2009 års bästa -skönlitterär prosa

Slår på TV-nyheterna för första gången på nästan en månad och för se några leende statsråd framför ett privat apotek. Så jag slår av teven och sätter mig ner för att sammanfatta de tio bästa böckerna jag läste under förra året. Det blir en konstig lista, jag tar inte med någon poesi (hade gärna haft med Jäderlunds mörker mörka mörkt kristaller och Yeats-samlingsvolymen) och ingen facklitteratur (hade gärna haft med Normans Ådalen 31, Sven Eric Liedmans I skuggan av framtiden och Ania Loombas Kolonialism/Postkolonialism). Men nu har jag tydligen bestämt att facklitteratur och poesi diskvalificeras.

Det är konstigt, när man försöker göra en sån här lista. Jag märker att många böcker faller bort, bara för att jag läste dom vid fel tillfälle. Albert Camus fallet läste jag till exempel under två helger på Ulvön. Den var fantastiskt, och vävde samman av allt det där som gör att jag älskar Camus. Men något större intryck gjorde den inte. Jag hade så mycket annat att registrera och känna och tänka. Här kommer platserna 10-9.

10. Boris Vian -Svarta kattens blues

Egentligen en lång novell, men den får vara med på listan eftersom jag saknar Boris en aning. Kort sagt handlar den om ett par som lockar ut en katt som fastnat i en brunn. Katten visar sig vara ganska otacksam, så dom tar med honom till en bar. Där börjar han att dricka konjak som en hel karl och svära och leva rövare. Som tur är träffar paret en hora på vägen som följer med och skänker åtminstone lite trygghet till sällskapet. För den som har läst Boris Vian är det här ingen handling som får en att rycka på ögonbrynet. När vardagens kausalitet för brutal och ordningen för monumental rekommenderar jag alla några sidor Boris Vian.

9. Davis Lagerkrantz -Syndafall i Wilmslow

Mitt intresse för Alan Turing började när WW2-RTS:et Hoi2 släpptes. Det roligaste med spelet var att styra sitt land och rusta upp och forska under perioden 1936-1940. Sedan blev det mest en massa krig. De två bästa forskarna i spelet var Alan Turing och Robert Oppenheimer. Och nån tysk som jag aldrig kommer igåg vad han heter. Kancke Arne Beurling också, när jag tänker efter.

Den direkta anledningen till att jag började läsa Syndafall i Wilmslow är att den handlar om Alan Turing. Hans historia är faktiskt för hemsk för att vara sann. Kanske är han urtypen av ett Oxford-original. En enstöring med ett monumentalt intresse för matematik och teknik som uppfinner den maskin som mer än något annat kommer att förändra omvärlden -datamaskinen. Att han därefter av ett barbariskt rättssystem åker dit för sodomi och tvingas injicera östrogen innan han tar sitt liv 1954 gör ju settingen för en historisk roman om den efterföljande mordutredningen idealisk.

Syndafall i Wilmslow handlar om en ung poliskonstapel som börjar utreda mordet. Självklar har han själv drömmar om att bli matematiker i bagaget, plus en dålig relation till sin pappa och kvinnor och intellektualism och karriär och sig själv. Förutom pappa-grejen känner jag igen mig i honom. Och det är intressant hur huvudkaraktären genom hela boken närmar sig Turing, hur inte bara fakta utan också förståelse dyker upp. Även Lagercrantz bok inte på något sätt är en uppvisning i stil; på många ställen känns intrigen ointressant, symbolerna konstalde och dialogerna orealistiskt tröga, behandlar den så pass intressanta saker och rör sig mot ett så fascinerande mål att den verkligen berör mig. Att man sen får lite koll på en samling matematiska problem gör inte saken sämre. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att halva grejen med att läsa historiska romaner är att man får kunskap om en tidsanda eller ett skeende. Som till exempel i Sallombo. Eller Da Vinci-koden. Två böcker som jag med god mariginal tycker att Syndafall i Wilmslow överträffar.

Jag kan stolt meddela att jag har löst det. Brattåsmordet, alltå. Med hjälp av den fantombild Härnösandspolisen släppte för en månad sen har jag hittat mördaren.


Egentligen ska nog lösningen tillskrivas min assistent Eva Watson-Högström. Men nu är det som det är. Jag är deckarn, hon är assistenten. Så jag får äran. Många ställde sig ju frågan "Finns det verkligen någon som ser ut såhär?" när de för första gången såg bilden. Svaret uppenbarade sig på Rock n' Roll Hall of Fame-galan dagen innan nyårssafton.

00-talet

Jag tror inte riktigt på det här med att utvärdera och sammanfatta sitt liv. Det blir liksom alltid fel, eftersom man blir tvungen att se alla tidigare rörelser utifrån punkten nu. Man kan aldrig få något fullständigt perspektiv på var något som satts i rörelse hos en människa slutar. Raketforskare kan räkna på trajektorer för olika objekt, på luftmotstånd och rörelsehastighet, men människor fungerar inte så. Luftmotstånd är till exempel, i den mänskliga trajektorn är något som en dag är en solid vägg och som man nästa dag kliver rakt igenom.

Men även fast jag tror att det är omöjligt att utvärdera och sammanfatta, älskar jag narrativen. Det är narrativerna som engagerar oss, som sysselsätter våra tankar. Ävenom vi inte kan utvärdera rätt eller fel kan vi bearbeta det; vi kan berätta. Så jag tänkte försöka mig på 2000-talet.

När 2000-talet började gick jag en skrivarkurs på folkhögskola. Jag var väldigt ung och jag vet inte riktigt vad jag sysslade med, tror inte ens att jag försökte ta ut någon riktning. Ett år senare i Göteborg; ytterligare ett år senare i Stockholm. Att utforska de nya städerna var fantastiskt. Jag kommer aldrig att få göra det igen, inte på det sättet. Alla dom där delarna av den urbana stadsbilden som var helt nya för en; att det fanns stadsdelar med helt olika karaktärer, att olika människor levde olika liv på olika platser. Vetskapen av att något hände på andra sidan stan när jag var på den ena. Det var nästan karnevaliskt, åtminstone minns jag det så. Vasagatan och Götgatan. Kellys och de nedgångna barerna på Kungsholmen och Kellys och de nedgångna barerna på Andra långgatan. Alla hipsters i källaren på Tranan och storbolmarna på Café Cigarren på Järntorget. Tafatta besök till konstanalyser på Moderna muséet och ohämmat nördande på Medelhavsmuseet. Jag valde Göteborg, Lolita på torsdagarna på Jazzhuset och sociologiföreläsningar morgonen efter, sen Gump på Jazzhuset på torsdagar och statskunskapsseminarier på fredagsmorgnarna och sen Svanen på Jazzhuset och föreläsningar i nationalekonomi på fredagsmorgnarna. Sommarjobb på Västra kyrkogården , sommarcyklande genom Majorna till Röda sten, sommarpromenerande i Slottsskogen. Poesihörnan på Stadsbiblioteket och Uppåt framåt, konstskolefesterna på Valand (nu får vi inte glömma några tusen timmars datanördande här, mendom låter jag bli att berätta om) . Sen blev jag less. Kände att det inte var mina egna gator jag gick på. Jag var inte en av dem som byggde staden, jag var någon som levde i och på den. Den var inte min.

Och så hem till Kramfors igen, hösten 2004. Stadsbiblioteket på lördagarna, extraknäck på Tidningen Ångermanland, dataspel hos Tommy eller EF andra kvällar. Badhuset tisdagar och torsdagar, jag kunde tryggt slumra till i bastun till ljudet av de välbekanta gubbrösterna på den väl kända dialekten. Riksteatern och Länsteatern kom till Babelsberg eller Härnösands teater en gång i månaden; Jörgen och jag gick dit vilken skit det än var. En vår i Aix-en-Provence, verb som vägrade låta sig böjas och utforskandet av Marseille, inte lika storögt den här gången, men de vindlande gränderna i le Panier, haschlukten från caféerna på väg upp till Cours Julien, den hårda blåsten på Ile d'If, motorvägen och Medelhavet på Avenue Kennedy, komorierna, araberna, armenierna, italienarna portugiserna, judarna och fransmännen som nån slängt ut över staden, Algerietbåtarna vid hamnen och drömmarna och hoppet där. Och sen Kramfors igen; ligga vid Öds kaj och drömma om förra seklet, sitta på Kattberget och titta på Fundergatan. På Gudmundråskolan upptäckte jag hur mycket läraryrket; att prata och att lyssna, att bestämma och kompromissa, bli lyssnad på och motbevisad, se och observera, utveckla och lära sig. Ta del av andra människors tankar och bekymmer. Arbeta med människor som reagerar på vad man gör och att alltid reagera på vad dom gör och känner.

Så till Umeå, då. Lite av en kompromiss. Småstad med universitet, jag kände igen mig i den norrländskt socialdemokratiska arkitekturen och småskaligheten. Fyra år senare tycker jag verkligen om staden. Jag skulle vilja stanna här, eller åtminstone återvända hit. Jag gillar Sagateatern och Bibliotekscaféet, älven och universitetet. Inte så spännande längre, men trygg mark som inte rycks undan. Om två veckor är jag färdig med min lärarutbildning.

Riktningen? Jag minns en intervjubok med Guediguian. Han fick sammanfatta sitt liv i korta nedslag. Guediguian är kommunist, han tackade den offentliga sjukvården i samma mening som han nämnde att hans dotter fötts. Jag tyckte att han var fånig, men när jag själv försöker göra en liknande berättelse förstår jag honom.

I snart tio år har den svenska staten försörjt mig. I åtta år fick jag möjligheten att bilda mig på universitet, på folkhögskola. För tio år sedan ville jag få en grundläggande förståelse för samhället och en del konstyttringar. Nu känner jag att jag har det (Förutom att jag inte riktigt lärt mig förstå det där med dans. Jag tycker dom som håller på är väldigt duktiga när dom hoppar runt men mer än så är det inte). I dom flesta andra länder skulle mina föräldrar ha fått betala för min utbildning. Jag hade inte kunnat söka, känna och välja då. Jag hade nog inte blivit lärare, utan något som betalade av sig. Jag har aldrig behövt oroa mig för att bli sjuk, trots att jag bara vid ytterst få tillfällen haft en femsiffrig summa på mitt bankkonto. Vid ett tillfälle har jag varit arbetslös; då har jag fått pengar av försäkringskassan. När jag bodde i världens ände kunde jag upptäcka att jag älskade teater, tack vare de offentligt sponsrade Riks- och Länsteatrarna. Jag har fått bidrag för att bo på andra sidan kontinenten och lära mig ett språk jag knappt använder i mitt yrke, men som jag är glad och stolt över att jag kan. För femtio år sedan kunde nog inte någon som kom where I'm from åka till främmande länder och lära sig främmande språk. Vid närmare eftertanke är det bara åttio sen man sköt ihjäl oss bara för att vi ville ha den mest grundläggande tryggheten.

Guediguian kunde betala tillbaks de han fått genom att göra filmer som fick hundratusentals människor att tänka nytt. Tyvärr får svenska staten inte tillbaks något sådant från mig. Jag blir en helt vanlig medborgare, med ett helt vanligt jobb. Jag får försöka betala tillbaks på något annat sätt. Göra något litet för att vanliga människor i framtiden ska få möjlighet att ta kontroll över sitt liv och sin bildning och inte bjuda ut dem på någon marknad..

Om två veckor är jag arbetslös. Det verkar som om jag inte kommer att få någon möjlighet att återgälda det jag fått inom den närmsta framtiden. Det kanske gör det lite absurt att hålla tacktal. Men det skiter jag i, jag gör det ändå:

Tack svenska staten, landstinget, alla kommuner och alla som jobbar inom offentlig sektor! Tack alla som röstat eller engagerat sig för ett välfärdssamhälle, för att jag fick ett utvecklande 00-tal.

/Jonathan

PS. Särskilt tack till alla bibliotekarier.