Jag vet inte om det är min generation som alltid vill vara där det händer, eller om det alltid varit så. Med tanke på hur många som pratat om att ha varit på Woodstock, sparkat boll med Primal Scream eller spanat på Boris Vian runt Saint Germain kan man nog tänka sig att det är en hang up som funnits ett tag. Jag slänger in ett "Ända sen de gamla grekerna. Kanske". För att safe:a.

Jag är aldrig där det händer. Jag läser DN Kultur och kollar på Babel men vägrar läsa de haussade författarna. Jag låter nästan alltid en skiva mogna ett par år innan jag lyssnar på den (Jo. Jag vet. Skivor finns typ inte längre). Ofta önskar jag att jag fötts senare på 80-talet så att jag kunnat var med i Harry Potter-svängen och köat utanför bokhandlarna sida vid sida med ungdomsgother nätterna innan nya boksläpp.

Jag kan dock komma på två tillfällen då jag varit där, precis när det hände. Det första är Drakar och demoner Expert. Jag odlade finnar i nattlampans sken ovanför nya expansioner och äventyr, monsterböcker och Ereb Altor-lore, såg spelet unika hemmasnickrade charm gå under i Dungeons and Dragons-kopior som Chronopia (1994) och senare Trudvang (2000). Nåväl. Eftersom antagligen ingen förstår vad det är jag skriver om är det lika bra att jag går vidare. Summa summarum: det enda roliga som hände mig under tidigt nittiotal var att det då och då släpptes nya expansioner till ett rollspel som ingen längre kommer ihåg.

Men jag är faktiskt med nu. I Game of Thrones-hypen. I och för sig är det ganska lätt att vara mitt i utgivningen av den planerade heptologin - George R.R. Martin släpper ju ungefär två böcker per decennium. Men det är ändå en fantastisk känsla att föjla något som händer, att vänta hoppas och spekulera. det ger min någon slags känsla av att vara i mitten av något viktigt. Inte som att stå på scenen, inte ens längst frami publiken. Men i alla fall vara med i ett undanskymt hörn.

Inte sedan Tolkien har jag fastnat så djupt i en fantasy-värld. När jag slöar på soffan hemma, funderar jag på vad Putnams teorier om socialt kapital skulle kunna säga om samhället på The Iron Islands. På väg till jobbet spekulerar jag i om det skulle kunna vara så att det egentligen är den försvunner Benjen som är Jon Snows farsa. Och när jag närmade mig slutet i den senaste boken valde jag att läsa den riktigt, riktigt långsamt, för att slippa vänta de fem år som det lär ta Martin att knåpa ihop nästa bok. Om han inte dör i hjärtinfarkt innan. Att han skriver om hamburgare i den nämnda bokens förord bådar inte gott.