För några veckor sedan såg jag Man tänker sitt. Den handlade om män (ja, faktiskt bara män) som går ut i naturen i Walden-anda. Den skrämde mig något så fruktansvärt. Jag vet inte om det var tänkt så, men så fort nån gick ut i skogen för att söka frihet frös jag till. Det verkade ensamt och tyst i skogen. Läskigt. När sedan kameran gjorde en åkning i ett nedgånget villaområde i en småstad kände jag mig hemma. Det var tryggt.

En vecka senare läste jag den här artikeln. Den gjorde mig nedstämd, många kommentarerna under gjorde mig skräckslagen. Man kallar händelsen för tragedi. Men är det så? Är det en tragedi när någon flyr undan samhället? Ut i skogen eller bara så långt bort det går. För mig är tragedin en dramaturgisk genrebestämning. Aristoteles hävdar att den goda tragedin (sic!) ska försätta oss i katharsis, att vi ska begrunda våra egna liv i dramats skugga. Ser det ut som om de kommenterade gör det?

Jag bestämde mig för att kalla händelsen en anomali, ett felslut i systemet. Men det är alldeles för naturvetenskapligt. Når någon försvinner är det inte en okänd faktor, tyvärr. Det är vad vårt samhälle gör med oss. Precis som i Alla har sitt eller den likaså Thoreau-inspirerade Into the Wild flyr vi ut i naturen för att vi inte står ut med samhället. Det har alltid varit så. Men jag vägrar tro att det är något mänskligt, vill inte tro att människan är förbunden med naturen. Vi har gjort oss till större än så.

Så åter till tragedin. Vi kallar försvinnandet för en tragedi, men var är åskådarna? Jag har varit med om andra tragedier. En man som tog självmord. Folk blev förbannade. man sa att socialen hade gjort fel. Polisen hade gjort fel. Sjukvården hade gjort fel. Det viskades om att familjen hade gjort fel. Återigen uteblev åskådarna. Hannah Arendt skriver om antikens polis, där man förde samtalet, har gått förlorat i den moderna världen. Hon är på det hela taget negativt inställd till det moderna. Jag håller med henne på en punkt: när samhället har specialiserats har vi börjat benämna det med bestämd artikel. Och därmed förlorat vårt initiativ att uttrycka oss i svåra frågor. När någon försvinner skyller vi på samhället. På de specialiserade institutionerna. Och glömmer bort att tragedin alltid är vår tragedi. Det är inte polisen som har gjort fel, det är inte socialen eller kommun'. Det är vi som ser på när tragedin spelas upp.

Polisen ger oss trygghet, socialen dövar samvetet. Vi kan skylla på dem när något går fel. Men då uteblir katharsis-effekten. Vi ställer oss aldrig till svars för vad vi gör, eller låter bli att göra.

När kvinnan försvann eller mannen försvann var det mitt fel. Säkert ditt med. Jag har jobbat i skolan några dagar nu. Säkert har jag gjort folk illa till mods, besvikna eller arga. Institutionen ser ut så. Människan också för den delen. Alla gör ont. Vi skadar varandra. Men vi måste hela tiden bära skulden för vad som händer, försöka bättra oss, skapa ett samhälle där vi ser tragedierna och undviker anomalierna. Inte skylla på institutionerna. Det är awesome att det finns psykologer och socialtjänst. Men det får aldrig göra att vi glömmer vårt ansvar att alltid försöka ta had om varandra. Att vi går från tanken att leva i ”ett samhälle” till att leva i samhälle.

Not: Tur att inte Göran Hägglund läser min blogg. Han skulle nog säga åt mig att sluta tjafsa om en grammatisk småsak och gå och köpa skosnören i stället (just nu går jag efter principen att när höger skosnöre försvinner klipper jag av vänster på mitten).

Dödsblogg

Jag har aldrig varit något stort fan av Nicke Sjödin -dialektskribent och författare från Junsele. Men när jag sitter och skriver om kunksapssyn hos gymnasielever kommer jag plötsligt att tänka på ett stycke ur en dikt om hans dikt om hans ungdoms fotbollslag:

...
“Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!”

Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.

Jag börjar surfa runt och hittar hans blogg. Det förvånar mig att den ligger kvar, eftersom Nicke dog för över tre år sedan. Det berör mig väldigt starkt att läsa om de sista dagarna i Nickes liv -om vad som händer både inuti och utanför när man är gammal och sjuk. Det är som en nedräkning mot döden, som att läsa en loggbok från ett skepp som kommer att förlisa. Först kämpar man och hoppas och tror. Sen tar det slut. Det känns väldigt generöst, väldigt vackert att man låtit bloggen vara kvar. Här är ett utdrag:

31/3 -09, tisdag

En ny erfarenhet kan jag redovisa idag - jag har provat larmet.
Det började med att jag fick lust att bada, ligga och njuta i karet och det var synnerligen skönt. Men sen tog jag mig inte upp! Trots att jag har alla möjliga handtag kring karet där jag suger i med båda händerna, så var det som om handtagen var fastmonterade i Kvarnhusberget och jag skulle försöka lyfta det. Jag jobbade och slet, Hervor försökte hjälpa till men jag satt som gjuten på karets botten. Vad billig man känner sig! Förnedrad av makterna. Försökte vända mig hit och dit, tji. Har fått nån sorts bälte som jag ska spänna runt mig i såna situationer, gjorde det, men Hervor orkade givetvis inte trots det där bältet. Av alla ansträngningar blev jag allt mattare och gav så efter för rådet: "Vi ringer larmet!"
Efter tio minuter knappt hade jag två tjejer i badrummer, de fattade mig i det där bältet och vips var jag uppe.Det var helt underbart - jag reflekterade inte ens på min föga reglementsenliga klädsel när man träffar damer. Vilken service vi har i det här landet - än en gång, det är häftigt att betala skatt!

Rachid Taha

Du är härmed, med anledning av käderna du hade på dig under 80-talet, förlåten all skit du gjort senare i din karriär.