Medan vi faller / L'amour

Ibland kan väldigt små saker gör en lycklig. Det kan handla om en särskild person som kliver in genom dörren på ditt favoritcafé. Personen behöver förresten inte ens vara vidare särskild, det kan vara nästan vem som helst. Jag kommer nog aldrig förstå mig på vad det är som får mig att svänga i humör.

Förra torsdagen vaknade jag och kände mig värdelös. Så där som jag tänker att alla gör. Det går över för eller senare för de flesta. För en del gör det aldrig det.

Samtidigt tror jag att jag skulle ha svårt att tänka och utvecklas om inte de där stråken av värdelöshet som löper över nånting inuti mig brände till då och då. För det finns ingenting viktigare för oss än att känna misslyckandet. Folk brukar säga ju säga att man lär sig av sina misstag och så vidare. Och det är klart att man gör, till viss del i alla fall. Men jag tror inte att det är det som är det viktigaste.

Jag minns en dag i vintras. Jag gick runt planlöst uppe på Björstaberget och var bakfull som ett as (På riktigt alltså. Det kretsade korpar ovanför mig). Jag la mig ner i snön och tittade på korparna och lyssnade på dropparna från snön som smälte på granarnas grenar och kände lukten av allt äckel som tinade upp. Jag hade inga poetiska ambitioner med att ligga i snön, utan var mest trött, men jag kan ändå bli förvånad över att just den dagen, mitt i minusgradersvintern, sken solen starkt och varmt. Men inte på något behaagligt sätt. Det kändes som om allt ruttnade. Jag låg i snön och mumlade för mig själv och kände att såhär känns det när man ger upp, när ingenting spelar någon roll. Sen klev jag upp och borstade av mig och kikade ner på stan. Borta på Hellgumsgatan låg socialens lägenheter, nere på bruket startade boendestödsjobbarna sin dagliga runda. Och där låg skolan och en bit längre bort vårdcentralen. Vi är så jävla ensamma. Vi behöver någon som tar hand om oss. Jag tror att det är viktigt att vi då och då kommer tillbaka till den känslan. Att den är grundförutsättningen för vår empati.

Birger Norman har skrivit en novell om den här känslan. Den handlar om en riksdagsman som ska hålla ett föredrag på ett bibliotek. När han står och rakar sig på hotellrummet innan framträdandet upptäcker han att hans hand darrar. Föredraget går åt helvete, efteråt blir han full och känslan av osäkerhet ökar, han blir kåt på en bibliotekarie och svamlar, skäms ännu mer. När han vaknar på morgonen är han bakfull och skamsen, men darrningen i handen är märkligt nog borta. Och han åker tillbaks till Rosenbad för att rösta för en motion om utökade medel för de sociala myndigheterna.

Institutionaliserad, kravlös kärlek är det vackraste jag vet.

Det är när vi misslyckas, när vi blir osäkra, som vi påminns om allt det här. Och jag tycker inte att det är hälften så viktigt att vi tar lärdom från våra misslyckanden än att vi kommer ihåg att såhär är det att misslyckas. Och att vi tar vidare den känslan till att såhär är det att vara misslyckad. För det är vi alla i viss mån. Precis som vi inte får glömma dom där grundskolesanniningarna av typen alla är lika mycket värda och alla förtjänar respekt tror jag att vi måste komma ihåg att alla gör, och är fel.

Not: Ja, titeln är en parafras på La haine .