Resandefolket

Att bo med människor som är nästan ett decennium yngre än en själv är ibland en prövning. Man får vänja sig vid skrän sent på måndagsnätter, att diskussioner abrupt kan ta slut i godtyckliga truismer och att man måste gömma söndagens frukostjuice så att den inte misstas för groggvirke.

Fast egentligen. Inget ont om ungdomen. Det finns ju såklart tusen 19-åringar som är smartare och mognare än jag. En del av dem är mina elever. Kanske handlar det snarare om att man, när man blir äldre, blir alltmer van vid att välja sitt sällskap. Och då behöver ju min irritation inte förklaras genom åldersskillnader, utan snarare genom att jag blivit äldre. Om ni förstår hur jag menar.

En sak som jag gärna skulle vilja beskriva som en ungdomskult är fixeringen vid resande. Så har det i alla fall varit för mig. Att jag blivit mindre och mindre övertygad om resandets välgörande effekter ju äldre jag blivit. Men där jag bor är det liksom ett axiom att man utvecklas genom resande - man förstår omvärlden bättre, träffar intressanta människor, vidgar sina vyer. Själv har jag aldrig riktigt märkt av det där.

Okej, man kan åka till städer man aldrig sett förut och det är roligt. Det är fruktansvärt roligt att vandra gata upp och ner. Att hitta kvarter med sina egenheter, spekulera i den sociala stratifieringen, se platser man läst om, lyssna på främmande språk. Nuförtiden bor jag hellre på billiga skithotell än vandrarhem. Men jag tycker överlag att vandrarhem är trevliga. Det är alltid lätt att börja med folk, många är sympatiska och ofta kan någon berätta något spännande om den plats där man befinner sig. Men att kalla detta för personlig utveckling är att negligera människans komplexitet.

Jag tror att historien kan förklara idéer som "man växer genom att resa". Under föregående sekel var det legio för den universitetsutbildade adeln att göra bildningsresor genom Europa. Man utnyttjade sitt ekonomiska privilegium till att resa till de orter man studerat och i verkligheten se vad som varit fokus för ens studier. Dagens backpackerkultur är någon slags McDonalds-version av detta. Ingen orkar längre grotta ned sig i antik grekiska, athensk demokrati eller olympens myter för att båtluffa i Grekland. Ändå har resandet behållit sitt mystiska, danande skimmer.

Själv åker jag i morgon för att promenera i Deauville, Trouville och Honfleur. Jag tar med mig min grammatikbok och det senaste numret av les Inrocks. Rimligtvis kommer jag knappt att prata med någon och antagligen kommer jag att utvecklas mindre än en dag på jobbet. Men jag räknar med att bli väldigt avslappnande.