Stortankarna

Jag rör handen över ryggsäckens baksida, den söker efter något men jag vet inte riktigt vad. Möjligtvis en katt, eller något att hålla sig i. Men att klappa en ryggsäck ger ingen vidare tröst. Handen bara påminner mig om att snart kommer stortankarna. Eyvind Johnsson skriver mycket om stortankarna. Hur dom liksom väller över en, så omöjliga att stoppa att det nästan inte är som om man tänkt dem själv, ens. Per Gessle skrev att alla känslor kom på en och samma gång, och jag förlåter hela hans övriga musikkarriär för det.

Och sen kommer så klart stortankarna. Eller åtminstone storkänslorna. Känslan av att den här sommaren har gått alldeles för fort. Känslan av att regnet trummar illabådande mot bussens fönster när jag sitter och väntar på att den ska starta. Och det dåliga samvetet duggar liksom över baksidan av någonting på mig. Att det känns så fel, och så fegt att dra härifrån i år igen som någon slags borgarturist som sommarsemestrat i Höga kusten över sommaren. Tur att jag åker buss i alla fall, tänker jag kanske. Eller så är jag alldeles för inne i storkänslorna för att tänka så.

2004 tog jag inte bussen. Inte 2005 eller 2006 heller. Det börjar kännas länge sedan. Det är fem år sedan den där märkliga känslan för Kramfors började komma. Känslan som gjort att jag stängt av mobiltelefonen mitt i samtalet när Skattemyndigheten sagt att jag borde vara skriven i Umeå. Mina skattepengar (alla de fyra tusen som jag betalar i kommunskatt) ska gå till Kramfors. Det var Kramfors bibliotek och Kramfors skola och Kramfors fotbollsplaner och folköl jag köpte på Hemköp och kommunens mark jag spydde på nere vid ån. Allt det där betalade kommun' åt mig. Och ingen annan kommun ska ha mina skattepengar. Om jag så ska vara skriven hoa mina föräldrar tills jag dör.

Den här sommaren har gått alldeles för snabbt. För snabbt för att känna alla typer av oro som jag brukar känna, till och med för snabbt för det där bitterljuva som är det bästa av allt. Nostalgin.

Och så kommer minnena av brädspelsdagarna. Jag vaknar tidigt, äter frukost med mina föräldrar. Promenerar runt kvarteret och tjuvröker, väntar på att klockan ska bli tolv. Går upp på Kattberget och lägger mig i solen tills huden blir sådär varm och får den där särskilda sollukten. Sedan promenerar jag till Viktoriagatan och EF och jag lagar lunch, dukar upp ett Brittania. Alledeles för uppspelta och rastlösa i vår väntan för att göra något annat lägger vi oss i soffan och ser ett avsnitt av Battlestar Galactica. Öppnar en folköl. Ringer och skyndar på folk. Sen öppnas dörren och alla samåkande nördar bullrar in i lägenheten. Och det börjar. Tärningar som ska synas i kanterna, regelböcker som ska tummas och lusläsas, segerdanser och knutna nävar i bordet. Och en känsla (Eller, nej. Snarare en medvetenhet.) av att ingenting annat spelar någon roll. Tolv timmar senare, klockan tre på natten är det sista partiet slut och man kan gå ut och bli lite högstämd och blicka ut över stan. Känna igen lysena på varje hus och se fabriksröken vid Väja och om det är lördag höra raggarbilarna och de avlägsna gatuköksskriken. För varje helg blir natthimlen mörkare och när vi kommer att träffas igen, till jul, kommer det att vara mörkt redan klockan tre på eftermiddagen.

Det där var 1997. Det var 2003. Det var 2009. Det är som att stanna tiden. Det där som jag tror att alla egentligen vill. Den dagen människorna får tillgång till alla sina minnen kommer all aktivitet att upphöra. Alla kommer bara att ligga inkapslade någonstans och minnas. Till slut kommer man att börja köpa minnen av varandra. Och ingenting annat kommer att spela någon roll.

Men vi har hittat ett sätt, en motvikt. Om man bara stänger ute allt annat, återskapar skeendet men ändå kan få det att variera gång på gång så blir det ungefär som att uppleva samma sak igenom som om det vore första gången. Jag tror att det är därför jag älskar eskapismen.

Stortankarna rinner alltid av en efter ett tag. Några dagar senare går jag runt på stan i Umeå och stirrar på folk. Jag kan inte hjälpa det. Det är så många nya ansikten efter tre månader av total trygghet. Och det är inte så dumt egentligen skulle stan kunna vara ännu större. På kvällarna joggar jag längs älven (tur ändå, att det finns en älv) och det är ganska skönt att höra fler röster runt omkring sig, se folk på väg till platser. Stan kunde gärna vara större, det ser fasligt mörkt ut på ön. Dom där stortankarna rinner liksom alltid av en så snabbt.

Orden

Jag är skeptisk mot folk som säger att de aldrig gör grammatikfel -prepositioner är inte direkt någon lätt match. Och jag framhåller med piedestalisk stolthet att man ofta gör fler fel än man tror.

Men med svåra ord är det annorlunda. Det finns en hel del ord som jag läst tusen gånger och hört tio tusen -men ändå inte riktigt förstår vad det betyder. Jag är helt enkelt sämst på ordkunskap. Synd för mina framtida elever att jag ska bli svenskalärare.

Och okej, jag skulle väl kunna slå upp alla de där orden i en ordbok. Men det är mycket roligare att skriva om några av dem här.

Pumps. Jag har ingen aning. Länge trodde jag att det var benvärmare. Nuförtiden tror jag att det är kängor. Men jag vet inte.

Lekatt. Ett djur som norrlandsskildrare ofta jagar i självbiografier. Om jag någonsin sett någon har jag glömt det.

Balustrad. Typ en del av ett hus? Nån slags balkong? Eller veranda?

Rabulist. Vem kom på det här ordet? Antagligen en fransman.

Fåvitsk. Jag tänker mig någon som är gentlemannamässigt fin i kanten. Jag tror att jag skulle vilja vara mer fåvitsk, men det blir nog svårt eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra.

Tadel. Jag är ganska säker på att det betyder rent och fint. Men det skulle kunna betyda smutsigt och jävligt, också.

Ett ord jag aldrig förstod i lågstadiet var pålägg. Sjukt att ingen i min närvaro änvände ordet innan jag fyllde tio. När jag fick reda på sanningen blev jag fruktansvärt besviken. Jag trodde att folk i böckerna jag läste åt nåt slags skitlånga ägg som var... öh... pålformade. Konstigt nog tänkte jag aldrig på vilket jobb det måste ha varit att värpa de där äggen.

En annan bubblare är alla blommor. För tre veckor sedan, på Urkult, fick jag promenera runt med tio månader gamle Ebbe i famnen ett tag. Eftersom ingen annan hade orkat lyssna på mitt snack om Pelle Molin var Ebbe ett tacksamt offer. Orden bubblade ur mig om nipor och fjäll och en ångermanländska bondebefolkning med drag av både "kåda och linnéa". Jag ville visa Ebbe kåda, men hittade ingen på träden. Så jag gick raskt över till linnéan. Och blev varse om att jag inte har någon aning om hur blomjäveln ser ut eller om den ens går att finna på en äng: "Öh, Ebbe, det finns många andra blommor också. Här är till exempel en gul."

Angående Kerstin Thorvall

Jag brukade ogilla Kerstin Thorvall. På något sätt tyckte jag att hon var äcklig, jag minns inte ens hur eller varför. Det var något med salsadans och att ligga på stranden i Gambia och kolla på 16-åriga pojkar som spelade fotboll. Eller nåt i den stilen. Det känns onödigt att störa sig på sånt.

Om hela världen nu över en natt kunde komma överens om att Michael Jackson nu inte var så äcklig, trots allt, känns det konstigt att hata på Kerstin Thorvall. Hon har ju bara klätt sig i sjok och yttrat lite gubB(tant)sjuka, ungefär som Pierre Loti eller Suleyman Kanuni.

Jag tror inte att jag hade någon uppfattning om Kerstin Thorvalls författarskap tidigare. Tyckte nog mest att hon verkade jobbig. Men nu har jag börjat läsa ”När man skjuter arbetare”-trilogin. Och den är jävulskt bra. Grundplotten, med den fattiga dottern som gifter sig med bätter folk, hur makens familj undanhåller hans sinnesjukdom tills giftermålet är genomfört, och bakgrunden med 30-talets samhällsförändring gör en en helt fantastisk bok. Sen gillar jag ju alltid författare som slår och sparkar åt alla håll. Arbetarrörelsen, Florence Nightinggaletanterna, lutheranerna, den inskränkta landsbygden. Alla får sitt.

Så det går som vanligt med författare som jag inte gillar. Förr eller senare böjar jag att gilla deras böcker (VS Naipaul, Ronnie Sandahl, Milan Kundera). För att undvika att det motsatta finns det också ett gäng författare jag låter bli att läsa, för att jag redan tycker allt för mycket om dem och är rädd för att bli besviken (Proust, Beckett, han som skrev den där sjuka boken om V2-raketer som slår ner i London under andra värdskriget på platser där han har haft sex).

Ådalen strikes back

För ett tag sedan intervjuade jag Örjan Pettersson, som är kulturgeograf på Umeå universitet (Har jag förresten skrutit om att jag gjort en lökig intervju med kungen? På allehanda.se finns ett annu lökigare sammandrag, med en skitkonstig rubrik och de sedvanliga roliga kommentarerna).

Anyways. Vad han sa, som jag inte riktigt kan sluta tänka på, är att utflyttningen i Norrland i de flesta län är begränsad till mindre orter och dämpas väldigt starkt av inflyttning i länens största orter. Dvs. Luleå i Norrbotten, Umeå i Västerbotten och Östersund i Jämtland. Det finns dock ett län som utgör regelns undantag: Västernorrland. Här flyttar folk ut från alla kommuner. Jag tror att det beror på gamla industi-Ådalen. Härnösand har varit områdets centrum fram tills mitten av 1800-talet, då industrialiseringen slog igenom på bred front i Kramfors och Sundsvall (i Lubbes totalism-utopi såg han så sent som på 1900-talet Härnösand som en världsmetropol, hur whack är inte det?). Inflyttningen blev enorm, och Härnösand kunde se sig passerat. På många sätt. De lokala kapitalisterna profiterade aldrig på industriådalen, eftersom kapitalet främst var utländsk ägt. Det stod helt enkelt stilla. Nu när ordningen är återställd (Sollefteå och Kramfors kommuner hade Sveriges största befolkningsminskning i procent 1958-2008) finns det fortfarande inget centrum.

Och det känns så jävligt, att hela den här industriådalen ska påverka en än idag. Var det inte nog med att man blev av med fabrikerna och folket och pengarna. Ska det vara så att man under hundra år lyckades skaka samhället i grundvalarna så pass att spåren alltid finns kvar?

Är helt ledig och försöker plita ner några ord under dagarna så att det inte ska bli Kronblom av hela sugusti månad. Det går ganska långsamt, mest kollar jag på Battlestar Galactica och läser Resa till Port Said av Lina Sjöberg. Den är sjukt bra (David; har du läst den? Det vore roligt att höra vad din åsikt.).

Plitandet går som sagt ganska långsamt. Idag blev det inte mer än såhär:

I

fotbollsplanernas linjer som flyter in i varandra,
raka vita och
ovanifrån blir de en karta
bussresorna mellan pojklagsplanerna till linjer
och de lokala sportsidornas resultat
ett slags statistik, fundament
nu har pojkarna blivit män
och något annat
lärt sig passa till dom egna,
passa in
...
det inte finns ingenting utanför planens vita linjer

annat än nedsuttna, övergivna läktare

*