Ådalen strikes back

För ett tag sedan intervjuade jag Örjan Pettersson, som är kulturgeograf på Umeå universitet (Har jag förresten skrutit om att jag gjort en lökig intervju med kungen? På allehanda.se finns ett annu lökigare sammandrag, med en skitkonstig rubrik och de sedvanliga roliga kommentarerna).

Anyways. Vad han sa, som jag inte riktigt kan sluta tänka på, är att utflyttningen i Norrland i de flesta län är begränsad till mindre orter och dämpas väldigt starkt av inflyttning i länens största orter. Dvs. Luleå i Norrbotten, Umeå i Västerbotten och Östersund i Jämtland. Det finns dock ett län som utgör regelns undantag: Västernorrland. Här flyttar folk ut från alla kommuner. Jag tror att det beror på gamla industi-Ådalen. Härnösand har varit områdets centrum fram tills mitten av 1800-talet, då industrialiseringen slog igenom på bred front i Kramfors och Sundsvall (i Lubbes totalism-utopi såg han så sent som på 1900-talet Härnösand som en världsmetropol, hur whack är inte det?). Inflyttningen blev enorm, och Härnösand kunde se sig passerat. På många sätt. De lokala kapitalisterna profiterade aldrig på industriådalen, eftersom kapitalet främst var utländsk ägt. Det stod helt enkelt stilla. Nu när ordningen är återställd (Sollefteå och Kramfors kommuner hade Sveriges största befolkningsminskning i procent 1958-2008) finns det fortfarande inget centrum.

Och det känns så jävligt, att hela den här industriådalen ska påverka en än idag. Var det inte nog med att man blev av med fabrikerna och folket och pengarna. Ska det vara så att man under hundra år lyckades skaka samhället i grundvalarna så pass att spåren alltid finns kvar?