T.I.A.

Den senaste veckan har jag försökt följa G77-ländernas utspel under klimatmötet i Köpenhamn. Först blev jag väldigt upphetsad (här vill jag göra en sån där pil som pekar på mig själv och en såndär text som Mats Jonsson brukar ha i sina serier: Har aldrig aktiverat sitt afrikanska medborgarskap. Har dock varit på charterresa i Afrika, förläst sig på Sékou-Touré, Senghor och Ghdafi och plockar upp sin afrikanska identitet när det passar). Nu blev ju det höga kraven på ekonomisk kompensation för minskade utsläpp bara en parentes i skådespelet. Men under några dagar kände jag verkligen att något var på gång. Att nu måste världsamfundet förstå att jämlikhet är ett värde som inte kan ignoreras när vi ska diskutera den här planetens framtid. Framförallt kändes det så fantastiskt att någon diskuterade i termer av jämlikhet för första gången på jag vet inte hur länge. Särskilt klimatfrågorna lider av vad det politiska landskapet i stort gör idag: man pratar om teknologiska och vetenskapliga lösningar när åtgärderna i många fall borde vara politiska.

Sedan började jag tänka på att jag knappast vet vilka det är som företräder G77-länderna. Antagligen är det korrumperade lakejer till illegitima despoter (det låter 70-tal att slänga sig med sånahär ord, men i världens 77 fattigaste länder tror jag inte att det är någon överdrift).

Jag tror att det här är ett problem för hela den kontinent jag faktiskt, rent tekniskt, tillhör: Afrika. Och särskilt för den afrikanska diasporan. Om man är född europé och afrikan (ungefär sex miljoner personer med algerisk bakgrund bor i Europa, bara för att ta ett exempel), vad finns det då att framhäva med det Afrika? Man kan man falla in i någon slags intellektuell exotism, men den är ju redan tingad. Man kan peka på Afrikas framgångssagor (till exempel Sydafrika och Botswana), relativt rika och industrialiserade länder med hög tillväxt. Men tyvärr också länder där en markägande vit överklass äger större delarna av tillgångarna. Man kan vilja gå tillbaks till rötterna och hävda att innan kolonialismen var det dans och sång. Men négritude är död, och det är kanske lika bra. Man kan stödja dom radikala diktaturerna och heja på Ghadafi, men det är relativt poänglöst. Lika mycket som jag uppskattar hans utrikespolitiska teorem och hans stil hatar jag hans frultansvärda inrikespolitik.

Det är också ganska symptomatiskt för den här hållningen att Frankrikes två mest kända afrikanska författare, Assia Djebar och Calixthe Beyala, liknara sina hemländer vid en kvinna som våldtas av Frankrike respektive förbannad mark. Det är svårt att inte stämma in. Och i stället för att leta efter något i Afriaka vi verkligen tror på, kanske vi får ägna oss att måla upp helvetiska mosaiker i väntan på något bättre. Och sedan lägga nationalismen åt sidan och ägna oss åt rationellt grundade rättvisekrav.