öppna dörrar, men ibland känns världen bara så absurd att det liksom inte finns något annat att göra. Okej, så farligt är det väl inte att Sverigedemokraterna lyssnar på Ultima Thule när dom åker på konferens. Jag har hört helt vanliga, hederliga, demokratiska vänsterpartister sjunga lovsåger till Sovjetstaten efter middagen. Och Ultima Thule representerar ju absolut ingenting som är värre än den Gangstarap jag konsumerar innan frukost. Och jag tycker ju att Sedlighetsrotelns "Jag sköt Palme" är väldigt rolig. Men just att sjunga låtar om skjutna statsministrar när man ska ta en öl efter partikonferensen, är inte det lite för mycket?

Eller skulle jag själv kunna göra något liknande? Vrida på stereon och spela nån slags elektronifierad låt om att USA fick vad dom förtjänade under 11:e september, efter ett partimöte. Fast på något smakfullt sätt, med någon slags intellektuellt ironi inbyggd. Kanske kan Sverigedemokraterna komma undan med något slags förlåtande klassperpektiv, att det finns en dimension av distansering mellan konsumtionen av kulturen och deltagandet i den som SR-reportrar inte förstår sig på? Oi-band kommer ju undan med det mesta genom att skylla på någons slags tongue-in-cheek-humor, Sverigedemokraterna kan ju yrka på samma sak. För mig räcker det dock inte, jag blir ganska äcklad av de här inslagen och tar ett steg till mot kulturvänsterupprördhet och borgerligt fördömande av osedligt beteende. Samtidigt som min vilja och förmåga att förstå SD:s väljarbas och dess alienation minskar.

2009-03-31T14:07:00.004+02:00

Varför tar folk bilder på mat dom äter? Tittar man tillbaks på de där bilderna och låter munnen vattnas till minnet av krutonger eller vadå? Hela grejen känns exhibionistiskt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara. Eller så är jag bara avundsjuk för att jag typ lever på quinoa, tofu, linser och ris. Och det blir ju inte så snyggt på bild.

2009-03-28T13:33:00.002+01:00

Jag rycker till, mumlar något som fortfarande hör hemma i drömmen jag ryckts upp ur och sträcker mig mot telefonen. Förutom sånt som är kommunikation mellan hjärnan och kroppen, sånt som inte kan beskrivas i ord, är “Jävla unge” det första jag tänker torsdagen den 26:e mars 2009. På skärmen:

Har du läst Strage i kulturdelen idag? Do it! (jag har varit vaken sen halv 6... Det tycker min son är en kristlig tid att vakna).

På bibliotekscafet tvingar jag någon ta med den och börjar läsa. Strage skriver intelligent och roligt som vanligt, han n mycket väl vara bäst i Sverige på att hitta intressanta ögonblick att utgå ifrån i sina texter. Den här gången är det ett konstaterande som ständigt hördes i publiken på Accelerator-festivalen. “Gud vad det här är medelklass”. Och Strage raljerar över medelklassens “koketta självförakt” och konstaterar att “Endast medelklassen älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet… man inbillar sig att man har en social arvsynd. Han illustrera detta med att dra upp det absurda i en arbetare som sitter på bygget med sin lunchlåda och säger “Det här är så arbetarklass. Det har väl aldrig hänt?

Klart det har. Jag minns när jag fick ett telefonsamtal från en man som var på Birsta köpcenter utanför Sundsvall. “Nu står jag här med en billig jävla DVD-spelare av märket Crosswood! Riktigt ful och jävlig i plast från Kina. Så jävla arbetarklass!”. Och nej, det var inte någon sommarjobbande student med tillfälligt blåställ och låtsat arbetararv som ringde mig.

Jag minns när jag och T. och A. var sexton år och forfarande gick i gymnasiet, innan vi lyckats plugga och jobba oss in i medelklassen. Vi satt hemma i T:s soffa och zappade mellan TV:n med hjälp av en hockeyklubba, eftersom TV:n inte hade någon fjärrkontroll. Vi kallade klubban för “Knegar-fjäkon”.

Men det Strage skriver ska inte vulgariseras och förenklas till en text om att bara medelklassen har självdistans. Han skriver ju också om den där inbillade eller verkliga arvsynden. Att man utvecklas förutsägbart, bara skaffar sig rätt attiraljer för sin tid. Och det stämmer ju, redan på det sena 1800-talet slog ju Kierkegaard och Ibsen hårt mot kälkborgarna och femtio år senare hängde Sartre på. Men vilken är då arbetarklassens motsvarighet?

Jag tror att arbetarklassens arvsynd liknar medelklassens. Det finns hela tiden en rädsla för den som inte gör den av samhället sanktionerade, nästan förväntade klassresan (1. Överge hemorten. 2. Lär dig medelklassens språk på universitetet. 3. Integreras i en innerstad i ekonomiskt stark region. 4. Få ett erkännande som kreativ, dvs. i som motsatsen till Marx arbetare som inte kontrollerar produktionsmedlen): Kommer jag att bli som mina föräldrar? “Kommer jag att vara sliten av tunga lyft om trettio år, kommer jag att ha byggt in mig i mitt hem tillsammans med min partner och spendera fredagarna framför ett mysigt underhållningsprogram?” På många sätt tror jag att det är exakt samma förakt som Strage beskriver. Men medelklassen kanske är ensam om att “älska att diskutera sin egen förutsägbarhet“. Den som inte har lika stora möjligheter kanske inte tycker att det är lika roande.

Gräsrotskultur

2009-03-19T20:34:00.002+01:00

En av de viktigaste delarna av kulturen är att skildra människors liv. Det är långtifrån den enda delen, och en kulturyttring som håller sig till detta blir lätt förutsägbar och meningstom. Men det är inte att underskatta. Först när vi ser någon annan skriva vårt liv, när vi ser någon berätta vad vi är, kan vi berätta våra egna historier, skapa oss själva i relation till vad som är nästan oss.

Mycket av den musik jag lyssnar på handlar om saker långt ifrån mig. jag har lite gemensamt med Boris Vians desertör, om jag lyssnar på Primal Screams "Jailbird" står jag helt främmande inför vad den tar upp. Känslorna finns där, absolut. Men jag relaterar dessa till mina egna känslor, inte till min verklighet.

Skånegubbarna i Brogrens, däremot, beskriver en verklighet jag förstår. Jag har tusen gånger mer gemensamt med dem än med vem som nu toppar Billboard-listan.

Tror jag i alla fall, jag förstår inte riktigt allt gubbarna sjunger. Men någon har i alla fall vart i Öja. I Öja fick han endera ligga, eller inte ligga. Det är oklart vilket. I scenariot där han inte fick ligga (som också sjungs ur ett kvinnligt perspektiv), fick han/hon bara "sitta på sidan" och fick inte ens kaffe! Jag kan totalt relatera till det! Man åker typ till Köja och tror att man ska få ligga och så får man "socker med vatten" alltså te, antar jag. Vilken skymf. Inte ens kakor.

I det andra scenariot målas dock ett himmelrike upp. Snus och liggning och kaffe, (och saker jag inte förstår och därför inte kan ta ställning till) jo man tackar!

2009-03-09T12:27:00.001+01:00

Quand c'est méchant, c'est méchant. Ibland dyker det upp så absurda nyheter i TÅ. Ofta följs de av minst lika absurda kommentarer.

Blir det något skolsken efter Anders Borgs vinter?

2009-03-08T17:20:00.003+01:00

Det förvånar mig att det finns så många som är förvånade över den senaste ekonomiska utvecklingen. Att industrimotorn i Sverige, och resten av västvärlden för den delen, hostar, stånkar och till sist slutar fungera. Vad har den egentligen haft för förutsättningar sedan rikedomsskillnaderna mellan oss och utvecklingsländerna började skena. Nu handlar ju i och för sig inte en global ekonomisk kris om att några hunnit i kapp, utan om att produktionen på ett världsomspännande plan minskar. Men krisers historia har visat att de, strukturellt, kan vara välgörande. De leder till att en hel del ineffektiva produktionssätt slås ut. Kanske är ett sådant en bil- och verkstadsindustri i Sverige? I USA ser man ju gärna på Sverige som ett land som allokerat sin produktion väl, ett land där man bara producerar sådant som är ekonomiskt hållbart. Men inte ens här verkar vi kunna klara oss. På lång sikt kanske det finns många andra länder som kan göra det vi gör mycket bättre och billigare. Det är ju trots allt vad kapitalismen och fri markand går ut på. Det är också rimligt att tro att de stora inkomsterna en bilindustri kan ge (om man inte heter SAAB, då) gör mer nytta någon annanstans än i ett av världens rikaste länder.

Det finns ett område i landet som upplevde det här för snart åttio år sedan -Ådalen. I Ådalen skedde en exceptionell tillväxt under nära hundra år. Från 1830-talet till 1929. Området industrialiserades med nästan uteslutande utländskt kapital. Nationalekonomen Jan Jörnmark skriver i reportage- och fotoboken Övergivna platser.

Det var internationellt kapital och brittiska, norska, holländska och tyska entreprenörer som byggde upp industrin, och det var exportmarknaderna som skapade efterfrågan för skogsindustrin. Det fanns få svenska områden som var så beroende av den fortsatta expansionen i de globala metropolerna som Ådalen.

Efter 1929 tog sig Ådalen aldrig upp igen. Är det bara jag som inbillade mig eller känns det som att det finns likheter mellan då och nu. Borde man inte vetat i Trollhättan att det här var vad som skulle hända en dag senare?

Jag kan inte säga mig ha ens en grundläggande överblick över hur industriproduktionen på ett globalt plan ser ut, men grundläggande handelsteori borde predika att industrin i höglöneländerna kommer att få det knivigare under den närmsta tiden. Om man ser tillbaks på 70- och 80-talens varvkris och Ådalen sedan trettiotalet är det lätt att bli deterministisk, att se att det är lika bra att bara lägga ner en industri som spelat ut sin roll. Kanske är det så med bilindustrin, som med varvsindustrin, att man kunde ha gett varje arbetare en miljon i handen i stället för att ha hållit industrin vid liv med statliga pengar i fem-tio år. Jag tycker att det känns så. Det utländska ägandena av Volvo och SAAB har lett till många ganska märkliga satsningar på stora bilmodeller anpassade till den amerikanska marknaden. Ford var mer intresserade av att utveckla familje- än miljöbilar.

Men när nu IF Metall vill sänka sina löner med 20 procent känns det som den bästa nyheten på länge. Kanske kan äntligen Metallarnas järngrepp om svensk fackförbundsrörelse mattas om industrin börjar fly landet. Samma IF Metall som nu säger sig ta en smäll för laget, för hela landet, har gnällt en hel del om den jämställdhetspott LO införde 2007 (Kolla här och här, det är skrämmande läsning). Den hade som mål att höja kvinnolönerna mer än manslönerna bland förbunden. När nu potten ska utvärderas införavtalsrörelsen nästa är hotar Metall med avhopp om man fortsätter den fortsätter användas.

Kanske mår svensk fackföreningsrörelse bra av en svagare industri? Kanske mår hela det svenska samhället bra av en mindre kraftfull industri? Pojkar har idag medelbetyg som är nära två betygssteg lägre än flickor. Många pojkar ur arbetarklassen hävdar sig vara ointresserade av skolan, och säger vidare att det är omanligt att vara intresserad av skolan (Se Lars Jalmerts artikel Utbildning, kön och makt i Genusperspektiv i skolan).. Kan det ha något att göra med lönesättningen i samhället? Kan det finnas ett sammanhang mellan att lastbilschaufförer, sophämtare och verkstadsarbetare; personer med yrken som inte är vidare studiekrävande, tjänar mer är sjuksköterskor och lärare? Är det vetskapen om tillgång till sådana arbeten som gör det mer rationellt för pojkar att negligera ämnen inom humaniora? Och skulle inte samhället på lång sikt, tjäna mer på en snabbare omställning till det postindustriella?

Eller tick-tick-tick-tackar den för dom?

2009-02-16T22:22:00.007+01:00

Efter en hård dags nördande mitt i den vackraste Kramforsvintern på länge gick vi ner till Gladan. Som tur är handlar jag på ICA Ålidhem, där man spelar Radio Rix, så jag kände igen ganska många av låtarna som spelades på dansgolvet. Men det gör mig ändå ledsen att ungdom som är tio år yngre än jag ska lyssna på Schlagerbidrag när man går ut på lördag kväll.

Men det var inte vad som främst ockuperade mina tankar under kvällen. Det största intrycket gjorde ett möte med någon som visade sig vara en gammal elev. På väg ut från toaletten måttade någon som kom gående en tackling mot mig. Ett rappt tillslag med överkroppen mot min axel som gjorde att jag nästan ramlade omkull. Extraordinär precision: Alltså en hockeykille. Eftersom jag varit med förut, fattade jag direkt tacklarens axel, vände mig om och bad om ursäkt. Det irriterar dem alltid, men man kan ju faktiskt inte spöa nån som just bett om ursäkt. Jag kände igen tacklaren från den tid jag jobbat som lärare. Han brukade, när jag gick genom korriorerna, ropa "bög" åt mig för att plocka några poäng hos klasskamraterna. Det fick mig att känna mig kränkt och till sist tog jag upp saken med hans klassföreståndare och fick träffa honom efter en lektion. Vi satte oss i ett klassrum och pratade. Jag ville förklara hur jag kände mig kränkt när han ropade till mig och började med att berätta om hur jag kände när folk skrek samma sak åt mig på högstadiet. När jag hunnit några meningar avbröt han mig.

"Det har väl ingenting att göra med mig, hur du kände på högstadiet. Jag är här för att min klassföreståndare sa att jag måste gå hit och säga förlåt. Nu har jag gjort det. Hejdå."

Sen gick han, utan att säga förlåt. Jag kan nog inte säga att vi riktigt nådde fram till varandra. Men genom den där knuffen i lördags nådde han faktiskt fram till saker i mig, som jag inte tänkt på. Om han nu kände att det var helt okej att skrika "bög" åt mig i korridoren, när jag trots allt var en lärare, hur är då inte klimatet för alla elever i skolor idag?

Jag minns två bögar från in egen skoltid.

1. spelade i ishockeylaget. Alla visste om att han var störd. Att han var bög. Vi umgicks inte mycket, men eftersom jag var nörd och han var utstött träffade vi på varandra i skolans fredade zoner; i biblioteket, eller i den sämre belägna, undanskymda sofforna där högstatusmänniskorna inte ville sitta. Jag minns att vi nördar pratade om att det var konstigt att han blev kallad för bög. Det fanns ju inga bevis för att han var så. Längre än så kom inte vår analys. I samma hockeylag fanns en kille som tyckte om exkrementer och en gång bajsade i duschen på idrotten för att han ville se om han han kunde dra en bajskorv in och ut genom anus. En annan kille tvingade sin flickvän att suga av honom på dansgolvet på ungdomsdiscot. Men det var 1. som var störd. Det var alla överens om. Jag har inte sett honom sen jag slutade nian.

2. var en av mina bästa vänner. Vi träffas fortfarande ibland, en vi har aldrig pratat om hans homosexualitet. Vi har andra saker att prata om. Mina studier eller hans forskning eller vårt gemensamma intresse för politik. Och jag vill inte fråga, heller. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att det var uppstod någon slags äcklig snaskighet när folk hörde att han kommit ut. Jag har hört frågan Vet du om att han är bög? så ofta att jag själv inte vill ställa den. Och jag ville inte reducera honom till hans sexualitet, men jag har aldrig sett honom i vår födelsestad, heller, sedan han flyttade hemifrån. Han åker hem för att träffa sin familj vid högtider.

Jag tror att jag har föträngt hur hemskt, och hur effektivt normalitetssystemet var under min uppväxt. Det fanns bara tre kategorier av män: idrottskillar, värstingar och normala. Sen fanns det en restpost i ordningsekonomins balansräkning: bögen. Här stoppades alla som inte kunde sammanfattas i någon av kategorierna. För tjejer fanns plugghäst/fetto/hästtjej (samma sak egentligen), populär tjej och hora. Precis så snävt var det. Varför?

Jag vet inte. Jag har så ofta framhållit att vi som växte upp i Kramfors alla var relativt jämlika. De flesta hade föräldrar som var industriarbetare eller tjänstemän eller i undantagsfall småföretagare. Några mammor jobbade inom vården eller med att städa. När nedläggningarna kom slog arbetslösheten jämnt mot alla skikt (även om vissa tog sig upp snabbare). Samhällskompositionen var närmast organisk.

Och det är där jag tror att en del av problematiken ligger. Ju större jämlikheten är, desto större blir kraven på likhet. Se på ett ishockeylag. Egentligen är idrotten den ultimata meritokratin, alla parametrar förutom idrottslig kapacitet borde bli irrelevanta. Ändå är det i ishockeylagen som pennalismen, kvinno- och homofientligheten frodas. Där finns ingen plats för olikhet.

Det var i den svenska skolan, den mest centraliserade och jämliktetssträvande skolan, som man förbjöd barn att tala finska, meänkieli eller samiska på skolgårdarna. Det var i världshistoriens mest socialist-ambitiösa land (Sverige, alltså. Typ.) som man tvångssteriliserade, tvångsvårdade och utifrån folkhem och Rehm-Meidnermodell byggde mardrömslika förorter, dit alla likadana människor skulle flytta samtidigt som glesbygden utarmades. Alla hade det bättre i BC-förorten än i torpen i skogarna. Det är i arbetarrörelsen, som historiskt präglas av vi-mot-dom, som xeno-, och homofobin är som störst. Och det är i skolan, där alla ska bedömas utifrån samma betygssystem och arbeta utifrån samma läroplaner, som man skriker "bög" i korridoren efter den som inte kan kategoriseras, som inte passar in i mallen.

2009-02-11T00:24:00.005+01:00

Allt talat för att Kadima kommer att bli Knessets största parti. Jag googlar runt i timmar, försöker komma in på Knessets hemsida som har kraschat och blir allt mer förvirrad. Det är väldigt svårt att få något grepp om dom israeliska partierna. Kadima är alltså det partiAriel Sharon bildade för att kunna hålla en mer samarbetsbetonad linje mot den palestinska myndigheteten. Vilket ju leder en till att tro att partiet ska vara mer progressivt än Likud, men det är lite svårt att känna förtroende för ett parti som varit en samling kring Ariel Sharon.

Det verkar dock som om landet går från en höger-vänsterskala mot en i det närmaste populistisk vinna röster-politik. Kadima och Likud är ju båda liberala partier men har olika ståndpunkter i realpolitiska frågor. Och lite så är det ju i Europa också (kan nån idag skilja mellan moderaterna, folkpartiet och centern i vänster-högerfrågor?). I Israel verkar dock råda full turbulens på partibildningfronten. Yisrael Beiteinu, som troligen blir Israels tredje största parti, dök upp 1999 och kallas både av al-Jazeera och DN för "ultra-nationalister". Deras främsta fråga är att rita om kartan över Israel-Palestina så att Palestina-delarna krymper en aning. Gamla hederliga arbetarpartiet, som ledde flera attackkrig mot Israels grannländer, verkar nu bli landets fjärde största parti.

Jag förstår, kort sagt, väldigt lite av vad som händer, och vilka jag ska heja på. Den enda känsla jag behåller när jag lägger ner informationsrotandet, är en absurd förnimmlse kring vad jag läst om att de arabiska partierna (20% av Israels befolkning är araber, alltså arabisktalande kristna, druser och muslimer) inte har fått tillåtelse att delta i valet. Detta på begäran från två extremhögerpartier, som anklagar dem för att inte erkänna Israels rättighet att exister som stat. Känns inte det lite absurt? Borde inte EU, om man argumenterade likadant, förbjuda Miljöpartiet från att delta i nästa Europaparlamentsval?

Det är inte direkt så att man kan titta på valprognosen och få en tydlig överblick av vad vilka som vill vad.

Sandviken -land of the free

2009-02-03T23:34:00.002+01:00

Jag har redan börjat noja över mitt framtida yrkesliv, trots att det återstår ett år innan jag är färdig med min utbildning. Ganska ofta går jag in på Platsbanken och kollar läget. Det är i stort sett alltid stiltje. Ungefär en gång i månaden kommer det, i hela riket, upp någon heltidstjänst i min ämneskombination. Under ett år blir det lite mer än en startelva i fotboll. Man kanske skulle ha satsat på att ta sig till allsvenskan, ändå. Samtidigt som jag på nåt sätt ändå tänker att det ordnar sig (jag har alltid trott det vad det gäller allt, egentligen, trots att jag ofta säger annat) har jag funderat många timmar på hur det kommer att vara att kuska runt land och rike runt för dom där intervjuerna.

Kommer de att fråga var jag kommer ifrån, egentligen? Kommer de att nöja sig med svaret att jag kommer från Kramfors och helt och hållet tro på att det är sant. Kanske kommer de inte ens att reflektera över min svartmuskighet och mitt namn. Kanske sitter hela den där fördomen så långt bak i hjärnan, i kulturen, i individen att en person inte ens märker när den smyger in och kastar ens skugga över ens bedömning.

Och jag vet att många kanske ruskar på huvudet, tänker att jag kanske till och med har någon fördel av att min pappa kom till Europa på en dadelbåt. Men det räcker med att tanken finns i mig, för att den ska vara verklig. Och jag vet att den finns i många andra huvuden. Precis som andra avfärdat mig, har jag tänkt "Amen skärp dig" när jag pratat med HBT:s eller kvinnor. Det är sunkigt. Jag har inget mer att säga om det.

Men så till ljuspunkten. Ingen platsannons har gjort mig så peppad på att söka ett jobb, som den Sandvikens gymnasieskola la ut förra veckan. Den kändes så välkomnande, så befriande:

Sista ansökningsdag: 2009-02-09

Vi välkomnar alla sökande som bidrar till mångfald oberoende av ålder, kön, funktionshinder, social- och kulturell tillhörighet, religionstillhörighet eller sexuell läggning.

Sandviken -land of the free, home of the brave

2009-01-24T13:33:00.001+01:00

Han slog filisteerna och intog deras land ända fram till Gaza och området däromkring, från minsta by med vakttorn till helt befästa städer. (2:a Kungaboken 18:8)

2009-01-19T15:25:00.000+01:00

Jag kan, efter lång tvekan och många funderingar meddela att jag till sist känner mig bekväm med att kalla vårt årtionde 00-talet. Synd bara att det nu är mindre än 350 dagar kvar av det.

En lätt förvåning

2009-01-19T00:50:00.000+01:00

Jag läser Ön av Birger Norman och den säger mig inte mycket alls. Det är konstigt. Norman skrev tre novellsamlingar som jag älskar över allt annat, och historieskildringen Ådalen 31, som gett mig större insikt i 1900-hundratalets arbetarhistoria än någon annan bok. Men jag har aldrig förstått mig på hans poesi. Den blir mig liksom likgiltig. Ungefär som Harry Martinssons, trots att jag älskar han romander, med. Med andra författare råder motsatta förhållanden. Jag älskar Anna Jörgensdotters dikter men har aldrig förstått mig på hennes romaner. Likadant är det med Per Wästberg.

Ön är en samling prosalyrik. En gång i tiden förstod jag mig på den, men så är det inte längre. Birger Normans noveller är väldigt subtila, leder alltid fram till ett ögonblick då allting briserar. Eller så har allting brustit någon gång på vägen. Man vet liksom aldrig. I prosalyriken kommer ingenting sådant fram. De korta bilderna han målar upp blir ingenting annat än just bilder. Ibland ganska torftiga. Boken känns faktiskt på det hela taget ganska resignerad, förordet behandlar ett teveprogram om Svanö där Norman själv kommenterar:

Jag är uppriktig, när jag säger att jag inte känner något särskilt. Men i något skrymsle känner jag en lätt förvåning över det.

Jag kan inte riktigt förstå de där raderna. Kanske är det så att Birger vill säga något mellan dem. Han ägnade ju hela sitt liv åt att skildra Ådalen. Nu går han omkring mitt i den (sic!) och känner likgiltighet, vilket leder till “lätt förvåning”.

För mig har det där alltid varit den stora skräcken. Att känna likgiltighet inför något man tidigare älskat. Jag brukade spendera mina somrar hos mina morföräldrar och redan vid sex års ålder minns jag att jag utvecklat grav nostalgi. Jag kunde gå runt i timmar och memorera platser, saker människor bara för att försäkra mig om att jag aldrig skulle glömma dem. Jag brukade ta upp frågan med mormor och morfar.

-Tror ni att jag kommer att bli less på att vara här någon gång? När jag blir äldre och så.
-Nä, svarade mormor. Tänk på hur gamla vi är och hur länge vi har bott här och vi är ju inte less.

Samma sak är det med Kramfors. Jag har gått runt på alla gator de senaste åren, så pass ingående att jag nog skulle kunna rita en blindkarta över centrum. Memorerat varenda hus. Sagt till mig själv, att jag får inte glömma det här. Det är oklart varför, jag vet inte vad jag ska göra med informationen.

På senare tid har jag känt att den börjat släppa, den där absurda fascinationen. Ungefär vart fjärde år brukar det ta innan jag bränner ut mig i mitt nördande, måste hitta ett nytt område. Och det är alltid smärtsamt, det är nog den värsta känsla jag vet. Väldigt långt ifrån en “lätt förvåning”.

Men så finns det också en text i ön som verkligen berör mig, som får fram det där utanförskapet som Norman så skickligt skildrar (Jag skulle dock ha önskat att den sista meningen var en bisats och fick vara kvar i preteritum-form, men man kan ju inte få allt här i världen):

Innern

Från ungdomsresan med flaggskeppet “Drotting Viktoria” bevarade han klipp ur utländska tidningar, som skrev att han var den bäste spelaren i de svenska flottisternas fotbollslag. På den rykande sandåkern uppe i skogen smekte han sig fram genom hårt och stabbigt ruschande motståndarförsvar. Kring hans fötter dansade bollen i okända och utmanande turer. Han lekte en ensam och bländande lek. Det fanns ingen våglängd för hans intentioner, inget motstånd som kunde egga en utveckling. Han började spela på rutin, men genomskådade sig själv. För genuin att uthärda, för egocentrisk för att bli ungdomsledare. Han langade fotbollsskorna längst in i garderoben. Satt om kvällen vid köksbordet. Kisande in i piprök.

2009-01-18T22:36:00.000+01:00

Roligare än såhär kan man nog inte ha ensam framför sin dator. Jag skrattade saliv på datorskärmen, grät på tangentbordet och slog mig på knäna med musen.

Jag har hört Vox pupuli och den var guttural och sluddrande

2009-01-14T21:59:00.001+01:00

Läser Stefs utläggning om Kleerup och kan bara konstatera att Kleerup verkar vara en av de dummaste artister Sverige har lyckats uppbåda. Han kommentarer här, t.ex, är ju så korkade att man helt omöjligt kan förstå honom.

-Synd att vi bor i ett land där poliserna är så jävla torra. Vad menar du med det, Kleerup? Vill du bo i ett land där poliserna är lite mer softa, där de utövar lagen mot en dl brott och skiter i andra? Eller tyckte du att de var otrevliga? Att de ska sluta jävlas med den stackars kulturmedelklassen?

Det är inte det här jag tänker mest på, dock. Det jag tänker mest på är hur lite jag vet om Kleerup. Han är musiker, han har gjort någon låt med Robyn, som jag säkert hört nån gpn utan att komma ihåg det. Det är allt, och för fem år sedan hade det nog gett mig lite panik. Nu känner jag mest att jag inte vill veta mer om Kleerup, han tillhör nån slags populärkultur.

Hur länge måste vi fortsätta spela postmoderna och unga och låtsas att vi gillar en massa skit för att inte ses som fisfärnäma kulturelitister? Jag är less på att youtuba efter Kleerups låtar för att följa med i samtiden, jag vill låsa in mig och läsa Cortázar.

Nu kanske jag låter som tillhörande kultureliten, men det gör jag inte. Jag läser inte en roman i veckan, jag går inte på opera, jag går inte på konstgallerier. Jag pratar inte ett tredje spåk flytande. Jag är bara en intresserad kulturkonsument.

Antonio Gramsci skriver om organiska intellektuella, att varje fält i samhället har sina egna intellektuella, dom som granskar och utvecklar ramar för just den gruppen. Det går ju såklart att anlägga den grundläggande tanken på populärkultur också. I varje genre finns det ju såklart artister och konstnärer som gör sjukt bra grejer, även om de aldrig tas upp i finkulturen (Jag älskar ju t.ex. Paradox dataspel, Gene Roddenburys sci fi-visioner, På spåret på fredagskvällarna). Vore jag mer öppen skulle jag ha hittat ännu fler exempel.

Samtidigt känner jag att det för var dag blir jobbigare att leta efter ny populärkultur (särskilt musik) som jag gillar, jag orkar inte lyssna på fyrtio nysläppta plattor tio gånger om, bara för att hitta den där som verkligen berör mig. Då läser jag hellre fem romaner, medveten om att jag kommer att älska åtminstone två av dem. Populärkultur är så.. ineffektivt att konsumera.

Och jag vet att det låter stelt, att det låter gubbigt och konservativt. Men om alternativet är att tvingas lyssna på idiotiska humorprogram på P3, eller sätta mig in i kretiner som Kleerups verk, väljer jag nog hellre att vara en konservativ gubbe.

Bloggtrötthet

2008-12-23T12:59:00.001+01:00

Nä, nu var det inte roligt att blogga längre. Det känns mer som något jag gör för att, eh, göra det, än för att jag vill det. Så jag lägger ner ett tag, återvänder nån gång i januari. Det lär råder ju inte direkt någon brist på bloggar nuförtiden. Kom att tänka på Patriks inlägg om att Peter Harryson gjorde alla röster till alla animerade serier under tidigt 80-tal. Den klassiska Starzinger är ytterligare ett exempel. Undrar om det var på grund av någon slags personlighetsklyvning som man såg så lite av Peter Harryson under det sena 80-talet. Och vad säger han egentligen här?

Mitt skrivbord

2008-12-12T10:16:00.000+01:00

Glas Aïd El Kebir på er! Jag orkar inte blogga. Inte påriktigt i alla fall. Därför får december bli listornas månad. Jag börjar med att lista vad som ligger på mitt skrivbord, från vänster till höger, just nu.

En skivspelare: Numark TT200
En kantstött Numarkmixer
LP-skiva: The Streets A Grand Don't Come for Free
Två stycken böcker: The Times Atlas To World History och Ghazalis sista färd, ett äventyr i den femte horisonten.
En tallrik, fylld av brödsmulor.
Ett glas saft, urducket men lätt rödfärgat i botten, sådär som det blir när man inte lägger det i disken.
En ful liten låda från Åhlens, innehållande två biljetter till fem gånger Gud, en skiftnyckel, några knappar, några spikar och muttrar, ett utgånget studerandekort och några kvitton.
Bärbar dator: HP Pavillon dv6500.
Ett bokkonvolut till Calixthe Beyalas Ännu talar träden.
En kopp kaffe, halvt urdrucken.
Två lådor, fyllda av lösa papper (Jag lovat mig själv att där BARA LÄGGA VIKTIGA PAPPER). Överst: ett reklamblad från Ålidhems Pizzeria.
En papptavla med ett stort fotografi föreställande Sandöbron (present från Karin). En bild ur rekordmagasinet föreställande Kramforsalliansens a-lag i fotboll 1947 fastgemad på en bit kartong (present från Jörgen och Klara).

Som ni förstår har jag ett ganska stort skrivbord.

2008-11-27T15:24:00.000+01:00

Jag läser om det svenska spelföretaget DICE:s åsikter om porträtteringen av huvudkaraktären i deras senaste spel. Och blir glad över att någon över huvud taget skänker portätteringen en djupare tanke. Kvinnorollerna i många dataspel är verkligen sorgliga. Det är inte direkt någon nyhet att det springer runt väldigt många boobjobbade 12-åringar i dataspelsvärlden. Nördarna på Screw Attack har naturligtvis uppmärksammat detta genom att... eh... göra en topplista.

Men vad är det egentligen som stör oss med detta? jag måste, ärligt talat säga att jag tycker att Lara Croft är en mycket bättre förebild än den tidiga Princess Peach. Om vi vill undersöka kvinnorollerna i dataspel måste vi också undersöka mansrollerna. Det jag tycker är viktigast är att de är analoga. Ta WoW som exempel. Okej, det känns kanske som att en female blood elf borde kunna få mången osäker 15-årig tjej att känna sig oattraktiv. Men å andra sidan borde de manliga spelarna känna sig lika hotade av dess manliga counterpart. Då anser jag mer att olikheten som gör att kvinnliga karaktärers rustningar blir mindre och mindre ju högre man levlar, medan de manliga karaktärernas dito innebär större och större breast plates, och, framför allt, fetare shoulderpads, känns fel. Perpektivet är, minst sagt, assymetriskt.

Många karaktärer i dataspel är verkligen rötna förebilder. Men det ha ju inte hindrat till exempel grisen Odysseus eller ärkerasisten riddar Roland att positionera sig jävligt långt fram i vår kanon. Jag tror att dataspelen som form kräver det överdrivna, att det är det som är njutningen. Om jag spelar Dune 2 vill jag inbilla mig att jag har ett skitstort plasmagevär på ryggen och kryssar fram i axelskydd så stora att jag tar upp båda sittplatserna i min Devastator. För mig är det överdrivna, eskapismen, en av datapselandets allra främsta meningar. Även om jag kan gilla att spela sjukt verklighetstrogna strategispel också, men det är en annan historia.

Jag vill tänka att Lara Croft, precis som Sven of Nine i Star Trek Voyager, kan utmana den passiva kvinnoroll som alla konsformer vi hittills stött på inpräntat oss med. I stället för T&A får vi Brains&Boobs, liksom. Eftersom den muskulösa bringan och bicepsen med hot om ytspänningsbrisering är en bild av (vilket de idag är, hur många kämpar inte efter det idealet?) makt , känns en kvinnlig motsvarighet till denna som ett första steg mot att dekonstruera myten om superhjälten som en avgränsat manlig karaktär.

Rädslan för de här karaktärerna, för de här överdrivna bilderna av människan och de ideal som kan bli deras ekon är ingenting annat än ett moralkonservativt spöke som räds kulturens ständiga utmaning av verkligheten. Donna Haraways skriver i sitt Cyborgmanifest:

Det huvudsakliga problemet med cyborger, naturligtvis, är att de är den oönskade avkomman av militarism och patriarkal kapitalism, för att inte nämna statssocialism. Men oönskade avkomlingar är ofta ytterligt otrogna mot sitt ursprung. Deras fäder är, trots allt, oväsentliga.

Avundsjukan

2008-11-24T06:55:00.000+01:00

Sitter på ett café och lyssnar på vänners nyårsplaner. De europeiska huvudstäderna haglar och jag känner avundsjukan. Själv har jag inte, förutom ofrivilliga Svanöfestmöten i Stockholm (alltså, "i Stockholm" är den ofrivilliga delen) och en pluggrelaterad månad i Göteborg, varit utanför mellersta Norrland på tre år. Jag tror att mitt territorium kan ritas i en triangel mellan Rätansbyn, Vindeln och Sundsvall. Och jag kommer nog inte att ha råd att åka utomlands på väldigt länge. Mitt studielån, som hinnit förräntas sedan 2000 och dessutom forfarande växer, börjar närma sig halvmiljonen, Antalet gymnasie-elever i Sverige kommer att minska med en fjärdedel under de närmaste tio åren och det faktum att lågkonjunkturen nog når botten precis när min utbildning blir klar gör nog att jag får drömma om kärlek i Europa och Afrika ett bra tag till.

Jag tycker att man, pga. miljöskäl och det jobbiga okynnesresandets sociala skillnadsgörande starkt borde begränsa människors rätt att resa. Därför har jag utarbetat några krav för när man ska få resa utomlands. Dom är konsekvent forumlerade för att underkänna mina vänner och godkänna mig.

Dessutom är det inte mer än rätt att vi, om vi ens diskuterar Nyamko Sabunis och moderaterna xenofobiska idé om svenskkontrakt, borde vara beredda att skriva på ett turistkontrakt.

Övertrumdfande krav (uppfyller du ett av dessa krav får du lämna ditt land, eventuellt med flyg i fall 1.)

1. Du är efterlyst, jagad av polis, mordhotad.

2. Ditt land är sämst. Dvs. ditt land är inte med i HDI:s topphundralista.

3. Du ska arbeta i ett annat land. Arbeta påriktigt alltså. Teambuilding är inte jobb.

Semesterkrav: Alla dessa måste uppfyllas för att du ska få resa utomlands. Men tro fan inte att du får flyga för det.

1. Du har kunskap i landets största språk samt kunskap om (kan disktutera kring grammatisk struktur, språkfamilj, vokabulär) minst ett av landets minoritetsspråk.

2. Du kan motivera ditt besök med unika anledningar. Ifall man kan copypasta ut ditt resmål och copypasta i en annan stad får du inte resa någonstans utan blir fastkedjad utanför slottet i Stockholm i tid som motsvarar din resa.

3. Du kan på litterära grunder motivera ditt besök, dvs. dra paralleller mellan flera verk som behandlar landet och din egen resa.

4. Allmänna kunskaper. För att släppas in i ett land bör du ha grundläggande kunskap om dess styrelseskick, regionala skillnader och likheter, historia och arkitektur.

5. Du måste kunna ange minst tre vittnen som verifierar att du pratat om landet i fråga minst en gång i månaden i minst ett halvt år, att du refererat till inhermskt producerad press i dina uttalanden och att dessa rört sig inom/över minst tre akademiska discipliner.

Två saker

2008-11-21T15:18:00.000+01:00

1. Är det fler än jag som börjar misstänka att Rachida Dati fått sin ministerpost främst på grund av att hon gör sig bra på bild?

2. John Pilger skriver intressant om Obama under rubriken "Don't Believe The Hype" i New Statesman.

2008-11-20T21:49:00.000+01:00

Jag och Björn står utanför en källarlokal med billig öl. Det virvalar runt lite snö.
-Alltså, jag kollade på bilder från Halloween på Operan. Och jag blev så besviken, folk var så jävla dåligt utklädda.
-Vadå, svarar jag. Dom hade ju… typ… kostymer.
-Ja, men vad var dom då? Nån var sjörövare. Nån annan var Robbie Fowöer. Vad har det med Halloween att göra?
-Nä, men det är väl inte så lätt att hitta utklädnader.
-Vadå, om man tänker efter skulle man ju komma på något bättre än typ sjörövare.

Så jag försöker nu, Björn. Jag har varit på tre maskerader. Den första hade inget tema och jag var utklädd till Muammar Ghadafi. Den andra hade tema 30-tal och jag V-tänkte vara utklädd til Johnny Weismuller, men vågade inte tarzan-shortsen (alltså en sån klädnad som i Kramfors Roll- och Konfliktsförenings (sic!) munnar kallas “barbarkalsonger“)- Den tredje var en djurmaskerad, men jag hade hört fel och trodda att det var en judemaskerad. Jag var alkad fd. långdistanslöpare från Ta Aviv på slutet av åttiotalet. Dom andra var typ zebror och ormar.

Men jag gillar maskeraden som tanke, jag gillar det karnevaliska och att den ger människor möjlighet att spela ut delar av sin karaktär som de aldrig vågat i kostymens skydd. Ändå tycker jag att det är fruktansvärt svårt att komma på något jag skulle kunna ha på mig om jag nu någon gång skulle få för mig att fira Halloween. Men jag skjuter, här är fem utklädnader.

1. Spökslott. Tänk tinnar och torn, vallgrav på magen och gärna fjärrstyrda katapulter på murarna.
2. Ýellowman. Världens läskigaste reggaeartist.
3. Katla. Jag tror faktiskt att det var Karin som kom på idén med Katla. Grundidén utgår ifrån en kundvagn, en sopsäck och lite papier mache. Det bästa med utklädanden är att man inte kan lyckas sämre än dom som hade hand om kostymeringen i Bröderna Lejonhjärta.
4. En siamesisk tvilling bestående av Josepch Masoch och Marquis de Sade.
5. Klingon. Alltså RIKTIG 60-talsklingon med ringbrynjetröja, utan pannutväxter men med mord och svek i blick.

För övrigt skulle vilja gå på en sån där fest där folk helt frivilligt sluter upp och dansar i tåg med händerna på den framför ståendes axlar och kalypso- eller bossanovamusik. Var finns dom där festerna?

Fem år till med Boutef?

2008-11-12T17:57:00.000+01:00

Det algeriska parlamentet röstade idag igenom att Bouteflika får kandidera för en period till (tidigare hade man ett system där presidenten kunde återväljas en gång, Abdelaziz Bouteflika har suttit på presidentposten sedan 1999).

Jag önskar att jag kunde vara positiv till beslutet, men jag vet helt enkelt inte vad jag ska tycka. Utifrån den information som jag har, tror jag att Bouteflika hållit armén tillbaka under sin år som president. Vidare är inbördeskriget slut och landet har inte varit så rikt sedan 70-talet. Algeriets statsskuld är mindre än Sveriges. Frågan är hur mycket av detta som kan tillskrivas Boutef. Bränslepriserna har ju gett statskassan rejäla tillskott och detta kommer rimligtvis att fortsätta gagna landet på kort sikt. Även på medellång sikt har landet goda naturgastillgångar.

Men politik är faktiskt mer än ekonomi. I och med grannen Ben Alis liknande beslut för några år sedan (och Marockos och Libyens relativa frånvaro av demokratiska institutioner) verkar Maghreb gå mer mot politisk konsensus än politisk konflikt. Med tanke på det latent militanta läget i regionen ser många säkert det som en god sak.

Men jag hade hopats på något annat. jag hade hoppats på att det kommande presidentvalet skulle bli ett val där kandidater skapade debatt och olika politiska läger utkristalliserade sig i landet. Nu tror jag snarare att FLN:s hegemoni kommer att bestå, att Boutef kommer att ta hem valet ganska lätt, och att gången från enpartistat till pluralism får dröja ytterligare några år.

Moralpanik

2008-11-12T09:47:00.000+01:00

Visst har vi inte haft någon moralpanik i år? På löpsedlarna i alla fall. Jag kan faktiskt inte säga det helt säkert, men jag vill nog hävda att "tonårstjejer lägger ut kontaktuppgifter och utmanande bilder på internet" var den senaste. Om den nu inte var före "muslimska män tvingar sina döttrar och hustrur att bära slöja" (som ju iofs. poppar upp nån gång vart hundrade när västvärlden är som deppigast).

Jag tänker en moralpanik som ett konervativt motstånd mot en samhällsförändring, med andra ord någon som främst tar sig yttring i kvinno- och HBT-förakt och xenofobi. Nästan alla moralpaniker jag kommer på har något med unga tjejer att göra. Vad sägs om de här: "tonårstjejer har stringtrosor och får underlivsinflammationer", "tonårstjejer har analsex OCH VILL DET" (här kan man ju spekulera i om inte motviljan mot manliga homosexuella färgar den hårda anti-analsexhållningen), eller "tonårstjejer har analsex MOT SIN VILJA".

När den främmande mannen dyker upp är det också de unga kvinnorna som kommer i fokus. Min spaning (säg gärna emot, har bara observation att gå på) är att det är vanligare att prata om beslöjandet av unga kvinnor än av gamla. Och detär ofta mannen som görs till skyldig för detta, när man börjar problematisera och prata om kvinnan som subjekt som själv kan bestämma över sin kropp har det ju slutat handla om moralpanik. Två andra moralpaniker kring främmande män är "de åker runt i taxibilar och gruppvåldtar( sic!)" och "de begår hedersrelaterat våld och slår sina döttrar".

Jag tror inte att det är en slump att det är den unga kvinnans sexualitet som mest sätter samhällets moral i gungning. När hon själv börjar bestämma själv över den är det ju klart att den manliga normen blir hotad och måste slå tillbaka. Också i mellanösternmannens fall tror jag att man kan härleda hela till kvinno-ekonomi. "Dom kommer till Sverige och tar våra kvinnor" var ett vanligt argument mot invandring under 90-talet, idag pratar Pia Kjersgaard om att hon är rädd att danska kvinnor ska tvingas skläs i slöja. På så sätt går hon verkligen patriarkatets väg, den västerländske norm-mannens mardröm är ju slöjan som skyddar den andres döttrar från honom. Alltså: "Dom kommer till Sverige och tar våra döttrar och vi får ingenting tillbaka". Och då blir det, minsann, moralpanik.

Med anledning av rivningarna på Jättestagatan,

2008-11-09T21:25:00.000+01:00

försöker jag komma ihåg vad som hände i husen som dom river nu. Jag börjar med Jättestagatan 4.

Nån gång i slutet av 80-talet öppnade pizzeria Jakten här. Jag minns att det kändes spännande. En pizzeria alldeles nära där jag bodde. Jag var så ung att jag ännu inte hade hand om några pengar och mina första ekonomiska uppdrag blev att gå till pizzerian och handla pizza åt familjen under stressiga eftermiddagar eller lata lördagar. Jag skrev ner var och ens önskemål på en lapp (som ni ser visade jag redan då att det stod illa till med rationaliteten, det hade ju varit mycket enklare att ringa in sin beställning) och fick två hundralappar med mig för att kunna betala. Väl där kom jag alltid ihåg vad jag skulle beställa utan att kolla på lappen, men jag läste från den ändå, det var en väldigt viktig del av processen.

Jag var tillräckligt oblyg att fråga pizzabagaren varifrån han kom och vad han hette, och därtill tvinga honom att skriva ner sitt namn på en lapp, så att jag skulle komma ihåg det. Och jag var tillräckligt gammal för att låta bli att säg att min pappa inte tyckte att Kurdistan, som Murat kom ifrån, var ett riktigt land, utan att Turkiet, som nästan ensam sekulär stat i Mellanöstern, var tvungen att ta till militära medel för att försvara sin stabilitet.

En fredag när jag satt och väntade på familjens pizzor frågade Murat mig om jag kunde promenera över till kiosken hundra meter bort och växla en hundralapp till tior åt honom. Det behövde jag inte skriva upp på någon lapp för att komma ihåg. Det här var kanske mitt viktigaste uppdrag någonsin. och det hade tilldelats mig av en vuxen, och dessutom en vuxen som mina föräldrar inte kände. Ensom jag hade lärt känna. Hjärtat dunkade när jag greppade hundralappen och jag var tvungen att stanna var tjugonde meter på väg till kiosken. jag såg noga till att inte gå över några vägbrunnar som jag skulle kunna tappa hundralappen i. Allt gick bra, och jag var otroligt stolt när jag kom tillbaka till Murat med pengarna.

jag blir nog fortfarande löjligt glad (och otroligt nervös) av den där typen av förtroenden. När man lämnar pengar i andra människoras händer måste det ju vara ett bevis på att samhället fungerar, att vi litar på varandra.

Jag tror inte att jag tänkte så långt då. Jag är tvärtom ganska säker på att jag inte gjorde det. Men det är, som alltid när man beskriver minnen, enkelt att förklara dåtidens symptom med nutidens diagnos.

Tack för alla vackra år

2008-11-04T15:12:00.000+01:00

Jag kommer att sakna sig så mycket, Wernblom. Du har funnits där ändå sedan jag började intressera mig för hockey, i mitten av nittiotalet. Och det kommer att bli väldigt tungt utan dig i MoDo. På något sätt har du sammanfattat platsen jag kommer ifrån, hela min bakgrund. Din mentalitet på planen har representerat hur jag har känt mig. In framför mål, ta en smäll på käften, stå kvar och försöka pressa in pucken. Ge mer stryk än man tar. Droit au but, som Olympique Marseilles devis är. Översätts rakt på mål, eller i bredare mening "gå rakt mot dina mål".

Jag växte upp bara några hundra meter från dig, och det sättet du spelade hockey på speglar så väl den där känslan jag har kting varifrån jag kommer. Det fula, kämpande, smällarna på käften man får ibland. Och sen nånstans, glimrande till i en sekund något vackert, som man inte riktigt kan förklara.

När jag känt mig såhär har jag tänkt på dig. Men jag minns också när jag bodde i Göteborg och Svenska Spel hade en affisch på dig nere vid Stigbergstorget, som jag gick förbi varje morgon. Tjenare, Wernblom. Kunde jag säga då. det var en fin vecka.

Men nu är det slut på det. Och slut på din tid i Elitserien. Tack så mycket, det har varit en glädje och en trygghet i mer än femton år.

Fog On the Tyne

2008-10-20T15:22:00.003+02:00

Jag borde sluta klaga på att det inte produceras tillräckligt många tragedier nuförtiden. Verkligheten är ju full av dem. Ta Gazza till exempel. Englands VM 90-hjälte som söp bort sitt liv och sin karriär. Den rolige Gazza som älskade att prata låtsas-danska med danskar. Men också hustrumisshandlaren som satt på pubben när hans fru födde deras första barn. Och så skaparen av den här härliga musikvideon.

När jag ser den skulle jag så gärna vilja åka tillbaks till 90-ish och säga till Gazza att det kommer att bli bra med allt, och jag förlåter dig för allt dåligt du gjort, det spelar ingen roll. Men det ingår ju i tragedi-konceptet att det är omöjligt. Gazza gjorde många dåliga saker och det gick dåligt för honom. Ni får själva avgöra om Fog on the Tyne är en av de dåliga sakerna.

Finns det plats för en neger? pt. II

2008-10-09T08:33:00.001+02:00

Nu är det ungefär fem timmar kvar tills Nobelpriset i litteratur delas ut. Priset som blir en roligare sport för varje år: jag lär känna fler och fler författare och kan after några år till och med stoltsera och göra mig märkvärdig med åsikter om vem som borde vinna. Och jag börjar förstå varför riktiga intellektuella ofta inte vågar gissa om vilka som kommer att få priset -akademin ligger ju alltid ett steg före. Här är mina tre förhppningar inför året. En högoddsare, två som ingen bettingfirma ens skulle överväga.

1. Assia Djebar. jag tycker att Djebar gjort en fantastisk sak med den historiska romanen, När hon skrivit den ur kvinnornas och de kolonierades perspektiv. Sjukt vetenskaplig och stilistiskt pricksäker. Egentligen tycker jag att Assia Djebar och Toni morrisson borde fått dela på ett pris back in -93.

2. Calixthe Beyala. Finns det plats för en neger? Nej, det gör det nog inte. Ingen svart, afrikafödd kvinna har någonsin fått Nobelpriset. Beyala vore en fantastisk Nobelpristagre. Hennes böcker slår omkring sig åt alla håll och kanter. Beyala kommer från Kamerun och ibland porträtterar hon sina landsmän som riktiga negrer, i ordets rätta bemärkelse (se fanons Svart hud, vita masker blablbla för diskussion kring ordet neger), och driver både med panafrikanism, nativism och kolonialism. Beyala är nog den som jag helst skulle vilja fick priset. Och den som jag allra minst tror någon dag kommer att få det.

3. Vladimir Sorokin. Porrskadad idiot och rysk postmodernistisk förgrundsfigur. Jag ha bara läst rhans roman Is och petar egentligen hit honom för att undra vart det ryska språket gått och gömt sig efter Solsjenitsyn.

Bubblare: Salman Rushdie. Varför har han aldrig fått något nobelpris? Det känns som om han borde fått ett. Har han stött sig med akademien på något sätt?

Summering: Någon okänd lyriker eller japansk dramatiker, alternativt le Clézio eller Joyce Carol Oates kammar hem priset. Och jag deppar ihop.

Ad-hoc: Den roligaste kandidaten tidningarna nämner idag är Thomas Pynchon. Galningen vars enda offentliga framträdanden de senaste femtio åren varit i två Simpsons-avsnitt. Jag har försökt läsa tegelstenen V flera gånger, och alltid misslyckats. Det finns få saker jag är lika fascinerad av som oläsliga författare. Pynchon FTW!

Sekunderna blir till år på nordpolen / Vi som aldrig slutade blunda

2008-10-07T12:20:00.000+02:00

Sitter på en föreläsning om kvalitativa metoder. Samma föreläsning som jag varit på tusen gånger. Så jag pluggar in På Nordpolen i öronen, sitter några mil söder om polcirkeln och lyssnar på musik om att fortsätta vara ung. Och jag slås av att jag aldrig varit rädd för att bli gammal. Jag kommer heller aldrig att förså varför folk känner oro över att de är gamla. Att förbli ung är ju det enklaste som finns. Det handlar bara om att inte förändras. Eller åtminstone om att inte låta några grundförutsättningar för ens livsföring förändras.

Jag har inte ändrat min livsföring alls under de senaste tio åren. Jag gör exakt samma sak nu, som jag gjorde år 2000. Läser böcker på dagarna, skriver dålig poesi på kvällarna och gets crunked up with the boys på natten. Det är ett behagligt liv, jag skulle inte vilja byta det mot något annat. Jag har planerat inför ett helt år av kortvariga semijobb att utföra ett år efter att jag utbildat mig klart, så att jag ska slippa en cementerad, fast anställning. Jag är safe tills 2010. Det känns skönt.

jag borde kommit någonstans nu
men jag vet inte hur man gör
om fem år är jag civilingenjör

Det förvånar mig att en oborstad tjugoettåring är rädd för att bli civilingenjör. Man måste inte bli civilingenjör. Det är helt onödigt att bli det om man inte vill. Man behöver inte bli ful eller fet heller. Jag är inte fulare eller fetare nu, än när jag var tjugo. Tvärtom är jag snarare bigger, faster, stronger, som Xzibit skulle ha uttryckt det.

Däremot tror jag att de flesta inte vill sitta i en trång studentlägenhet ned ett fett CSN-lån och fundera på vilka klubbar det finns att välja mellan till helgen, när de närmar sig trettio. Och om man inte vill det borde man väl bli civilingenjör och gå in i heteronormativparförhållande eller en karriär eller en vägg eller nåt.

För ungdom är ju inte så romantiskt som det låter. man tänker ju ofta på den som de stora valens och den stora valfrihetens tid. Som förändringarnas period, vilket är skitkonstigt. Människors liv förändras ju när de går ur ungdomen; man får större medel, egendomar, partners, hundar ungar och sånt. Det borde väl egentligen vara den där stora förändringen. Och mycket mer spännande än att rumla runt i för dyra märkeskläder och kämpa mot oron för bakfyllan och morgondagen klockan fyra på lördag natt.

Kanske är det just möjligheten till eskapism som gör att folk vill ha ungdomen tillbaka? Möjligheten att sluta ögonen och tänka att det kommer nåt stort snart, att snart händer det där som förändrar allt. För det är så jag gör.

Soyez mon héros pt. III

2008-10-06T01:03:00.001+02:00

Fanny och Freddy

2008-09-29T11:11:00.000+02:00

Det är mycket som är svårt att förstå med finanskrisen just nu. Som vilka dom där Fanny Mae och Freddie Mac, som Greenspan och co. nu har köpt upp, är. Tydligen två bolåneinstitut som står för 60 procent av de amerikanska bolånen. Då fattar man ju varför det går åt helvete.

-Öh, jag behöver en miljoner dollar. Hur ska jag få dem?
-Gå till dom där Flogging Molly eller Fleetwood Mac. Dom ger dig lätt en miljon om du bara sätter din trailer i pant och ger dom en flaska whiskey.

Med en uppenbar känsla för stil?

2008-09-28T23:30:00.001+02:00

2008-09-23T17:32:00.000+02:00

Allting blev plötsligt väldigt intressant. Har suttit med Donna Haraways "A Cyborg manifesto" i två dagar nu. Det är en av de absolut bästa marxistiska feministiska texter jag nånsin läst. Och igår, i Star Trek Voyager, gjorde Seven of Nine entré. Seven of Nines karaktär är ungefär vad man skulle få om man korsade Goethe med Gengis Khan och Betty Page. Hon är född som människa, men har inkorporerats i den elaka rymdrasen borgernas kollektiva medvetande. Ombord på Voyager ska hon, vägledd av Janeway och Chakotay, lära sig bli människa. Först ut är att förstå sig på familjen, att bli en del av en större gemenskap. Sen kommer såklart kön. Såhär kan det låta:

Chakotay: "You are a human, a human individual. You remember being human."

Seven of Nine: "We are Borg."

Chakotay: "I see a young girl, a family."

Seven of Nine: "Irrelevant. Your appeal to my humanity is pointless."

Chakotay: "Listen to your human side, to yourself, to the little girl."

Precis som Haraways cyborgs utgör också Seven of Nine också ett orosmoment i sitt förhållande till sin, och andras sexualitet.

Seven: "I may be new to individuality, but I am not ignorant of human behaviour. I've noticed your attempts to engage me in idle conversation and I see the ways your pupils dilate when you look at my body. [ ...] Are you in love with me ensign?"

Harry: "Well, er, no."

Seven: "Then you wish to copulate?"

Fortsättning följer så fort jag samlat in mer data (ie. sträckkollat igenom halva säsong fyra).

Hedningar mitt i det moderna

2008-09-17T23:51:00.000+02:00

Hösten kommer och vintern blir svart. Dow Jones och Nasdaq dyker i botten, mäklarna gråter i New York.

Vilken grundbok i nationalekonomi som helst kan berätta vad det är som hänt. En lågkonjunktur.

Vanligvis börjar den mitt i högkunjunkturen med att låneviljan hos folk ökar, människor vill investera eftersom ekonomin är stark. Inflationen stiger. Konkurrensen hos utlånarna blir högre, bankväsendet ger ut dåliga lån, så dåliga att pengarna inte kommer tillbaka till bankerna. Vilket gör att de höjer räntorna, de goda lånarna drar sig ur och de dåliga lånarna kvarstår.

Här (eller egentligen hela tiden) kan riksbanken träda in och genom de korta räntorna till bankerna peta in, eller minska pengainflödet till bankerna och påverka de räntor de sedan sätter.

Men om det inte händer, eller inte fungerar, fortsätter krisen. Människor slutar spendera pengar, vilket återigen leder till att bara de största risktagarna vill investera. Här börjar företag och banker att gå omkull. Syndafallet börjar och vi kastas ned i den svarta lågkonjunkturen. Konsumtionen sjunker, sparandet ökar. Arbetlösheten ökar (nu har jag helt och hållet bortsett från valutaspekulationer här, men det kan man ju läsa om i en lärobok, om man vill).

Marknaden blir sjuk, vi har gjort något fel. Men vem är det egentligen som gjort fel, och vilket? Om vi ska lyssna på nyliberalerna är först och främst marknaden som fallerat. Och marknaden är sådan. Det lyfts sällan fram, men sådan är liberal kapitalism. Då och då drabbas man av en lågkonjunktur. Inte mycket att göra åt. Man kan kalla de här cyklerna för kondriatievcykler, också. I så fall är man marxist.

Men om man inte nöjer sig med det. Om man inte tror på väsen? Då kommer en annan, än mer läskig förklaring fram. Att det är vi som har gjort fel. Det är vår ovilja att konsumera som har drivit oss in i lågkonjunkturen. Om alla bara kunde hålla sig lugna när börserna föll och bostadspriserna sjönk, säger liberalen, skulle vi aldrig hamnat här. Vi har inte litat på marknaden. Vi har inte konsumerat. Och då ser vi alla var vi hamnat.

Återigen, precis som när pesten drev genom kontinenter, är det någonting vi gjort fel. Vi har åkallat något slags vrede över oss, inte givit våra offer till den lynniga och hårda marknaden. Och den här förklaringsmodellen köper vi, det har vi gjort i snart två hundra år nu. John Maynard Keynes visade under 30-talet att staten faktiskt kan råda bot på lågkonjunkturer genom att satsa pengar och hålla sysselsättningen uppe. Det tog oss ur den totala hjälplösheten, och har gett staten möjligheter att dämpa konjunkursvängningarna. Sedan dess har inte mycket hätn, vi har bara stått här, skyldiga, och känt stormen vina.

Men det måste vara någons fel. Vem ska jag skylla på, när människor jag älskar blir utan jobb för att marknadens kärlek inte kan omfatta dem längre? Kan jag skylla på riksbanken. Jo, det kan jag göra. Men riksbanken är inte folkvald*, riksbanken är sedan drygt femton år sedan en samling tjänstemän som styrs av direktiv. Jag kan kritisera dem, men jag kan som vanlig svensk inte avsätta dem. Bankerna då, är det inte deras fel? Jo, men dom är ju företag. Dom är inte skyldig mig nåt (snarare tvärtom, bokstavligt talat).

Däremot kan jag kritisera min regering, och se till att inte välja om den. Men inte förrän om två år. Och hur skulle jag kunna veta att marknaden skulle få en nyck två år in i valperioden, när jag senast la en röst på mitt parti?

Jag kan helt enkelt inte göra någonting den här svarta vintern. Bara rycka på axlarna och hoppas på att marknadens ovilja ska vara kortvarig, och se till att konsumera så fort jag får chansen, så att marknaden inte blir mer illvillig. Och så får jag gå runt mitt i det modernaste av moderna och känna mig som en hedning. Som någon som, ungefär som i mänsklighetens tidigaste ålder, gick runt och offrade till högre makter för problem som man senare skulle kunna lösa på egen hand. Hur länge ska vi acceptera den liberala idén om att det här inte är någonting vi kan göra nåt åt, utan bara som marknaden är, något vi får leva med?

*Jag säger inte att en självständig riksbank är sämst, bara att dess självständighet försvårar ett demokratiskt ansvarutrkrävande.

Live long and prosper

2008-09-16T11:04:00.000+02:00

Walter Koenig (t.h.) är tydligen inte nere med the Vulcan Salute

Efter tjugoett år tillsammans kunde George Takei (Sulu i Star Trek, senare japan-pappan i Heroes) i söndags gifta sig med sin Brad. Av alla gamla Star Trek-skådisar är han den jag tycker bäst om.

Han har inte som Shatner blivit tjock och levt på Star Trek-jippon, eller som Leonard Nimoy, släppt kontiga skivor med låtar om hober och dvärgar. Framför allt har han inte, som Kim Cattrall, varit med i Sex and the City. Och ovanpå allt detta har han inte varit med i ett enda avsnitt av Babylon 5, vilket gör honom till lite av ett unikum bland Star Trek-skådisar.

"No more "separate but equal." No more second-class citizenship. Brad and I are going to be married as full citizens of our state.", läste Takeis blogg i april i år, då homo-äktenskap blev tillåtna i Californien. Världen tar ett steg närmare Star Trek-utopin. Live long an prosper, George.

Jag ska göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd ska jag utplåna (1 Kor, 1:19)

2008-09-14T10:31:00.000+02:00

Mycket av min fascination för kristendomen går hand i hand med min fascination för människors sunkighet. Ta till exempel när Paulus skriver om sin första tid i Korinth.

När jag kom till er bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er... Jag var svag och rädd och full av änglan när jag uppträdde framför er. (1:a Kor, 2:1-4).

Men förresten. Vem är Paulus? Han är ju inte någon av lärjungarna, utan bara hoppar upp som

och skriver en dryg fjärdedel av Nya testamentet. Anyways. Paulus var mest med för att bygga upp min favoritschism: Spirituella kristna vs. fascistoida greker.

Grekerna hade ju i och för sig tragedin. Den handlar ju ganska mycket om det sunkiga i människan. Aristoteles tanke och tragedin var ju att man skulle få se det orena och uppleva lite katharsis och bli bättre som människa sen, när man sett det tragiska.

Men jag tycker inte att de grekiska tragedierna är vidare tragiska. Dels eftersom de bygger på en ödeslogik som moderna människors idévärld helt enkelt inte är kompatibel med (förutom klimathotet, kärnkrtaften, Svarta hål och Kenta och Stoffe då), dels eftersom människorna i dramerna inte är så mänskliga. Okej, Medea lipar lite när hon bränner sina barn inne och Jason kanske inte fullt förtjänar att hans liv sabbas i grunden, och Agamemnon kanske gjort nåt gott under nån Illyad, men ändå. Man fattar ganska snabbt vilka som är onda och goda.

Då är ju de kristo-judeo-islamiska texterna mycket mer mänskliga och snackar vi Shakespeare hittar vi nåt helt annat. Är inte Hamlet ganska äckligt självgod? Och är inte Horatio ganska fånig? Går vi över gränserna för dramatiken in i komedin hittar vi grekiska pjäser om hönor som bajsar i Sokrates mun (vilket i och för sig är ganska roligt, men samtidigt gnaska Stefan och Krister). Hos Shakespeare hittar vi mångfacetterade porträtt som Falstaff, den tjocke alkisen och tjuven, som samtidigt är benhård pacifist och humanist. Vad vill jag säga med det här?

Jo, att det måste vara lite sunk i karaktärer för att de ska beröra mig. Sånt man hittar hos Bukowski, Mats Jonsson Marjane Satrapi eller Coetzee. Eller framför allt i Trailer Park Boys, en av få tv-serier jag sett som helt och hållet lånat och berikat tragedin.

Och att jag inte klarar av när de antika idealen övervinner de kristna. Jag vill inte jobba sextio timmar i veckan och tänka legitimerat bra och sunda tankar, åka den där kälkborgerliga släden ödets väg ner till ett tryggt och ombonat hem. Då föredrar jag Hamlets Falstaff och kristendomens såbara, svaga människa.

Finns det plats för en neger?

2008-09-10T13:30:00.000+02:00

Lyssnar på Bob marley. Det var minst tio år sedan jag lyssnade igenom Survival-plattan och nu förstår jag hur insiktsfull och bra den är. Och hur ihåliga Jeune Afrique-drömmarna och Ghadaffis Afrikanska, hoppfulla Les afriquaines regnerons la terre-fotbolls-utsmyckningar var. En hyllningslåt till Zimbabwe känns ju inte så aktuell idag, tyvärr.

Ett inslag jag aldrig reflekterat så mycket över är diasporan. Känslan av att man är i landsflykt. Vad innebär den? Hur länge känns den? Uppenbarligen, på Jamaica, i åtminstone två hundra år. Samtidigt som jag, som ju rent tekniskt sett är afrikan, inte alls känner nån större önskan att snabbast möjligt repatrieras. Men så lämnade ju inte min farsa kontinenten på ett slavskepp heller.

Just diasporan och den babyloniska fångenskapen är dock svåra begrepp att ge sig i kast med. De kommer ju från en urgammalt judeo-islamisk-kristen tradition, som övergivits av de flesta rörelser i de två senare religionerna. En tanke på rätt folk på rätt plats.

And between whiles I had to look after the savage who was fireman. He was an improved specimen; he could fire up a vertical boiler. He was there below me and, upon my word, to look at him was as edifying as seeing a dog in a parody of breeches and a feather hat walking on his hind legs. A few months of training had done for that really fine chap... He ought to have been clapping his hands and stamping his feet on the bank, instead of which he was hard at work, a thrall to strange witchcraft, full of improving knowledge.

Orden är Joseph Conrads, då han i Heart of Darkness beskriver en neger som arbetar hans ångfartyg. Det är uppenbart att negern är på fel plats. Precis som Bob Marley hamnat på fel plats. Han ska inte vara där. När diasporan skulle behandlas i det sena 1800-talets nationalistiska tidsålder myntade så Nathan Birnbaum begreppet sionism. Tanken på diasporan fick politiska proportioner. Judarna måste tvunget återvända. Det fanns, i det sena 1800-talets idévärld, inte plats för ett folk utan land.

Och konsekvenserna blev ödesdigra. Precis som de blev för Idi Amin när ville afrikanisera Uganda genom etnisk rensning. Och när de här idéerna dyker upp idag är det läskigt. Alla uppgörelser med slavhandeln som mynnar ut i en afrikansk essensialism är kvarlevor från den märkliga tanken att var sak har sin plats. Rimligare vore att ställa grav på en av-nationalisering av nationalstaten. Faller man tillbaka i en rasistisk idévärld kommer man ju bara att underminera sin position i det nuvarande samhället. När McCain-lobbyn mer eller mindre anklagar Obama för att inte vara amerikan, för att han andra intressen än nationens bästa, skulle de ju kunna hämta argument från ett jog inflytelserika artister på Jamaica eller för den delen Dead Prez eller Afrika Bambaata.

Det osynliga leendet

2008-09-09T14:41:00.000+02:00

När man ser en stor stad, kan det falla en in, att alla dessa massor af hus inte bilda annat än underlaget till en annan, en större, högre, underbararare och därjämte osynlig stad. Den, man kallar den verkliga, är, så att säga, endast stenfoten till den, hvars torn och spiror glänsa bland molnen och stundom skymta för grubblande ögon.

Bortsett från den usla interpunktuationen får Lubbe till det här, i inledningen till Borgare (1909). Han lyckas förklara något jag saknar med Göteborg. En stad är ju faktiskt mer än byggnaderna iden, varje stad har en osynlig stad. Och jag tror inte att Lubbe menar samma sak som jag, men hans text får mig att tänka på något man kan känna med något som nästan liknar ett sjätte sinne. Att vara i en stad. Umeå har byggnader, som, även om dom är fula, skulle kunna göra en stadskärna.

Samtidigt kan jag stå vid Stigbergliden i Göteborg, som inte har vidare stadslik bebyggelse, och ändå mycket mer känna att jag är i en stad. Jag vet inte om det är något med rörelse eller mångfald eller gamla byggnader eller nån annan klassisk förklaring som gör det, men nåt är det i alla fall som bygger upp den där osynliga staden i en stad, men vägrar göra det i en annan. Till och med Lubbes Öbacka/Härnösand känns mer stadslikt än Umeå (så länge man inte rör sig längre än två-tre hundra meter från centrum).

Och det är lite frustrerande, det här med att gå runt i en stad som inte riktigt utgör ett underlag till något högre. Men Lubbe konstaterar också:

Och, om man tänker efter, är det inte egentligen i den osynliga staden och i det osynliga huset, som människorna lefva större delen af lifvet?...

Hvar och en må döma från sin egen erfarenhet. Jag har funnit det vara så, för min del. Jag är hvarken missnöjd eller förtjust däröfver, det syns mig endast såsom ett faktum; och i fakta finner man sig ju.

mera snack och mera hockey

2008-09-01T14:59:00.000+02:00

Okej. Nu har det varit tomt här i en och en halv månad. Dags att komma igång igen. Så jag gör som jag alltid gör, vid de här tillfällena. Postar nåt pinsamt, som sen tvingar en att lägga en kloss till på bloggtornet. Fast egentligen tycker jag ju att min Wernblom-tshirt är jävligt fly. Designen är så väldigt... 90-tal. Och hockey.

Monkii see, monkii do

2008-07-18T23:26:00.000+02:00

Jag har alltid varit barnsligt förtjust i sådana där frågeforumlär som flyter runt på bloggar. Sådana, där man ställer typ tjugo frågor till sig själv. Fast jag skulle såklart aldrig våga svara på någon.

Men så kom jag att tänka på att fråga monkii. Sedan 1995 har jag hängt på samma IRC-kanal. Vi snackar alltså gammal, klassiskt flera-deltagarechatt. För fem år sedan blev monkii stammis. Monkii är en bot, ett script som någon (Deegan eller EF?) programmerat. Han har, under fem års tid, lärt sig att prata genom att hänga på vår kanal. Hans röst är ett kondenserat eko av våra röster.

Okej, det ser ut som skit när han pratar(skriver), syntaxen blir ofta uppbruten och han tenderar svara på frågor med andra frågor. Men det så han är. Lägg märke till att han på något magiskt sätt faktiskt klarade av att rimma!

Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln första gången i morse?
jag kan behålla set to 9 i morse?
Hur mycket kontanter har du på dig?
ah inga kontanter jag
Vilket ord rimmar på "test"?
praest, det rimmar på ass
Favoritplanet?
monkii *** ctcp ping this, ping that.
Vilken är din favoritringsignal på din mobil?
heineken i din mobil?
Vad har du på dig på överkroppen just nu
jag tänkte inte på överkroppen just nu
Sätter du etiketter på dig själv?
har du etiketter på dig själv?
Vad är det för märke på skorna du har på dig?
vaknade med skorna på och då!
Ett ljust eller mörkt rum?
det ser mörkt ut på fiskebiten nu med 2st 19
Vad gjorde du vid midnatt?
det är vid datorn
Var ligger ditt närmaste Seven Eleven?
always with allt över 90 mil ifrån närmaste året.
Till vem sa du "jag älskar dig" senast?
han är perfekt, och det väl när en man/kvinna/obestämbart kön(woosley) spenderar hela 8 minuter =) nä jag älskar öl
Vilken pälsbeklädda sak rörde du senast?
kanske var det med 4st till härnösand senast?
Hur många rullar film ligger och väntar på att bli framkallade?
vi rullar ;)
Vilken ålder har varit bäst hittills
couga, du måste säga att hittills tankat runt 800gb som går säkert hångla upp alexander bard och hatar.
Din värsta fiende?
knappt nån fiende flotta utanför partille
Vad var det senaste du sa till någon?
skadade jag någon?
En miljon dollar eller förmågan att flyga?
alkoholpåverkan nedsätter också förmågan till samlag utan problem!
Gillar du någon särskild lite extra mycket just nu?
jo men orkar nog inte köpa något extra mycket björn rosentröm nu :p
Senaste låten du lyssnade på?
vackert när jag lyssnade just på rätt sätt att bli full

Peanut Butter Jelly Time?

2008-07-14T07:31:00.000+02:00

Från Karin

2008-07-13T20:37:00.000+02:00

Även en regnig dag på kontoret kan lysa upp när man sånt här dyker upp i min inbox.

*

Om du har missat den:

http://www.arkivnytt.blogspot.com/

Arkivflickorna rapporterar! När jag kommer till Kramfors någon gång i början på augusti tänker jag riva runt på loppisar och vara en prutkörv.

I fredags natt på väg hem träffade jag två hemlösa hårdrockare från Piteå på Folkungagatan. Jag tog med dem till mig, matade dem med vin och skorpor och lät dem sova under varma täcken.

*

Och så tar vi den igen...

2008-07-07T18:04:00.000+02:00

Kläm i nu!

Aux armes citoyens
Formez vos bataillons
Marchons, marchons
Qu'un sang impur

Eller... ja.. marchons enfants de sang impur... Eller ja... Vi tar första versen igen.

Algeriet 46 år

2008-07-06T23:18:00.000+02:00

I går satt jag och pappa och tittade på Algeriets 46-årsfirande på Canal Algérie. Min president gick runt och gjorde honnör åt hur många generaler som helt och stod och gjorde lite muslim-grejer vid det där skalbaggeliknande monumentet tillsammans med Ouyahia och resten av regeringen. Boutef-rapporteringen varvades med filmsekvenser ur La Battagliga Di Algieri och en studio där en ensam kvinna läste upp proklamationer. Inte ens något som kunde vara i närheten av en analys. Det kändes sorgligt.

47 år av självsständighet och så oerhört få infriade drömmar. Den statsfinansierade tv-kanalen lever i en egen verklighet och skickar ut en till rapport om min presidents senaste statsbesök. Världen över pratar man om vad som ska hända när oljan tar slut, men i algerisk teve visar man bilder från gatuliv i Annaba och långa taffliga reportage om romerska ruiner i öknen. Diktaturer är obehagliga.

Min president, förresten. Han känns inte som så. Ändå är jag bara ett ifyllt papper från att kunna skicka ett brev med en valsedel till ett val om ett år, som ändå inte kommer att spela någon roll. Men jag vet inte vem annars, som skulle vara min president.

Jag pratade för längesen med en intellektuell tunisier född i Sverige om svenskhet och han sa att han nog aldrig känt sig helt svensk. Jag förstod honom inte, jag har aldrig känt mig annat än helt svensk. Och visst är jag ledsen för att jag inte pratar arabiska eller ens varit i Algeriet, men jag har i alla fall aldrig känt mig alienerad i det alnd jag är född i. Om det har något att göra med språk (antagligen inte) låter jag vara osagt. Det är åtminstone skönt att känna sig alienerad när man ser generalernas parad i Alger, än att känna så när man ser Fredrik Reinfeldt kommentera landslagsfotboll.

Ge dom rugby

2008-06-29T23:46:00.001+02:00

Okej, att jag sitter och surfar Chabal-clips på söndag kväll, borde diskvalificera mig från att nånsing uttala mig om fånig kult eller manlighet igen. Vad ska jag säga?

-Det var inte jag, det var mitt genus.

Funkar det?

Nej.

2008-06-29T22:59:00.000+02:00

EM är slut och det känns ganska skönt. Det är väldigt svårt med de där stora mästerskapen. Jag går alltid in för hårt i gruppspelet, tacklar av i kvarten eller åttondelen och kommer tillbaks i semin. Likadant i år. Och jag blev nåt så jävelska impad av spanjorerna. Bäst av alla tyckte jag om Sergio Ramos. Och då dyker ju den där gamla Real Madrid-Barcelona-schismen upp igen. Vilket lag ska man hålla på?

Barcelona, med sina snygga tröjor, som var utan reklam fram tills förra säsongen, då man bestämde sig för att göra en deal med Unicef och betala för att ha en logga på tröjan. Barcelona med stränder, Gaudi, katalanska, en stad som ligger mitt i en av Europas snabbast expanderande regioner.

Eller Real Madrid, det gamla fascist-laget. Madrid ligger ju mitt i landet och är mest inte känt för nånting. Eller ja, jag tänker ju på Lope de Vega, den tokiga playwrighten som skrev 1500 pjäser (räkna på det, ni kommer bli förvånade), han kom ju från Madrid. Lägg dessutom till att Real Madrid är ett klassiskt facho-lag, med general Bahamode som sitt största fan. Lägg sen till Zidane så förstår ni.

Det är ju helt uppenbart vilket lag jag håller på. Jag kan bara inte bestämma vilket.

Tidningarna kommer säkert att länge skriva om hur Metersecker, på grund av sitt stora skägg, är en riktig man. Det är så jävla pinsamt enkelt att bli kult som fotbollsspelare.

Och helt appropå kult. jag har ju länge sagt att jag håller med Göran Greider om allt. Att jag tycker att allt han gör är rätt. Men vad det gäller mode, vet jag inte om jag helt håller med. Det är sjukt förutsägbart att Göran Greider ska gå runt och vara tjock och kritisera snygg-mode. Det är så jävla tjock vänstergubbe-tråkigt att jag bara storknar. Hur många tjocka medelklassmänn känner man inte, som helt plötsligt börjat gå runt och klä sig fult och låta magen växa, bara för att de kan. Och gärna samtidigt klaga på sina smala, vackra fruar för att de köper för dyra Gudrun Sjöden-kläder.

Min egen far klädde sig snyggt tills han fyllde femtio. Då sa han att han var för gammal för att vara fåfäng längre, och att han lika gärna kunde gå runt i en OM-track suit. Och visst, på individ-nivå är det alltid lätt att se genom fingrarna, men just nu tycker jag att alla män borde göra det till ett statement att aldrig bli fula och tjocka. Ta av dig dina dressman-jeans, spring ut i el-ljusspåret och tjäna feminismen.

Edit: Samtidigt som jag skriver dett kommer min far in och ber mig lukta på blommorna som han just plockat och ler stort, inte konstigt att det inte blev någon man av mig.

2008-06-22T20:24:00.000+02:00

Åker i tidningens bil ut till Nyland. Det är en vacker väg, man kan se ut över älvdalen. Jag påminns om hur man här så länge har betvingat landskapet. Det har varit fienden, något som ska huggas ner. Först med liar och spett, sen med maskiner.

Men jag känner mig inte närvarande, jag tänker på det som Birger Nomran skrev om en länshövding "han hade blivit mer involverad än engagerad". Och det känns ungefär så. Den här sommaren är lik förra sommaren, eller kanske hösten. Till och med årstiderna flyter ihop. Jag har alltid haft en känsla av att vara på väg nånstans, men nu kan jag bara veta att jag sitter i en bil på väg till Nyland. Mer involverad, än engagerad. Jag känner mig själv bättre än någonsin, men det är ändå något jag saknar.

Jag kommer hem och tar lunch, tar en löptur på Brunne. Ungefär samma sak här. Jag minns att jag brukade fantisera om alla hus och gårdar, men jag gör inte det längre. Nu bara springer jag, snabbare för varje år.

Duschar och går tillbaks in på redaktionen. Det är söndag och jag är helt själv. Så plötsligt kommer jag att tänka på något och känner sexuell lust. Och det liksom spiller över på resten. Börjar plita på den där novellen om den stulna madonnan på Ulvön som jag har haft liggande i tusen år. Ringer och tjötar med Mörn (det senare är faktiskt mer berikande än det första).

Händer det aldrig för er att känslor korsbefruktar varandra? Att hjärnan konstaterar impulserna men liksom gör om dom till någon slags annan energi? Sexuell lust och "livsglädje" ligger ju ganska nära varandra (om man nöjer sig med en så pass luddig beskrivning). Det hörs ju på namnet: man får lust att göra nånting. Om man nu bara kan kontrollera hjärnan så att den gör om alla lustar till en, riktad lust, borde man ju kunna bli verklig engagerad.

Man har ju en blogg, så jag antar att man borde blogga om FRA

2008-06-17T09:57:00.000+02:00

En idé om omfattande nätavlyssning uppstår alltså när en en gammal radioavlyssningsmyndighet upptäcker att den inte längre fyller någon funktion och måste förnya sig för att få fler resurser för att kunna expandera. I nästa steg finns en nyvald riksdagsmajoritet som gärna väcker radikala övervakningsfrågor. Man vill ju visa att man kan ta i med hårdhandskarna.

Och så finns det de ledamoter, vars åsikter inte ligger i linje med förslaget. Dom måste disciplineras in i partilinjen, för demokrati fungerar ju inte om inte alla i samma parti röstar likadant. Och såklart finns det, i längden, blodtörstiga väljare som kan straffa dem, som inte följer sitt blocks linje. Det här med demokrati är ju vackert i teorin, men i praktiken blir det ofta ganska absurt.

2008-06-11T10:06:00.000+02:00

Jag läser Elins inlägg om den sista arbetarklasshjälten. Och av nån anledning får det mig att tänka på den avslutande scenen i Bo Widerbergs Ådalen 31. Filmens sensmoral är ju att arbetarklassen måste utbilda sig, för att kunna ta över styret av landet och ta sig upp ur lidandet. Det känns som ett beställningsjobb från SAP, femtio år efter Ådalshändelserna. För biopubliken, som ser filmen minst femtio år senare, framstår ju det socialdemokratiska styret som räddningen från konservativt tyranni och svält.

Sen tänker jag att vi, arbetarklassen här i Ådalen, har lidit nåt så jävelska genom åren. När jag växte upp prata' man om partit' och kommun' och koppra' och fabrikn' och ikväll ska jag spela korpen med takläggarn' och undersköterskorna och expundarna och man lever ju och försöker hålla huvet över vattenytan. Och det har ju släkten alltid gjort, morfar hade elva bröder och tre tog skogen och fyra tog älven och fem tog spriten. Mormor var fäbodjänta och fick åka ner till Karlstad och jobba på fabrik och morfar jobbade i skogen och till sist kunde de slå sig ihop och starta en liten handelsbod och samtidigt drev fransmännen min pappas släkt längre upp i Atlasbergen. Farfar hade sexton syskon och fem dog innan de fyllt fem och minst arton var med och slogs mot franmännen och efter kriget hamnade tjugo av dem i Frankrike och fick jobba som stuveriarbetare. Pappa tog sig ut militärdiktaturens Algeriet på en cykel och fortsatte cykla, förutom ett kort stopp i Marseille för att jobba som stuveriarbetare, innan han tog sig upp till den lilla bruksorten Kramfors och där kunde han och mamma få varsitt jobb och nu får jag, till sist, efter allt blod och alla tårar och alla slag gå på universitet.

Och det där är lögn och det lilla som är sant är inte relevant. Det finns ingenting fel med att veta var man kommer ifrån, men en uppväxt och en släkthistoria är ingen acessoar. Och klass är inte allt. Fokuseringen på klass som grundstenen i en ideologi har lett till mycket nytta, men det har också till fetischism. Varför är det så viktigt för mig att hävda att jag växte upp i ett hem där vi inte läste DN och där böcker var lika med deckare? Är det rimligt för mig att tro, att så fort jag misslyckas kan jag skylla på frånvaron av Homeros under min uppväxt? Kan jag skylla varje känsla av alienation på att jag var tjugo år första gången jag gick på konstutställning? Lika lite som en sur feminist kan förklara varje känsla av osäkerthet med könsstrukturer.

Självklart dyker det upp en annan gammal sosse med ett alternativ. Ernst Wigforrs var finansminister i Sverige under de år av 30-talet som följde Bo Widerbergs film. han var reformist och lånade friskt från marxism, keynsianism, liberalism och socialism. Jag tror att man måste tänka så. Förut bloggade jag om avsaknaden av politik, nu är min tanke att man måste av-ideologisera både det personliga och det politiska. Ideologier är slutna system och växer inte genom tiden. har du väl stängt ett tankesystem kommer du för eller senare att bli tvungen att börja modifiera verkligheten för att den ska passa in.

Och dessutom vill man ju alltid vara good guy. Om jag tror på klasskampen, vill jag ju gärna vara arbetaren, inte kapitalisten. Om jag tror på feminismen vill jag gärna vara den förtryckta kvinnan (alt. queer). Själva tanken att en ideologi som förklarar samhället ska överleva längre än samhället självt är ju absurd. Forskare måste ju arbeta så, åtminstone om de vill bryta sig ut ur och in i forskningsparadigm. För resten av världen tror jag mer på idéer.

Landet Efteråt

2008-06-07T14:15:00.000+02:00

Jag läser Per Hagmans Habibi, en lite halv-exklusiv samling med noveller om släpptes i några få ex för några få år sen. Och mycket är dåligt, men det finns också en hel del som är mycket bra. Skygga blicken skygga är bäst. Förutom titelns avsaknad av kommatecken då. Berättartekniken är delikat. Huvudpersonen är älskare till en hora, som är älskare till, eller kanske horar för, en minister.

“Det kallas den nya ekonomin, och de som kan den, de lägger sina pengar på den som kallas den äldsta. Det vet jag…
Jag vet, det är som nån slags u-landsregering på sjuttiotalet. Fast tvärtom. Vi lever i landet Efteråt. Det gör sig inte bra på vykort.”

Och helt plötsligt har Birger Norman gift sig med Boris Vian. Hagman skildrar drömmarens relation till politiken. Den finns där, man vet att den betyder något, man känner hur den verkar. Man betraktar den med en skygg blick, men det finns ju andra saker som är viktigare. Hos drömmaren, romantikern, och antagligen hos medborgaren i allmänhet, strilar politikens ljus igenom ibland när man ser på andra människor. Som ett ljus som lyser bakom en annan människa.

Men sen har vi våra gamla folkbildare. Martinsson och Martinsson (Moa först, såklart. Harry var drömmaren och Moa den intellektuella) och Johnson och Moberg och Norman. Dom hade nåt på gång, dom förstod att politiken inte lyste bakom människorna, utan att den genomstrålade och genomsyrade dem. Men sen dog ju politiken med Thatcher och Sovjetunionen och Berlinmuren och allt det där (och mycket av det var növänigt och bra, fast inte Thatcher då, förstås) och föddes igen i ekonomiska styrmedel och regulationer. Vi har inte ens politik längre, vi ha policies. Vi drömmer inte om att politiken ska stråla över oss längre, utan nöjer oss med att leva i skuggan av den.

Blanketterna från socialdemokraterna ligger hemma och väntar på mig i Kramfors. Och jag vet inte varför jag går med, jag tror att det är för att jag känner mig trängd. För snart sveper en ny lågkonjunktur över oss igen och vi står så svaga och oskyddade nu. Jag minns den första så tydligt. SAAB-fabriken i Kramfors la ner. Och allt och alla runtomkring föll genom jorden. Jag var tretton år 1993 och den känslan kom med tonåren, det var som om min ungdom inleddes med den där lågkonjunkturen.

Arbetslösheten nådde upp till femton procent i Kramfors kommun och jag minns att min pappa kom in på mitt rum en kväll och berättade att han inte hade något jobb längre och han grät och han frågade om jag skämdes över honom. Det gjorde jag inte, men jag förstod ju att han skämdes (han fick ett nytt jobb bara några veckor senare). Femton procents arbetslöshet betyder alltså var sjätte-sjunde arbetsför medborgare. Eller var tredje familj, om man räknar med kärnfamiljer. Var det så i vart tredje hus i hela staden? Orden från teveapparaterna var främmande men jag minns att kronan föll och det låt så hopplöst. Jag mindes en så trygg barndom och vuxenheten kändes så hotfull. Skulle vi alltid bli nedslagna och förlora och skulle hotet alltid vara så avlägset och svårbegripligt?

2008-05-30T12:37:00.000+02:00

Jag blir aldrig så besviken som när jag upptäcker att verkligheten är sämre än vad man tror. Som när jag upptäckte att TTA i "25 years and running" inte alls sjöng att de skulle packa sina väskor och sticka till El Mostaganem, utan Amsterdam. El Mostaganem hade varit mycket bättre. För genom el Mostaganem flyter Aïn Sefra, floden som dränkte Isabelle Eberhardt i en översvämmning.

Isabelle är min störst idol. På svenska finns hennes noveller samlade i "Södra Oran". Hon föddes i Geneve men flyttade till Algeriet. Tjugo år gammal konverterar hon till Islam och börjar resa landet runt. Hon förklär sig till man och kallar sig för Si(di) Mahmoud Essadi. Tar otaliga älskare och gifter sig 1901 med en arab. Hon skriver reportage och noveller för den anarkistiska Sud d'Oran, tar sig till sammanhang ingen europé kunnat ta del av. Sen dör hon 1904 i en översvämning utan för El Mostaganem, då oued:en svämmar över (hon är då tjugosju år). Hon som utforskat öknen dör i en översvämning. Ironiskt. På nittiotalet hittar man hennes skrifter i ett arkiv i Marseille. Det visar sig att de noveller hon publicerat varit grovt redigerade av hennes redaktör.

Och den här historien är för bra för att vara sann, ungefär som mina förhoppningar på TTA var det. Skillnaden är bara att Isabelle är på riktigt.

Soyez mon héros

2008-05-29T15:26:00.001+02:00

Det är varmt i den här staden och jag klarar inte av att sitta inne på biblioteket. Så jag flyr, nästan maniskt, iväg till caféer flera gånger om dagen. och ibland går jag förbi affischerna som skriker att Khaled kommer hit nästa fredag. Jag prioriterar bort honom -som så många gånger förut.

Men kombinationen av Khaled och värmen får mig att tänka på den där staden ännu längre söderut. Den där staden där alla killar inte ser ut som Morrissey, utan går runt i fobollströjor eller skinnjackor och där subkulturer inte ens verkar vara påtänkta. Och jag tänker på Faudel, hur Nina ochjag satt på hennes studentrum med fönstret öppet och spelade Faudel varje eftermiddag en sommar för fem år sen.

I den här videon ser han verkligen ut som en algerisk pojkfåraherde som nån klätt upp i vitta skjorta, för stora jeans och fula jympaskor. Men man får se hamnen, man får se Gare de Marseille Saint Charles och på nåt sätt verkar biljakten löpa genom Kennedy-cornichen.

Boris vs. Jesus

2008-05-27T16:58:00.000+02:00

Idag satte vård- och omsorgsenheten på Kramfors kommun in 1300 kronor på mitt konto. Jag ska tydligen ha jobbat tio timmar den trettionde mars. Problemet är bara att jag satt på ett tåg från Umeå till Göteborg den dagen. "What would Boris do?" tänkade jag, och tackade för pengarna, gick ner på ett café för att beställ kaffe och bakverk. Det var vackert väder och stan kryllade av snygga tjejer. Sedan gick jag iväg till några klädbutiker och gjorde av med resten av pengarna.

Efter det sätter jag mig med en kaffe till, och då dyker naturligtvis moralen upp. Är det någon jag inte vill sno pengar av, är det vård- och omsorgsenheten på Kramfors kommun. Hela dagcenter skulle kunna hyra en kommunfolkabuss och åka på utflykt och äta och dricka gott tillsammans för 1300 kronor. Jag tänker "What would Jesus do" och ringer till kommunens lönekontor och berättar vad som hänt. Tanten på lönekontoret verkar mest besvärad över att jag ger henne en massa jobb för en dryg tysenlapp som hamnat fel. Hon verkar knappt tycka det värt att göra en ansats för att reda ut det hela. Är jag skuld-fri nu? Eller måste jag, som moralens försvare, utmana hela kommunens trögflytande byråkrati för att till sist få rätten att betala tillbaks deras 1300 kronor?