Och det är ju så det är. Att skära sig själv, att svälta sig själv. Är det någon slags revolt mot vad som egentligen håller en fången? Mot det där vidsträckta, ofrånkomliga fängelset som kallas kroppen.
Man kan argumentera för att det finns självskadebeteende hos män också. Man kör snabbt med bilar, cyklar ner för berg, hamnar i slagsmål, super och knarkar. Och så vidare. Och man skulle kunna argumentera för att det är utåtriktade handlingar. Att killar alltid vänder sig utåt, tjejer inåt. Jag har läst tusen texter om att det är så i skolan. När pojkar blir frustrerade tar de ut det på omgivningen, rycker flickor i håret och skriker. Flickorna viskar till bordsgrannen och går sedan hem och karvar sina handleder blodiga.
Pojkar slåss, flickor fryser ut varandra. För mig är det samma handling. Pojkar kan slåss eftersom de behärskar det fysiska rummet. Undertryckta grupper har alltid lärt sig att behärksa tystnaden. Läs om negrerna i Coetzees Sydafrika eller araberna i Camus Algeriet. De är tysta, de blänger, de hotar med sin blotta närvaro. Så tror jag också att flickors agerande fungerar i klassrummet. Och så tror jag att såren i huden fungerar. Som ett tyst vittnesmål
Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.
Jag tror inte att det handlar om att döva någon smärta, precis som Camus tysta arab eller Coetzees betraktande neger revolterar är självsvältandet ett synliggörande där inga andra kommunikationsmedel finns.
Mer än något annat visar det att vi måste lösa den kroppspolitiska frågan.
För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som, skriver Kärnborg.
Alla dessa prestationer, all lydnad och någon annan har fortfarande makten över kroppen. Klart att man riktar sina vapen mot den. Kärnan i problemet är naturligtvis det fysiska rummet. Precis som de koloniserade folken slutade vara hot i sina egna stater, tror jag att självskadebeteendet inte längre kommer att vara en strategi först när ägandet av det fysiska rummet och makten över kroppen blir till allas, i stället för fåtalets.
Och köttet blev till ord
2 dagar sedan
