Sanningssägande

Den politiska debatten har i väldigt hög grad präglats av sanningssägare under den här hösten. Sanningssägarna kännetecknas att de kan tycka lite vad som helst utan att behöva underbygga sin argumentation med fakta. De säger ju trots allt sanningen. Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson och Jimmie Åkesson är, i min bok, typiska sanningssägare. I stället för att bara kulturvänsterdissa, -diskursanalysera och -omforumlera dom tänkte jag gå till attack med samma vapen. Här är några av mina sanningar.

Vi blir alla lite äckliga när vi behöver protein. Det är helt normalt.

Att lita på någon är att lita på någon även när man inte litar på personen.

Man är alltid sig själv (Vem skulle man annars vara?).

Allt är dom rikas fel.

När folk råder dig att vara dig själv betyder det bara att dom har slut på riktiga råd.

Jag tror på lögnarparadoxen.

Nio av tio brev som stoppades i den franska censuren under första världskriget var kärleksbrev.

Det finns inga skämt.

Jag skiter i vad folk säger: sportfloskler det vackraste som finns. Exempel: Att ge sitt bästa, att gå från klarhet till klarhet (i och för sig var det Jesus som drog den först), att gå och köpa korv på läktaren, att ta något på blodigt allvar.

Det poetiska är personligt.