Solen bränner, nästan så att jag inbillar mig att jag hamnat längre söderut än på den franska sidan av Engelska kanalen. Jag har stannat på ett café på väg hem för att gå igenom mina dagsanteckningar. Det är fruktsansvärt frustrerande; artiklarna i Libération som ligger uppslagen framför mig är inga problem att läsa, skönlitteratur går sådär. Att förstå franska byråkraters omständiga förklaringar av halvt okända system är ett hinder, men inte vidare svåröverstigligt. Men att prata. Jag vqnder upp och ner pq orden. Därför för jag dagsanteckningar. Plitar under dagen ned vad jag har pratat om och hur det har gått. Sen sätter jag mig ner och försöker rekonstruera konversationerna på ett pappersark, ungefär som dom borde ha låtit i verkligheten. Det går inte helt felfritt, heller, men betydligt bättre än att prata. På vägen hem brukar jag prata för mig själv, försöker förbereda mig på nya konversationer som kan dyka upp dagen efter. Det fungerar inte heller så bra (dessutom har jag läst nånstans att den typen av beteende efter ett tag kan leda till stigmatisering).
Som tur är, är mina kollegor vänliga, lyssnar tålmodigt på mig och lägger ofta orden jag letar efter i munnen på mig. Eleverna är barnsligt förtjusta i att inleda korta konversationer pa engelska med mig, men blir oerhört blyga efter tre-fyra repliker. För en gång skull kan jag, utan att överdriva, säga att jag förstår dem.
Trots att jag har en tunn skjorta på mig svettas jag. Jag sväljer en mun kaffe. Har aldrig gillat franskt kaffe. Men när man är i Gallien får man göra som gallerna. På sidan tre i Libé ser jag en skämtteckning på Sarkozy "Sarkozix, le petit facho" läser rubriken. Översättning behövs knappast. Det åker förbi en skåpbil där det sitter två tjocka gubbar med rutiga skjortor. Dom annonserar morgondagens strejk mot Sarkos pensionsreform via en megafon. På skolan där jag arbetar gick lärarna ut i strejk förra tisdagen, också. 63% av de anställda var borta från jobbet. Jag skulle kunna säga till mina kollegor att det är en ganska mager siffra jämför med i Sverige. Att trots att anslutningsgraden gått ner 16% sedan 1995, ligger den fortfarande på över 70% (i LO). Men det känns som om den där svenska självgodheten runnit av mig.
Normandie är rödare än Sverige nu för tiden. Jag köpte ett USB -modem för alldeles för mycket pengar för att kunna följa katastrofen live under valnatten. Idag känns det onödigt. Mitt parti, Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, SD kom in i riksdagen. Det notoriskt otrogna miljöpartiet flörtar med högern. Ändå tycker jag att sossarnas valrörelse var ganska bra. Man började med att knyta Miljöpartiet till sig. Jag tror att det var nödvändigt. Jag tror att det finns folk i Stockholm som har för borgerliga värderingar för att rösta på S eller V, men kan tänka sig MP. Vänstern måste ju vinna medelklassen för att vinna val.
Att knyta vänstern till sig tycker jag kändes som en självklarhet. Vänsterpartiets mandat har ju borgat för alla socialdemokratiska regeringar någonsin (nästan). Man har haft platser i utskotten och täta kontakter med partistyrelsen. Man har förhandlat om hur många budgetar som helst vid det här laget. Den enda skillnaden i år skulle vara att Lars Ohly skulle bli socialminister. Typ. Och borgarna ba: Okej,
vi kör den där kosackvalsgrejen från 1928, folk har nog glömt den videt här laget. Och dessutom har ju SD redan grundat med en valfilm som faktiskt är värre än något Högerpartiet skulle ha kunnat komma på för snart hundra år sedan. Och samtidigt pratar folk om att det är en fara för demokratin om Sverige får en social- och/eller biståndsminister som tycker att det här med att omfördela tillgångar är bra.
Och visst lutade sossarna åt vänster, snarare än mot mitten. Men jag tycker det var bra, det gjorde det här valet tydligt. I både sysselsättnings- och skolfrågan visste väljarna att dom valde mellan solidaritet och individualism. Det känns som en garant för en tydlig valrörelse. Ingen kan i efterhand komma och säga att det var omöjligt att förstå vilka alternativ man valde mellan.
Det kanske inte var rätt att matcha slipsliberalerna med en Mona. Men det var nödvändigt. Och det kanske inte var nödvändigt att prata mindre och mindre om profilfrågor som etnicitet och genus allteftersom valkampanjen fortskred. Men det var rätt. Man kan inte försvara sig med en kevlarväst av postmodern intersektionalism när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg svingar en skattesänkningsyxa. Då är det liksom lättast att släpa upp Göran Persson på ett podium för att lindra huggen.
Sen var det ju det här med SD. Där förlorade verkligen sossarna och vänstern. SD lockade många moderater till sig. Man kan anta ett det var protester mot regeringen. Jag fattar inte hur man kunde misslyckas med att få dem att rösta på s eller v. Jag vill inte tro att det är så enkelt som att lågutbildade män på landsorten blir livrädda så fort någon pratar om feminism eller vikten av en hållbar utveckling. Jag tror bara att meddelandet kommer ut på fel sätt. Att arbetarerörelsen inte använder alla sina tillgångar på det sätt man traditionellt gjort. Genom att diskutera på arbetsplatserna, i föreningarna, på fackmötena, i ungdomsklubbarna osv. Jag tror att om man kan göra det, kommer nog den där eftertänksamheten jag tänker mig svalla mot väljarna medvetanden och samveten under de sista dagarna, då vänstern knappade in, någon vecka tidigare. Jag är Bomb på att det blir så nästa val.
