Stortankarna

Jag rör handen över ryggsäckens baksida, den söker efter något men jag vet inte riktigt vad. Möjligtvis en katt, eller något att hålla sig i. Men att klappa en ryggsäck ger ingen vidare tröst. Handen bara påminner mig om att snart kommer stortankarna. Eyvind Johnsson skriver mycket om stortankarna. Hur dom liksom väller över en, så omöjliga att stoppa att det nästan inte är som om man tänkt dem själv, ens. Per Gessle skrev att alla känslor kom på en och samma gång, och jag förlåter hela hans övriga musikkarriär för det.

Och sen kommer så klart stortankarna. Eller åtminstone storkänslorna. Känslan av att den här sommaren har gått alldeles för fort. Känslan av att regnet trummar illabådande mot bussens fönster när jag sitter och väntar på att den ska starta. Och det dåliga samvetet duggar liksom över baksidan av någonting på mig. Att det känns så fel, och så fegt att dra härifrån i år igen som någon slags borgarturist som sommarsemestrat i Höga kusten över sommaren. Tur att jag åker buss i alla fall, tänker jag kanske. Eller så är jag alldeles för inne i storkänslorna för att tänka så.

2004 tog jag inte bussen. Inte 2005 eller 2006 heller. Det börjar kännas länge sedan. Det är fem år sedan den där märkliga känslan för Kramfors började komma. Känslan som gjort att jag stängt av mobiltelefonen mitt i samtalet när Skattemyndigheten sagt att jag borde vara skriven i Umeå. Mina skattepengar (alla de fyra tusen som jag betalar i kommunskatt) ska gå till Kramfors. Det var Kramfors bibliotek och Kramfors skola och Kramfors fotbollsplaner och folköl jag köpte på Hemköp och kommunens mark jag spydde på nere vid ån. Allt det där betalade kommun' åt mig. Och ingen annan kommun ska ha mina skattepengar. Om jag så ska vara skriven hoa mina föräldrar tills jag dör.

Den här sommaren har gått alldeles för snabbt. För snabbt för att känna alla typer av oro som jag brukar känna, till och med för snabbt för det där bitterljuva som är det bästa av allt. Nostalgin.

Och så kommer minnena av brädspelsdagarna. Jag vaknar tidigt, äter frukost med mina föräldrar. Promenerar runt kvarteret och tjuvröker, väntar på att klockan ska bli tolv. Går upp på Kattberget och lägger mig i solen tills huden blir sådär varm och får den där särskilda sollukten. Sedan promenerar jag till Viktoriagatan och EF och jag lagar lunch, dukar upp ett Brittania. Alledeles för uppspelta och rastlösa i vår väntan för att göra något annat lägger vi oss i soffan och ser ett avsnitt av Battlestar Galactica. Öppnar en folköl. Ringer och skyndar på folk. Sen öppnas dörren och alla samåkande nördar bullrar in i lägenheten. Och det börjar. Tärningar som ska synas i kanterna, regelböcker som ska tummas och lusläsas, segerdanser och knutna nävar i bordet. Och en känsla (Eller, nej. Snarare en medvetenhet.) av att ingenting annat spelar någon roll. Tolv timmar senare, klockan tre på natten är det sista partiet slut och man kan gå ut och bli lite högstämd och blicka ut över stan. Känna igen lysena på varje hus och se fabriksröken vid Väja och om det är lördag höra raggarbilarna och de avlägsna gatuköksskriken. För varje helg blir natthimlen mörkare och när vi kommer att träffas igen, till jul, kommer det att vara mörkt redan klockan tre på eftermiddagen.

Det där var 1997. Det var 2003. Det var 2009. Det är som att stanna tiden. Det där som jag tror att alla egentligen vill. Den dagen människorna får tillgång till alla sina minnen kommer all aktivitet att upphöra. Alla kommer bara att ligga inkapslade någonstans och minnas. Till slut kommer man att börja köpa minnen av varandra. Och ingenting annat kommer att spela någon roll.

Men vi har hittat ett sätt, en motvikt. Om man bara stänger ute allt annat, återskapar skeendet men ändå kan få det att variera gång på gång så blir det ungefär som att uppleva samma sak igenom som om det vore första gången. Jag tror att det är därför jag älskar eskapismen.

Stortankarna rinner alltid av en efter ett tag. Några dagar senare går jag runt på stan i Umeå och stirrar på folk. Jag kan inte hjälpa det. Det är så många nya ansikten efter tre månader av total trygghet. Och det är inte så dumt egentligen skulle stan kunna vara ännu större. På kvällarna joggar jag längs älven (tur ändå, att det finns en älv) och det är ganska skönt att höra fler röster runt omkring sig, se folk på väg till platser. Stan kunde gärna vara större, det ser fasligt mörkt ut på ön. Dom där stortankarna rinner liksom alltid av en så snabbt.