Angående Kerstin Thorvall

Jag brukade ogilla Kerstin Thorvall. På något sätt tyckte jag att hon var äcklig, jag minns inte ens hur eller varför. Det var något med salsadans och att ligga på stranden i Gambia och kolla på 16-åriga pojkar som spelade fotboll. Eller nåt i den stilen. Det känns onödigt att störa sig på sånt.

Om hela världen nu över en natt kunde komma överens om att Michael Jackson nu inte var så äcklig, trots allt, känns det konstigt att hata på Kerstin Thorvall. Hon har ju bara klätt sig i sjok och yttrat lite gubB(tant)sjuka, ungefär som Pierre Loti eller Suleyman Kanuni.

Jag tror inte att jag hade någon uppfattning om Kerstin Thorvalls författarskap tidigare. Tyckte nog mest att hon verkade jobbig. Men nu har jag börjat läsa ”När man skjuter arbetare”-trilogin. Och den är jävulskt bra. Grundplotten, med den fattiga dottern som gifter sig med bätter folk, hur makens familj undanhåller hans sinnesjukdom tills giftermålet är genomfört, och bakgrunden med 30-talets samhällsförändring gör en en helt fantastisk bok. Sen gillar jag ju alltid författare som slår och sparkar åt alla håll. Arbetarrörelsen, Florence Nightinggaletanterna, lutheranerna, den inskränkta landsbygden. Alla får sitt.

Så det går som vanligt med författare som jag inte gillar. Förr eller senare böjar jag att gilla deras böcker (VS Naipaul, Ronnie Sandahl, Milan Kundera). För att undvika att det motsatta finns det också ett gäng författare jag låter bli att läsa, för att jag redan tycker allt för mycket om dem och är rädd för att bli besviken (Proust, Beckett, han som skrev den där sjuka boken om V2-raketer som slår ner i London under andra värdskriget på platser där han har haft sex).