2009 års bästa -skönlitterär prosa

Slår på TV-nyheterna för första gången på nästan en månad och för se några leende statsråd framför ett privat apotek. Så jag slår av teven och sätter mig ner för att sammanfatta de tio bästa böckerna jag läste under förra året. Det blir en konstig lista, jag tar inte med någon poesi (hade gärna haft med Jäderlunds mörker mörka mörkt kristaller och Yeats-samlingsvolymen) och ingen facklitteratur (hade gärna haft med Normans Ådalen 31, Sven Eric Liedmans I skuggan av framtiden och Ania Loombas Kolonialism/Postkolonialism). Men nu har jag tydligen bestämt att facklitteratur och poesi diskvalificeras.

Det är konstigt, när man försöker göra en sån här lista. Jag märker att många böcker faller bort, bara för att jag läste dom vid fel tillfälle. Albert Camus fallet läste jag till exempel under två helger på Ulvön. Den var fantastiskt, och vävde samman av allt det där som gör att jag älskar Camus. Men något större intryck gjorde den inte. Jag hade så mycket annat att registrera och känna och tänka. Här kommer platserna 10-9.

10. Boris Vian -Svarta kattens blues

Egentligen en lång novell, men den får vara med på listan eftersom jag saknar Boris en aning. Kort sagt handlar den om ett par som lockar ut en katt som fastnat i en brunn. Katten visar sig vara ganska otacksam, så dom tar med honom till en bar. Där börjar han att dricka konjak som en hel karl och svära och leva rövare. Som tur är träffar paret en hora på vägen som följer med och skänker åtminstone lite trygghet till sällskapet. För den som har läst Boris Vian är det här ingen handling som får en att rycka på ögonbrynet. När vardagens kausalitet för brutal och ordningen för monumental rekommenderar jag alla några sidor Boris Vian.

9. Davis Lagerkrantz -Syndafall i Wilmslow

Mitt intresse för Alan Turing började när WW2-RTS:et Hoi2 släpptes. Det roligaste med spelet var att styra sitt land och rusta upp och forska under perioden 1936-1940. Sedan blev det mest en massa krig. De två bästa forskarna i spelet var Alan Turing och Robert Oppenheimer. Och nån tysk som jag aldrig kommer igåg vad han heter. Kancke Arne Beurling också, när jag tänker efter.

Den direkta anledningen till att jag började läsa Syndafall i Wilmslow är att den handlar om Alan Turing. Hans historia är faktiskt för hemsk för att vara sann. Kanske är han urtypen av ett Oxford-original. En enstöring med ett monumentalt intresse för matematik och teknik som uppfinner den maskin som mer än något annat kommer att förändra omvärlden -datamaskinen. Att han därefter av ett barbariskt rättssystem åker dit för sodomi och tvingas injicera östrogen innan han tar sitt liv 1954 gör ju settingen för en historisk roman om den efterföljande mordutredningen idealisk.

Syndafall i Wilmslow handlar om en ung poliskonstapel som börjar utreda mordet. Självklar har han själv drömmar om att bli matematiker i bagaget, plus en dålig relation till sin pappa och kvinnor och intellektualism och karriär och sig själv. Förutom pappa-grejen känner jag igen mig i honom. Och det är intressant hur huvudkaraktären genom hela boken närmar sig Turing, hur inte bara fakta utan också förståelse dyker upp. Även Lagercrantz bok inte på något sätt är en uppvisning i stil; på många ställen känns intrigen ointressant, symbolerna konstalde och dialogerna orealistiskt tröga, behandlar den så pass intressanta saker och rör sig mot ett så fascinerande mål att den verkligen berör mig. Att man sen får lite koll på en samling matematiska problem gör inte saken sämre. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att halva grejen med att läsa historiska romaner är att man får kunskap om en tidsanda eller ett skeende. Som till exempel i Sallombo. Eller Da Vinci-koden. Två böcker som jag med god mariginal tycker att Syndafall i Wilmslow överträffar.