Eller tick-tick-tick-tackar den för dom?

Efter en hård dags nördande mitt i den vackraste Kramforsvintern på länge gick vi ner till Gladan. Som tur är handlar jag på ICA Ålidhem, där man spelar Radio Rix, så jag kände igen ganska många av låtarna som spelades på dansgolvet. Men det gör mig ändå ledsen att ungdom som är tio år yngre än jag ska lyssna på Schlagerbidrag när man går ut på lördag kväll.

Men det var inte vad som främst ockuperade mina tankar under kvällen. Det största intrycket gjorde ett möte med någon som visade sig vara en gammal elev. På väg ut från toaletten måttade någon som kom gående en tackling mot mig. Ett rappt tillslag med överkroppen mot min axel som gjorde att jag nästan ramlade omkull. Extraordinär precision: Alltså en hockeykille. Eftersom jag varit med förut, fattade jag direkt tacklarens axel, vände mig om och bad om ursäkt. Det irriterar dem alltid, men man kan ju faktiskt inte spöa nån som just bett om ursäkt. Jag kände igen tacklaren från den tid jag jobbat som lärare. Han brukade, när jag gick genom korriorerna, ropa "bög" åt mig för att plocka några poäng hos klasskamraterna. Det fick mig att känna mig kränkt och till sist tog jag upp saken med hans klassföreståndare och fick träffa honom efter en lektion. Vi satte oss i ett klassrum och pratade. Jag ville förklara hur jag kände mig kränkt när han ropade till mig och började med att berätta om hur jag kände när folk skrek samma sak åt mig på högstadiet. När jag hunnit några meningar avbröt han mig.

"Det har väl ingenting att göra med mig, hur du kände på högstadiet. Jag är här för att min klassföreståndare sa att jag måste gå hit och säga förlåt. Nu har jag gjort det. Hejdå."

Sen gick han, utan att säga förlåt. Jag kan nog inte säga att vi riktigt nådde fram till varandra. Men genom den där knuffen i lördags nådde han faktiskt fram till saker i mig, som jag inte tänkt på. Om han nu kände att det var helt okej att skrika "bög" åt mig i korridoren, när jag trots allt var en lärare, hur är då inte klimatet för alla elever i skolor idag?

Jag minns två bögar från in egen skoltid.

1. spelade i ishockeylaget. Alla visste om att han var störd. Att han var bög. Vi umgicks inte mycket, men eftersom jag var nörd och han var utstött träffade vi på varandra i skolans fredade zoner; i biblioteket, eller i den sämre belägna, undanskymda sofforna där högstatusmänniskorna inte ville sitta. Jag minns att vi nördar pratade om att det var konstigt att han blev kallad för bög. Det fanns ju inga bevis för att han var så. Längre än så kom inte vår analys. I samma hockeylag fanns en kille som tyckte om exkrementer och en gång bajsade i duschen på idrotten för att han ville se om han han kunde dra en bajskorv in och ut genom anus. En annan kille tvingade sin flickvän att suga av honom på dansgolvet på ungdomsdiscot. Men det var 1. som var störd. Det var alla överens om. Jag har inte sett honom sen jag slutade nian.

2. var en av mina bästa vänner. Vi träffas fortfarande ibland, en vi har aldrig pratat om hans homosexualitet. Vi har andra saker att prata om. Mina studier eller hans forskning eller vårt gemensamma intresse för politik. Och jag vill inte fråga, heller. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att det var uppstod någon slags äcklig snaskighet när folk hörde att han kommit ut. Jag har hört frågan Vet du om att han är bög? så ofta att jag själv inte vill ställa den. Och jag ville inte reducera honom till hans sexualitet, men jag har aldrig sett honom i vår födelsestad, heller, sedan han flyttade hemifrån. Han åker hem för att träffa sin familj vid högtider.

Jag tror att jag har föträngt hur hemskt, och hur effektivt normalitetssystemet var under min uppväxt. Det fanns bara tre kategorier av män: idrottskillar, värstingar och normala. Sen fanns det en restpost i ordningsekonomins balansräkning: bögen. Här stoppades alla som inte kunde sammanfattas i någon av kategorierna. För tjejer fanns plugghäst/fetto/hästtjej (samma sak egentligen), populär tjej och hora. Precis så snävt var det. Varför?

Jag vet inte. Jag har så ofta framhållit att vi som växte upp i Kramfors alla var relativt jämlika. De flesta hade föräldrar som var industriarbetare eller tjänstemän eller i undantagsfall småföretagare. Några mammor jobbade inom vården eller med att städa. När nedläggningarna kom slog arbetslösheten jämnt mot alla skikt (även om vissa tog sig upp snabbare). Samhällskompositionen var närmast organisk.

Och det är där jag tror att en del av problematiken ligger. Ju större jämlikheten är, desto större blir kraven på likhet. Se på ett ishockeylag. Egentligen är idrotten den ultimata meritokratin, alla parametrar förutom idrottslig kapacitet borde bli irrelevanta. Ändå är det i ishockeylagen som pennalismen, kvinno- och homofientligheten frodas. Där finns ingen plats för olikhet.

Det var i den svenska skolan, den mest centraliserade och jämliktetssträvande skolan, som man förbjöd barn att tala finska, meänkieli eller samiska på skolgårdarna. Det var i världshistoriens mest socialist-ambitiösa land (Sverige, alltså. Typ.) som man tvångssteriliserade, tvångsvårdade och utifrån folkhem och Rehm-Meidnermodell byggde mardrömslika förorter, dit alla likadana människor skulle flytta samtidigt som glesbygden utarmades. Alla hade det bättre i BC-förorten än i torpen i skogarna. Det är i arbetarrörelsen, som historiskt präglas av vi-mot-dom, som xeno-, och homofobin är som störst. Och det är i skolan, där alla ska bedömas utifrån samma betygssystem och arbeta utifrån samma läroplaner, som man skriker "bög" i korridoren efter den som inte kan kategoriseras, som inte passar in i mallen.

Allt talat för att Kadima kommer att bli Knessets största parti. Jag googlar runt i timmar, försöker komma in på Knessets hemsida som har kraschat och blir allt mer förvirrad. Det är väldigt svårt att få något grepp om dom israeliska partierna. Kadima är alltså det partiAriel Sharon bildade för att kunna hålla en mer samarbetsbetonad linje mot den palestinska myndigheteten. Vilket ju leder en till att tro att partiet ska vara mer progressivt än Likud, men det är lite svårt att känna förtroende för ett parti som varit en samling kring Ariel Sharon.

Det verkar dock som om landet går från en höger-vänsterskala mot en i det närmaste populistisk vinna röster-politik. Kadima och Likud är ju båda liberala partier men har olika ståndpunkter i realpolitiska frågor. Och lite så är det ju i Europa också (kan nån idag skilja mellan moderaterna, folkpartiet och centern i vänster-högerfrågor?). I Israel verkar dock råda full turbulens på partibildningfronten. Yisrael Beiteinu, som troligen blir Israels tredje största parti, dök upp 1999 och kallas både av al-Jazeera och DN för "ultra-nationalister". Deras främsta fråga är att rita om kartan över Israel-Palestina så att Palestina-delarna krymper en aning. Gamla hederliga arbetarpartiet, som ledde flera attackkrig mot Israels grannländer, verkar nu bli landets fjärde största parti.

Jag förstår, kort sagt, väldigt lite av vad som händer, och vilka jag ska heja på. Den enda känsla jag behåller när jag lägger ner informationsrotandet, är en absurd förnimmlse kring vad jag läst om att de arabiska partierna (20% av Israels befolkning är araber, alltså arabisktalande kristna, druser och muslimer) inte har fått tillåtelse att delta i valet. Detta på begäran från två extremhögerpartier, som anklagar dem för att inte erkänna Israels rättighet att exister som stat. Känns inte det lite absurt? Borde inte EU, om man argumenterade likadant, förbjuda Miljöpartiet från att delta i nästa Europaparlamentsval?



Det är inte direkt så att man kan titta på valprognosen och få en tydlig överblick av vad vilka som vill vad.

Sandviken -land of the free

Jag har redan börjat noja över mitt framtida yrkesliv, trots att det återstår ett år innan jag är färdig med min utbildning. Ganska ofta går jag in på Platsbanken och kollar läget. Det är i stort sett alltid stiltje. Ungefär en gång i månaden kommer det, i hela riket, upp någon heltidstjänst i min ämneskombination. Under ett år blir det lite mer än en startelva i fotboll. Man kanske skulle ha satsat på att ta sig till allsvenskan, ändå. Samtidigt som jag på nåt sätt ändå tänker att det ordnar sig (jag har alltid trott det vad det gäller allt, egentligen, trots att jag ofta säger annat) har jag funderat många timmar på hur det kommer att vara att kuska runt land och rike runt för dom där intervjuerna.

Kommer de att fråga var jag kommer ifrån, egentligen? Kommer de att nöja sig med svaret att jag kommer från Kramfors och helt och hållet tro på att det är sant. Kanske kommer de inte ens att reflektera över min svartmuskighet och mitt namn. Kanske sitter hela den där fördomen så långt bak i hjärnan, i kulturen, i individen att en person inte ens märker när den smyger in och kastar ens skugga över ens bedömning.

Och jag vet att många kanske ruskar på huvudet, tänker att jag kanske till och med har någon fördel av att min pappa kom till Europa på en dadelbåt. Men det räcker med att tanken finns i mig, för att den ska vara verklig. Och jag vet att den finns i många andra huvuden. Precis som andra avfärdat mig, har jag tänkt "Amen skärp dig" när jag pratat med HBT:s eller kvinnor. Det är sunkigt. Jag har inget mer att säga om det.

Men så till ljuspunkten. Ingen platsannons har gjort mig så peppad på att söka ett jobb, som den Sandvikens gymnasieskola la ut förra veckan. Den kändes så välkomnande, så befriande:


Sista ansökningsdag: 2009-02-09


Vi välkomnar alla sökande som bidrar till mångfald oberoende av ålder, kön, funktionshinder, social- och kulturell tillhörighet, religionstillhörighet eller sexuell läggning.

Sandviken -land of the free, home of the brave