Ensamheten I

Det är en sak med mitt yrke som skrämmer mig: ensamheten. När man jobbar i skolan ser man de ensamma. De som inte jobbar i skolan kommer kanske ihåg dem: de där som stryker runt i korridorerna, sitter ensamma i skolmatsalen och aldrig hittar någon att jobba med på lektionerna.

Jag skriver stryker, för när de går är det nästan som om de skulle vilja stryka bort sig själva från manuset, skippa hela pjäsen och bara försvinna. Eller säkert också skriva om pjäsen med ett nytt förord från författaren, ett humant den här gången, inte bara några förmaningar från föräldrar, en svårtolkad läroplan och meningslösa ömhetsord från lärarna.

Men det går inte och det kommer aldrig att gå. Kanske gick det någon gång i förhistorisk tid, innan Hammurabi skrev lagar och kungalängder fördes, mynt slogs och människorna började fråga sig vilka dom var. Kanske fanns det inga ensamma i de tidigaste stammarna av letare och samlare, men det vet jag ingenting om.

I ”Pojken i skogen” av Mats Jonsson är ensamheten ett av de teman som är mest centrala. Hans skola kryllar av ensamma människor, många av dom förstår helt enkelt inte spelreglerna i en högstadieskola. En del andra kan inte leva upp till normerna och hamnar utanför. Läs historien om Blom på sidorna 191 – 196 så förstår ni vad jag menar.

Särskilt spännande blir det eftersom huvudkaraktären själv är lite av ett freak, ungefär som jag själv var. Men han har, precis som jag hade, någon att spela Zelda och prata serietidningar med. Hans upplevelse av ensamhet är existentiell, till viss del kanske självvald. Jag tror att sådant inte går över, att har man en gång upplevt utanförskapet (Det riktiga utanförskapet är värre än Alliansens; både liberaler och marxister kan ibland tro att ett samhälle blir öppet genom full sysselsättning. Tänker man så missar man helt och hållet vad politik handlar om) kommer man för alltid att känna igen det, för mig återkommer den där känslan vid kritiska situationer, man får för sig att ingen förstår och kanske är det så.

Men hur mycket jag än skryter om att jag var utanför i högstadiet är det fortfarande ett faktum att jag aldrig var helt ensam. Det handlar inte om en nyansskillnad, snarare är den Stilla havet-stor. Jag har alltid haft människor nära att diskutera med och utvecklas med. Jag kan inte riktigt förstå hur den konkreta ensamheten är. Vad man gör när man inte har några vänner? Jag kan inte ens tänka på den ensamma vuxna människans vardag: hur det känns att komma hem själv, laga mat själv, titta på teve, ta en promenad och sedan fundera över hur man ska tillbringa helgen helt på egen hand, utan att det flimrar över tanken.

Eftersom jag måste utveckla mitt bloggande petar jag här in en högst professionell cliff hanger. Fortsättningen på texten, som utlovas vara våldsamt introspektiv och spekulativ, publiceras först om några dagar.