Fler böcker

Sitter och försöker läsa texter jag skrivit under de senaste veckorna. Det går inte så bra, jag greppar inte hälften av vad jag skrivit. Kollar på inlägget under och förstår inte riktigt allt som står där. Det är som om orden kommer i fel ordning. Eller i värsta fall uteblir.



Men jag ska ändå försöka avsluta min lista av de bästa böckerna jag läste förra året.

8. Andningsgunga -Hertha Müller

Det tog väldigt lång tid för mig att läsa ut andningsgunga. Först läste jag tre fjärdedelar av boken under samma dag. Sedan la jag ner den i en månad. Det var inte riktigt som att läsa en roman. Och det är det jag både gillar och ogillar med hennes poetiska prosa. Den är så otroligt vacker, bilderna är så träffsäkra. Och jag tycker att boken fungerar lite som en andning också. Man andas in det hemska i texterna och sedan andas man ut i det vita textlösa utrymmet som finns mellan varje kapitel. Ungefär som luften i Umeå när det är tjugo grader kallt. Men det är också det som gör att jag låter boken ligga. Den är stadig som andning, det går in och ut, men inte framåt och ärligt talat känns det som om orden utvecklar sig själva, snarare än handlingen. Och sånt gör att jag gärna lägger ner en bok i en månad och sedan blir förvånad över hur bra den är när jag plockar upp den igen.

7. Fjärilen i min hjärna -Anders Paulrud

Jag vill verkligen veta hur det känns att dö. Mest för att jag aldrig varit rädd för döden. Jag tror på himlen och tror att jag har lika stora chanser att komma dit nu som om femtio år. Samtidigt kan jag förstå skräcken. Jag hatar när det tar slut och fattar grejen med post coitus omne animal triste est (som liknelse alltså) och så vidare. Och därför är det spännande att läsa Paulruds bok, som mer eller mindre är en nedräkning till döden. Det är konstigt hur huvudkaraktären Anders trotsigt röker cigaretter ända in i döden trots att det är dom som tagit honom dit. Det är hemskt att följa honom från frisk till sjuk och läsa om hur han upplever att hans kropp sakta slutar att fungera, hur han blir svagare Jag har aldrig tänkt på det så. Att man emot slutet blir långsam, glömsk, kissar på, måste vila i trappor och somnar på parkbänkar. Liksom som en föraning. Det är det jag tycker att boken beskriver så ohyggligt bra. Men ska jag vara helt ärligt kan jag inte ta till mig dom där sista metrarna till döden, den där rädslan och oron. Jag berörs mer av hur själva levandet förändras än hur döden närmar sig.