Ensamheten II

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Det här var alltså Gunnar Ekelöf. Dikten är hämtad ur Färjesång, som gavs ut 1941. Ekelöf är flerfaldig svensk mästare i ensamhet (i den nordiska rankingen ligger han tätt bakom Edith Södergran och strax före Harry Martinsson, men eftersom loppet så att säga är dött kommer han aldrig att gå om). Få har gjort ensamheten till en livsstil så som Ekelöf. Just därför är det så intressant att läsa om hur han skildrar den. Vi tar ett citat till, den här gången ur titeldikten ur Non Serviam (1945).

Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!

Jag låter det vara osagt att dra direkta politiska referenser, Ekelöf var ganska politiskt inkorrekt. Men en sak är säker: han ville åt ensamheten. Eller var det så? I det översta exemplet ser vi en individ som söker gemenskap genom ensamhet, i det andra utdraget kan individen inte slita sig från det kollektiva, från sam-hället. Inte ens den svenske mästaren i ensamhet kan riktigt klura ut det där. Inte ens han verkar tro på en helt fri individ. Och så som Ekelöf levde kan jag se få som försökt mer beslutsamt.

Jag har tittat på film mycket på senare tid. I lejonparten nyutkomna filmer känns det som om tron på individen lever. Den hyllade the King’s speech handlar om kungen som lär sig våga prata i radio med hjälp av en talpedagog och sedan kan tråka ut nationen genom hela andra världskriget genom monotona radiotal. I the Boxer handlar det om boxar-brorsor i Detroits arbetarkvarter som kämpar för att bli bäst på att slåss. I the Social Network försöker nörden att uppnå berömmelse och i Winter’s Bone och True Grit försöker unga flickor att hämnas sina fäder. Sådärja, det var väl Oscarvinnarna.

Det är nästan monumentalt grekiskt. Grekerna trodde ju på det där med individen. Odysseus reste ju runt på sju hav i tjugo år, Akillevs ville bli ärofull och Agamemnon drevs av nån obegriplig fetisch för att ställa till jävelskap. Men grekerna får ursäktas, eftersom de trodde på ödet. Idag vet vi bättre. När Eyvind Johnson skriver om Odyssevs verkligen känner man hur ensamheten tär på honom, hur han längtar hem, hur han går runt där med värkande kropp hos Kalypso, vid resans slut.

Kerstin Gezelius gör förresten en suverän analys av den ohämmade individualismen i DN. Såhär skriver hon om the King’s Speech:

Sen minst ett decennium tillbaka är det självförverkligandet som är den enda sanna romansen. Nu gråter man av tillfredsställelse när huvudpersonen finner sig själv, lever upp till sin egentliga potential och blir storartad och applåderad.

För att nå dit, säger sagan och filmklichéerna, måste man möta någon som inte är ett dugg imponerad av allt man inbillar sig om sig själv (egot) utan bara intresserar sig för det man själv inte ens vågar tro att man är (självet). En sådan person ska helst vara av lägre klass och/eller med ett enklare språk och sätt som skär igenom later och förställning. Karaktären har funnits i alla tider. I amerikansk film var det ofta en svart person, en så kallad Magic Negro. Eller ett barn. Eller en fallen kvinna. Sen ”Döda poe¬ters sällskap” har det inte sällan varit en lärare. Numer är det ofta Geoffrey Rush.

Så tycker jag att det ser ut ganska ofta. Att filmen handlar om individer som förverkligar sig själva. Att vi är så vansinnigt intresserade av människan som utanför ett sammanhang (men kanske med hjälp av en eller två andra individer) når sina mål. Men det där som Ekelöf skriver om när han försöker frigöra sig, bli sin egen, det hittar jag så sällan.'

I går slog det dock mig med stor kraft. Jag har sett alla Harry Potter-filmer under två veckor. Och precis som det är Gollum som är den verkligt intressante karaktären i Sagan om Ringen är det såklart professor Snape som fångar allas intresse i Potter-sagan (de två har förresten oerhört mycket gemensamt, men det kan dryftas någon annan gång).

OBS! SPOILER-VARNING!

Snape har ett förflutet som mobbad, har varit olyckligt kär i Harry Potter morsa och tvingas löpa över på Voldemorts onda sida. Allt för att verkställa professor Dumbledore plan (som fö. Är så snillrik att man funderar på om han inte snott med sig Galadriels palantir från det senaste magiker-konventet). I en filmsvit där det kollektiva, att fler människor handlar gemensamt, står emot förtryck och offrar sig för varandra är det centrala måste Snape gå ensam och avskydd som en mårdhund genom det stora skeendet. Jag tror att det är därför han blir så intressant. För att han förnekas sin gemenskap. Det finns ingen som är som honom. Harry Potter-filmerna (jag har inte läst böckernas) främsta förtjänst är att dom ställer individens olycka mot det gemensamma handlandets glädje. Och Snape blir ensammare än Ekelöf kunde drömma om att någonsin vara.

De scener i Harry Potter-filmerna där den kollektiva handlingen lyfts fram är oerhört starka. Jag tror att de blir det, eftersom man vågar lyfta fram samarbetet och gemenskapen som den väldiga kraft det är. Annars, när folk handlar gemensamt i film, skildras det ju ofta som zombies eller hjärntvätt.

Den antinomi som Ekelöf helt fruktlöst kämpade för att förstå under hela sitt liv har blivit delar av nån slags urvattnad eufemism, en quick fix som alla kan förstå och hoppas på: om du inte klarar av att skaffa dig ett jobb, tycka om dig själv eller behålla goda relationer; hoppas hellre på att du träffar en okänd välgörare än att försöka organisera dig eller söka förståelse i en grupp. Det är upp till dig att ta dig ur ditt utanförskap, snarare än det är upp till den stora massan att släppa in dig.