Jag önskar att jag kunde åldras mer som Madonna och mindre som Maradona.

Qapla'!

Ikväll är har Kobra klingonska-special. 21.30 på SVT. Missa inte det. Jag låter bli att utveckla det här inlägget, utan låter ett youtube-klipp tala för mig. Man vill ju inte bli sån här.

Tlingan Mah!

Medan vi faller / L'amour

Ibland kan väldigt små saker gör en lycklig. Det kan handla om en särskild person som kliver in genom dörren på ditt favoritcafé. Personen behöver förresten inte ens vara vidare särskild, det kan vara nästan vem som helst. Jag kommer nog aldrig förstå mig på vad det är som får mig att svänga i humör.

Förra torsdagen vaknade jag och kände mig värdelös. Så där som jag tänker att alla gör. Det går över för eller senare för de flesta. För en del gör det aldrig det.

Samtidigt tror jag att jag skulle ha svårt att tänka och utvecklas om inte de där stråken av värdelöshet som löper över nånting inuti mig brände till då och då. För det finns ingenting viktigare för oss än att känna misslyckandet. Folk brukar säga ju säga att man lär sig av sina misstag och så vidare. Och det är klart att man gör, till viss del i alla fall. Men jag tror inte att det är det som är det viktigaste.

Jag minns en dag i vintras. Jag gick runt planlöst uppe på Björstaberget och var bakfull som ett as (På riktigt alltså. Det kretsade korpar ovanför mig). Jag la mig ner i snön och tittade på korparna och lyssnade på dropparna från snön som smälte på granarnas grenar och kände lukten av allt äckel som tinade upp. Jag hade inga poetiska ambitioner med att ligga i snön, utan var mest trött, men jag kan ändå bli förvånad över att just den dagen, mitt i minusgradersvintern, sken solen starkt och varmt. Men inte på något behaagligt sätt. Det kändes som om allt ruttnade. Jag låg i snön och mumlade för mig själv och kände att såhär känns det när man ger upp, när ingenting spelar någon roll. Sen klev jag upp och borstade av mig och kikade ner på stan. Borta på Hellgumsgatan låg socialens lägenheter, nere på bruket startade boendestödsjobbarna sin dagliga runda. Och där låg skolan och en bit längre bort vårdcentralen. Vi är så jävla ensamma. Vi behöver någon som tar hand om oss. Jag tror att det är viktigt att vi då och då kommer tillbaka till den känslan. Att den är grundförutsättningen för vår empati.

Birger Norman har skrivit en novell om den här känslan. Den handlar om en riksdagsman som ska hålla ett föredrag på ett bibliotek. När han står och rakar sig på hotellrummet innan framträdandet upptäcker han att hans hand darrar. Föredraget går åt helvete, efteråt blir han full och känslan av osäkerhet ökar, han blir kåt på en bibliotekarie och svamlar, skäms ännu mer. När han vaknar på morgonen är han bakfull och skamsen, men darrningen i handen är märkligt nog borta. Och han åker tillbaks till Rosenbad för att rösta för en motion om utökade medel för de sociala myndigheterna.

Institutionaliserad, kravlös kärlek är det vackraste jag vet.

Det är när vi misslyckas, när vi blir osäkra, som vi påminns om allt det här. Och jag tycker inte att det är hälften så viktigt att vi tar lärdom från våra misslyckanden än att vi kommer ihåg att såhär är det att misslyckas. Och att vi tar vidare den känslan till att såhär är det att vara misslyckad. För det är vi alla i viss mån. Precis som vi inte får glömma dom där grundskolesanniningarna av typen alla är lika mycket värda och alla förtjänar respekt tror jag att vi måste komma ihåg att alla gör, och är fel.

Not: Ja, titeln är en parafras på La haine .

Yesterdays jews och Nobelpriset i litteratur

Nobelprisdag idag. Jag tror faktiskt att mina favoriter, Assia Djebar, Tomas Tranströmer och Les Murray, kan ha en chans. Många säger ju att det är dags för en poet i år (vilket talar för Tranströmer och Murray). En annan sak jag märkt är att många kandidater får ett nobelpris just när man avfärdat dem för att de varit med i diskussionen så länge att de borde blivit inaktuella/avlidit vid det här laget (detta talar för Djebar, att ge priset till henne vore i och för sig ganska mycket som att ge det till Toni Morrisson igen, men fuck it, akademien har ju gjort sämre val).

Jag börjar titta på en lista över Nobelpristagare och kommer att tänka på en sak jag tidigare snuddat vid. Påfallande många av de senare åretns pristagare är white folks födda i förre detta kolonier. le Clézio (2008), Lessing (2007) och Coetzee (2003) är alla vita afrikaner. VS. Naipaul är i och för sig inte vit, men genom sin indiska härkomst och sitt engelska språk fångad någonstans mellan Västindien och England. Lägg också till Claude Simon (1985) och Nadine Gordmier (1991) så har vi över tjugofem år en grupp som är enormt överrepresenterad i Nobelprissammanhang.

Instinktivt börjar jag rota i litteraturhistoriens tidiga 1900-tal och hittar en annan grupp som intar en särskild position: personer med judisk bakgrund. Frantz Kafka, Marcel Proust, Eugène Ionesco, Norman Mailer och Georges Perec är författare som i grunden förändrade vår syn på litteratur under 1900-talet. I och för sig belönades inte alla med Nobelpris, men det kan vi nog förklara med antisemitism.

Jag tror att författarskapet ofta är något som balanserar mellan innanför och utanför. Så var situationen för 1900-talets judiska befolkning. Man kunde tillhöra samhällets eliter så till vida att inga juridiska problem hindrade en att verka (förutom under 30- och fyrtiotalet, då), ändå fanns ett hot ständigt närvarande och det var nog svårt att inte känna ett utanförskap (särskilt i efterdyningarna av senromantikens folk- och nationsfixerade tänkande). Dessa författare tillhörde grupper som talade metropolernas språk och var infödda i dem, samtidigt som de aldrig riktigt kunde bli helt och fullt europeiska.

Denna ambivalens tror jag också gäller de efterlämnade skärvorna av en koloniserande befolkning som söker sig tillbaks till metropolen. Ingen kan bestrida att le Clézio är fransman eller att Doris Lessing är britt, och de kan utan att dölja sitt ursprung röra sig i "hemlandets" alla kretsar (till skillnad från exempelvis Wole Zoyinka eller Derek Walcott). Men att vara född på en annan kontinent (särskilt det förbannade, övergivna Afrika) ger uppenbarligen ett visst utanförskap (åtminstone ger Camus, Coetzees och VS. Naipauls författarskap fog för att tro det). I den här bemärkelsen (men bar i den här), tror jag att de kolonifödda vita delar det tidiga 1900-talets europeiska judars erfarenhet av att vara både innanför och utanför nationen, staten och samhället. En erfarenhet som jag också tror ger unika perspektiv på skapande.