Demokratiekvationen

Jag pratar med J. och K. över Skype och vissa saker går ju liksom inte att undvika.

Som att alla bitar för en gångs skull har möjlighet att falla på plats i arabvärlden. Eller åtminstone några bitar. Men bara det vore ju första gången sedan Mamelukväldet.

Eller vem som blir socialisternas kandidat i Frankrike 2012. Själv tror jag på Dominique Strauss-Kahn (De som vill visa sig au courant med fransk politik använder såklart kortformen DSK. Jag ska nog också göra det.) Även om Martine Aubry har jobbat hårt för att socialistpartiet ska föra en tydlig, förståelig politik med punkter som riktas till hela befolkningen tror jag att DSK faller väljarna i smaken på grund av den där konstiga franska idén om att presidenten ska vara känd i stora världen (IMF-chef).

Eller vem som blir socialdemokratisk statsministerkandidat. Vilket måste vara världens svåraste jobb. Den som blir det kan ju räkna med att hålla koll på LO, övertyga partiet om att man för en progressiv politik, inte skrämma bort pensionärerna, locka över SD-väljare på landsbygden, vinna akademiker-röster i storstäderna, minska löneklyftorna, stimulera näringslivet, vinna över borgarna i tillväxt, utöka välfärden, låta bli att öka skatterna osv. Vi pratar om Lena Sommerstad, eftersom hon känns som bobo-kandidaten nummer ett. J. ifrågasätter hennes förmåga att kompromissa. Jag och A. skriker att det kunde ju inte Palme heller. J. ifrågasätter om hon kan ses som representativ för rörelsen. Jag och A. skriker att det var ju varken Tage Erlander eller Olof Palme, heller.

Och så säger jag något jag ångrar; att skit i gubbarna på Bollstasågen och vad dom tycker. Skit i om dom skulle känna sig alienerade av en partiledare som inte hade samma relation och historia till och i rörelsen som dom. Dom kommer ju ändå aldrig att rösta borgerligt. J. behöver bara kort påpeka att det mycket väl skulle kunna vara så att vänsterns dåliga val på senare år beror på att kontakterna mellan Bollstasågen och Rosenbad är så få. På att i stort sett alla folkrörelser i Sverige (förutom Sverok) inte fyller samma sammanfogande funktion som tidigare. Att det är det som skapat distansen.
För er som läst Birger Norman eller PO Enqvist är det lätt att förstå. Skräcken för att det inte finns något mänskligt lager av gemenskap mellan individen och staten. Den kalla, autokratiska dystopin. I teorin, såväl som i praktiken är det här med folkrörelser nog det jag tycker är allra viktigast i en demokrati. Hur ofta människor träffas: hur ofta människor från olika delar av samhället träffas. Jag tror att ju mer vi umgås under organiserade former och fattar beslut tillsammans (om upprustning av hockeyhallen, schema för vägföreningen, kaffekokning på byalagets danskväll), desto bättre fungerar demokratin. Och när demokratin fungerar sämre, förlorar folk förtroende för staten.

I Sverige tror jag att det kan leda till att folk röstar borgerligt. När jag tänker på vad som händer i arabvärlden just nu känns det som om konsekvenserna skulle kunna bli väldigt mycket värre. I många av de länder där man idag kastar ut både statschefer och regeringar finns ju nästan ingen opposition. I många fall är den politiska arenan så begränsat att den religiösa har fungerat som ett surrogat under de senaste åren.
Allting känns väldigt likt Algeriet 1989: Efter tio år av stagnation fick folket nog. I stort sett ingen organisation fanns, men arbetarklassen (som ville ha högre levnadsstandard) och medelklassen (som ville ha utökade medborgerliga friheter) gick samman i upplopp och demonstrationer. Till slut fick den korrupta regeringen ge upp och utlysa nyval. Visst går det att känna igen?

Algeriet blev ingen demokrati efter 1989. Det islamiska partiet FIS vann den första omgången av valet, eftersom man kunde sprida sitt budskap genom moskéer och använda de religiösa institutionernas organisation. Militären satte (precis som dom gör idag) hårt mot islamisterna och detta ledde till inbördeskrig. Det fanns inga politiska partier som kunde utmana FIS, ingen etablerad fri press för debatt, inget förtroende till staten efter år av autarki och korruption, inget förtroende för demokratin hos militärledningen. Även om en förändring i arabvärlden är nödvändig är det svårt att inte bli orolig.

Tyvärr känner ingen till den där demokratiekvation som kan trolla fram fler mellanmänskliga kontakter i Sverige eller ideologiskt baserade folkliga partier i arabvärlden. Jag antar att man får blunda, göra sitt bästa och hoppas att tusen olika värden i tusen olika kolumner sammanfaller och att den där ekvationen kan rassla ur sig någon som blir, om än inte optimalt, så åtminstone värdigt.