Jaha, då lägger vi oss väl ner och dör, då.

Sosse-lifestyle

Jag parkerar utanför Hemköp och går ut i griskylan. Självklart har jag glömt mössa och vantar hemma. Snabbt hastar jag framåt, det går ganska bra. Ända tills jag står framför porten. Då funkar det inte längre. Jag handlar ju på Koppra. Inte på Hemköp. Så får man springa över parkeringplatsen och torget i -27 grader för att komma fram.

Jag vet inte vad som har hänt mig de senaste åren. Kanske saknar jag tonårens subkulturer och att allt blir så jävla eklektiskt för mig nuförtiden (Hur hårt jag än försöker hålla mig). Och på nåt sjukt sätt har det fått mig att anamma nån slags konstig sosse-lifestyle (jag vet; det är i det närmaste en oxymoron att kombinera orden sosse och lifestyle).

Det började med "Koppra". Aldrig i hela mitt liv hade jag tidigare kallat Coop/Konum för Koppra (Alltså kortformen av det gamla "Kooperativa förbundet). Kanske att nån bekant till mina föräldrar nån gång svamlat om Koppra. Men nu har ordet fått fast anställning i mitt vokuabulär.

När jag sedan för två år sedan gick med i Lärarnas Riksförbund ringde jag direkt upp kundtjänsten för att försäkra mig om att deras försäkringar, liksom min tidigare, var kopplad till Folksam. Som tur är var den det. Man vill ju inte försäkra sig hos borgarna. Sen började jag läsa Vi på biblioteket. Ytterst märkligt, jag har aldrig haft något intresse av tidningen. Vet inte ens om jag har det nu, egentligen.

Efter detta tjatade jag våran rollspelsförening till att samordna sin verksamhet med ABF. Inte för att vi tjänade något på det, det blev nog mest en massa pappersarbete för alla inblandade.

Och under julen fick jag en Harrington med en Kramfors-badge i present av Eva och Karin. Jag bär den med stolthet, representerades min hjärntvättade, förvirrade sosse-lifestyle-subkultur. Lika bra att gå med i s-sponsrade PRO direkt.

PS. När jag dör vill jag gärna att Fonus ska ta hand om mitt lik.

Jag stapplar ut ur bilen med tomatsåsen i famnen, snubblar till på en isfläck som ligger dold under snön och spiller nästan ut hela bunken. Karin lät så stressad i telefonen att jag inte hade sinnesnärvaro nog att täcka den med plastfilm. Det är tjugo grader kallt och jag fumlar i fickan efter mobiltelefonen för att ringa och meddela min ankomst, återigen nära att tappa skålen med fortfarande varm tomatsås.

Karin öppnar dörren, vi småspringer uppför trapporna. Hon tar skålen från mig och säger att vi måste springar ner på Träffen för att hämta bearnaisesås. Jag tänker inte så mycket på det, det är liksom bara att följa med. Ner för trapporna igen, in på Träffen och där vid ett långt bord sitter femton personer jag känner. Jag blir lite förvånad. Konstigt att alla dom skulle äta tillsammans. I Kramfors. Och utan att bjuda mig eller Karin.

På bordet ligger det volanger. Jag hinner faktiskt förstå vad det är som pågår en millisekund innan någon ropar grattis.

Det är lite svårt att veta hur man ska reagera, sen. Att hålla tal vore ju säkert rimligt utifrån någon slags fest-tradition. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle säga. Det finns inte så mycket mer i mitt sinne än förvåning. Vilket ju inte känns som någon bra grund för ett tal. Dessutom kan det ju vara så att det är någon annan som ska firas. Sjukt pinsamt om jag skulle missta att allt det här var bara för mig. Jag sätter mig på en tom plats i mitten av bordet. Till höger om mig sitter Anders. Men han skulle knappast fira sin sextioårsdag med oss. Till vänster sitter Jörgen. Han har varken fyllt år, klippt sig eller skaffat ett nytt jobb på sistone. "Vad ska jag göra?" viskar jag i hans öra. "Precis som du vill" svarar han. Jag tycker verkligen om Jörgen, men i den här situationen är han helt värdelös att ha vid sin sida. Det står en påse med mitt namn på framför mig. Jag antar att det ligger presenter i den. Framför mig sitter Eva. Hon ler uppfordrande mot mig och jag antar att jag borde göra något med påsen. Men börja öppna presenter? Påkalla folks uppmärksamhet? Jag vågar inte titta Eva i ansiktet utan börjar spela luffarschack med hjälp av de symmertriska prickarna på hennes blus, ända till jag blir varse om att man ju ska titta i tjejers ögon, inte i deras blusar.

Jag kommer nog aldrig att kunna se avslappnat på det här med uppvaktning. Samtidigt som jag verkligen älskar att tänka tillbaka på alla dom gånger jag blivit uppvaktad blir jag alltid otroligt nervös av att finna mig i situationen. Att veta att man är i centrum, eller att det samlade sällskapet i de thär fallet totalt hade lagt ner ca. 15 timmar på förberedelser och resor (mest resetid då, eftersom det är Norrland). På femton timmar kan t.ex. bygga ca. en Volvobil (förutsatt att man har en Volvofabrik och lite bildelar) eller en miniatyr av Kramfors centrum i Lego.

Självklart får det mig att tänka jantelag. Man vill ju liksom inte framhäva sig själv. Särskilt inte om ens enda bedrift som i det här fallet är att ha fyllt trettio år i ett av världens bästa välfärdssamhällen (eller som den gången jag efter sju år på universitetet äntligen kunde plocka ut en magisterexamen, det var ju heller inte riktigt som att dela på Röda Havet).

I Sverige pratar folk om att jante är den mest svenska av alla företeelser. Något som protestantiska präster predikat ur hårda katekespärmar i timrade stugars svinkyla. Vilket gör mig förvånad när man i Normandie kallar den janteska återhållsamheten och avundsjukan till det mest franska som finns. En filosofilärare berättar för mig om det katolska riddaridealet som föorordade återhållsamhet och fattigdom samtidigt som nordeuropeerna med kyrkans gunst gjorde sig rika på handel, manufakturier i räntor i 1600-talets Europa.

Kanske är det hela, som så många andra påstått lokala fenomen, något allmänmänskligt. Och i ärlighetens namn tycker jag att jante är en vacker idé. Att man inte ska verka förmer, att man inte låter gräsmattan växa, inte skryter med nybilen och inte sliter på finkläderna mitt i veckan. Det tråkiga är bara att något som i min värld leder till återhållsamhet och erkännandet av en gemenskap också får en att titta ner i bordet och stamma av blygsel.