Och det är ju så det är. Att skära sig själv, att svälta sig själv. Är det någon slags revolt mot vad som egentligen håller en fången? Mot det där vidsträckta, ofrånkomliga fängelset som kallas kroppen.
Man kan argumentera för att det finns självskadebeteende hos män också. Man kör snabbt med bilar, cyklar ner för berg, hamnar i slagsmål, super och knarkar. Och så vidare. Och man skulle kunna argumentera för att det är utåtriktade handlingar. Att killar alltid vänder sig utåt, tjejer inåt. Jag har läst tusen texter om att det är så i skolan. När pojkar blir frustrerade tar de ut det på omgivningen, rycker flickor i håret och skriker. Flickorna viskar till bordsgrannen och går sedan hem och karvar sina handleder blodiga.
Pojkar slåss, flickor fryser ut varandra. För mig är det samma handling. Pojkar kan slåss eftersom de behärskar det fysiska rummet. Undertryckta grupper har alltid lärt sig att behärksa tystnaden. Läs om negrerna i Coetzees Sydafrika eller araberna i Camus Algeriet. De är tysta, de blänger, de hotar med sin blotta närvaro. Så tror jag också att flickors agerande fungerar i klassrummet. Och så tror jag att såren i huden fungerar. Som ett tyst vittnesmål
Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.
Jag tror inte att det handlar om att döva någon smärta, precis som Camus tysta arab eller Coetzees betraktande neger revolterar är självsvältandet ett synliggörande där inga andra kommunikationsmedel finns.
Mer än något annat visar det att vi måste lösa den kroppspolitiska frågan.
För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som, skriver Kärnborg.
Alla dessa prestationer, all lydnad och någon annan har fortfarande makten över kroppen. Klart att man riktar sina vapen mot den. Kärnan i problemet är naturligtvis det fysiska rummet. Precis som de koloniserade folken slutade vara hot i sina egna stater, tror jag att självskadebeteendet inte längre kommer att vara en strategi först när ägandet av det fysiska rummet och makten över kroppen blir till allas, i stället för fåtalets.
Jag brann och dröp
1 dag sedan
17 kommentarer:
Men helvete Jonathan. Jag jobbar just nu med en text om hur jag ska förklara subversiviteten i självskadebeteende och det här var en jävligt bra sammanfattning.
Var lite inne på spåret redan här:
http://sakerunderhuden.blogspot.com/2008/03/det-tysta-upproret.html
Vad du är klok. Och vad rätt du har.
Jag är man. Jag har skurit mig. Det är rent ut sagt kränkande, ett förvisso överanvänt begrepp, att ständigt läsa att om man är man och självdestruktiv så skadar man andra eller tar droger.
I synnerhet när fler män än kvinnor tar självmord.
Självmordsförsöksstatistiken är nog rätt subjektiv - räcker det med en rispa i handleden eller att ta en icke-dödlig överdos för att det ska räknas? Är det ett försök om man står på en takkant, eller måste man hoppa och överleva?
Kärnborgs artikel är feministisk propaganda och rent skitsnack, rakt igenom. Min kommentar, mycket utförlig, censurerades tyvärr av DN. Två gånger.
Jag tror i likhet med ung anonym, arg man att det är en sjuk förenkling att hela tiden få det till att killar som mår dåligt är utåtagerande och kvinnor inåtagerande (finns det ordet?). Att du har läst det i "tusen texter" innebär ju inte att det behöver vara så. Vad det gäller könsroller så ska man vara extra kritisk, det reproduceras hela tiden nya föreställningar, även av folk som vill både feminism och väl. Jag tror absolut inte att det är fel att säga att det är ett mönster, men jag tror inte att det alltid är så. Det är ju så lätt att bara se det som stödjer våra fördomar.
Nu har ju unga tjejer som misshandlar folk uppmärksammats, en del har pratat om det som jämställdhetens baksida. Men fortfarande verkar det vara omöjligt att utmana föreställningarna om kön och se på unga män som något annat än våldsverkare och värstingar. Uppdelningen har ju jämt sett likadan ut, när anorexi var mer omdiskuterat ställde man ofta det i förhållande till killarnas anabolamissbruk. All destruktivitet måste stämma med könen. Killar måste ha ett mål och mening med sin destruktivitet, måste göra ett aktivt val.
Vet inte om det beror på att den utåtriktade, destruktiva killen är en sådan cementerad och älskad del av vår kultur eller om det är för att det helt enkelt är svårt att föreställa sig att det kan finnas mönster som går över könsgränserna.
Utöver det tyckte jag att det var ett bra inlägg. Men kanske mer som stilistisk övning på något sätt. Tycker att det är lätt att hamna där själv, man får en kick av att hitta en liknelse eller bevisa en tes så man skiter lite i det tråkiga i att ta hänsyn till variationer från de grövsta strukturer man kan finna.
Martin. Det är ju just den förenklingen jag vänder mig emot. Min tanke är helt kort att varje individ med hjälp av sina medel vidtar strategier för att eliminera sina hot. Och att tanken på män som aggressiva utåtagerande hanar och kvinnor som inåtvända handledsskärare inte riktigt tar oss någon vart. Mer än så säger jag inte.
Vad gäller:
"man får en kick av att hitta en liknelse eller bevisa en tes så man skiter lite i det tråkiga i att ta hänsyn till variationer från de grövsta strukturer man kan finna"
Jag brukar mer tänka att hänger det ihop i mitt huvud, så hänger det ihop. Det är antagligen därför jag är så värdelös som journalist.
Ung man: Jag kan inte mer än instämma i dina premisser, även om jag inte håller med om din slutsats (ditt sista stycke).
L: Tack.
Elin: Jag svarar dig i morgon, har huvet fullt med konkreta Traktor-knäck och hembygdsgårdsbesök.
Martin. Det är ju just den förenklingen jag vänder mig emot. Min tanke är helt kort att varje individ med hjälp av sina medel vidtar strategier för att eliminera sina hot. Och att tanken på män som aggressiva utåtagerande hanar och kvinnor som inåtvända handledsskärare inte riktigt tar oss någon vart. Mer än så säger jag inte.
Vad gäller:
"man får en kick av att hitta en liknelse eller bevisa en tes så man skiter lite i det tråkiga i att ta hänsyn till variationer från de grövsta strukturer man kan finna"
Jag brukar mer tänka att hänger det ihop i mitt huvud, så hänger det ihop. Det är antagligen därför jag är så värdelös som journalist.
Ung man: Jag kan inte mer än instämma i dina premisser, även om jag inte håller med om din slutsats (ditt sista stycke).
L: Tack.
Elin: Jag svarar dig i morgon, har huvet fullt med konkreta Traktor-knäck och hembygdsgårdsbesök.
Intressant inlägg!
Självskadebeteendet kommer nog fortsätt i all oändlighet tror jag eftersom kroppen alltid finns tillgänglig som kontrollmöjlighet. Det som är särskilt intressant i det här fallet är just att det mest är tjejer som gör det. I religiösa kretsar, bland en del katoliker och shia-muslimer, förekommer självspäkning som ett sätt att nå fromhet. Kanke ett överlappande beteende? Bara spekulation.
Däremot tror jag att man ska sätta självskadebeteendet i relation till de självskadebeteenden som är vanligare hos killar. Att utsätta sig för faror och smärta ingår absolut i den gängse maskulnititetenn. Olika former av missbruk skulle också kunna betraktas som medvetet självskadligt beteende. Dikotomin mellan introvert kvinna och extrovert man kanske inte är så clear-cut, precis som du skriver.
Skrev själv om det här på min blogg:
http://suspensoarg.wordpress.com/2009/06/30/vilket-kon-har-lidandet/
Okej, jag hade delvis missuppfattat dig för att jag är sinnesslö. Fast dina premisser var ju också lite för generaliserande, vilket tillåter ett misstag. Du menar att det är samma skit och det håller jag med om. Tror att det ibland kan handla om att döva en smärta, men för de allra flesta är det ju en fluga. Det finns ett tydligt samband mellan olika självskador och hur mycket utrymme de får i media. När det skrevs som mest om aneroxi ökade det drastiskt. Lite ironiskt att de artiklar som på ett väldigt förenklat sätt ville förklarar det utifrån Emma Sjöbergs minimjölkskampanj istället själva blev boven i dramat. Varje gång man skriver "tjejer skär sig i armarna" så erbjuder man en manual för kids.
Pallade inte läsa hela artikeln av Kärnborg, den verkar ju verkligen vara det som jag felaktigt anklagade din text för att vara: ett teoribygge utan rejäl stomme av fakta och förnuft. Jag förstår att hon vill använda sig av bilden av en ung tjej med skärsår och passa in den i en kontext där arbetslöshet och patriarkalt förtryck är orsaken. Men jag tror att den fjortonåring som karvar armarna inte gör det främst för att de är oroliga för att deras civilekonomexamen inte kommer att betala sig om tio år. Det är slappt och oansvarigt att försöka få alla uttryck i samhället att passa in i samma ram.
Brasklapp: värmen gör någonting med huvvet, man blir liksom du i det. Så vissa grejer jag skriver är slappare än normalt.
Jag tycker inte man ska vara rädd att generalisera. Naturligtvis kommer det alltid finnas avvikelser men jag tycker oftast inte att dessa avvikelser är så pass stora att man behöver ta ständig hänsyn till dem när man talar om fenomen i stort.
Det är en sån typisk bild att alltid närhelst fenomen beskrivs i stort så kommer det förorättade enskilda som anser sig falla utanför den grova generaliseringen och därför anser sig felaktigt beskrivna. Som den anonyma kommentatoren ovan. Suck.
Jag känner även att det är en ganska så typisk reaktion närhelst ett fenomen eller ett problem som främst rör kvinnor (gärna yngre), berörs eller beskrivs. Genast kommer en missförstådd man sättandes och ylar. Tex: "män blir oxå misshandlade av kvinnor", "Män får oxå ätstörningar", "män skär sig oxå".
Förvisso, men i jämförelse så är väl ändå procenttalen försvinnande små? Och vore det verkligen ett sånt stort problem, varför gör sig inte alla ätstörda, självskärande män sig en egen debatt i såna fall? Istället för att på ett närmast svartsjukt sätt kasta sig in i debatten när den gäller kvinnor som gör det samma?
Jag vill se det som endast en ytterligare variant av vår kära gamla könsmaktsordning.
Tröttsamt.
Håller förresten med Martin om att det känns som en ganska klumpig analys som Kärnborg gör att det vore oron över arbetslöshet som driver unga kvinnor att ta till hyvlarna. Självhat kan ju födas ur så mycket. Varför får man ångest när man är tonåring? Frågan svarar väl sig själv.
Men varför har de börjat lösa det hela med att skära sig själva?
Och varför är det närmast eftersträvansvärt att hamna på psyket om man är en tungsint tonåring under tvåtusentalet?
Varför koketteras det med psykisk sjukdom?
Jag tycker inte att det är så farligt att Kärnborg skrivet ut "alliansens Sverige". Ingen kan väl ändå tro att man kan språra självdestruktivt beteende till stiftandet av specifika lagar, eller ett val av en viss regering?
Men för mig är det uppenbart att vår syn på oss själva är kopplad till vår syn på samhället.
Typ:
liberal diskurs -individorienterade förslag till lösningar.
konservativ diskurs - moralorienterade förslag till lösnignar
socialistisk diskurs -strukturorienterade dito.
Lite grovt sett. Nu pratar ju Alliansen såklart om strukturer också (i exempelvis migrations- och skolfrågor), det är inte så att jag tror att liberaler är blinda för, eller omedvetna om, sådana.
Jag tror bara att det finns en tydlig kärna i det liberala teoribygget, där man tror att individen ska anpassas till det marknadsekonomiska systemet. Och jag tror att den gör att vi i högre grad än i en socialistisk tanketradition söker fel i oss själva i problemformuleringar.
Jag undrar varför många reagerar så starkt mot killar som också vill ha en del av offer-kakan? Det är jämt samma raljanta ton över att killar gnäller och lipar över att de också mår dåligt (alltså inte beter sig som riktiga män som biter ihop).
Vad är problemet med att säga att många unga skär sig i armarna istället för unga tjejer? Varför är det så viktigt att hela tiden dela upp tjejer och killar i offer- och förövarroller? Om vi ständigt reproducerar de föreställningarna så kommer de ju att fortsätta på samma sätt.
Jag ser ingen skillnad mellan att säga "visst tjejer kan också vara bra på matte, men kollar vi på statistik så är det vanligare med killar som blir framgångsrika på det området" och "killar kan också skära sig, men de är så få så de spelar ingen roll". En grej är att se strukturer, det är nödvändigt, men att försvara strukturer är skit.
Framförallt när de strukturer man pratar om, utgår ifrån, är skapade kring ett mediakonsensus. Det är inte samma sak som en sanning.
Håller med Emma om att psykisk sjukdom är något åtråvärt. Att rätten till lidandet försvaras så energiskt är ännu ett tecken på det.
Utöver de som vill lida i första person, så finns det väldigt många som vill att andra ska lida för att det är passande i essäer när man vill knyta ihop generationer och ge sig själv en aura av utsatthet. Men jag tycker att det är äckligt med argument som utgår från den gemensamma kvinnligheten, att en kvinnas lidande är alla kvinnors lidande. Det är ju ett praktiskt sätt att skapa politiska poänger men det är också ett äckligt utnyttjande av folk som mår dåligt. Jag tror att de flesta fjortonåriga tjejer känner mer gemenskap med en killkompis på bup än med en söderkulturtant med hus på Österlen (det där med huset är ju helt meningslöst, försöker bara plocka en enkel poäng).
Jonathan, jag säger inte emot dig om kopplingen mellan politik och individ. Men det jag vände mig mot var inte politisk ideologi som en analysmodell utan att en viss politik i riksdagen direkt avspeglar sig i hur folk mår.
Det är väl de att de pojkar som VÄLJER ATT VARA UTÅTAGERANDE tar utrymmet från pojkarna och flickorna som inte kan eller vill ta det utrymmet.
Jag har slagit en människa blodig. Avsvimmad. Skurit. Bränt. Men den människan var jag själv.
Så det är väl inte så att pojkar behärskar utrymmet, utan att de som behörskar utrymmet är pojkar.
Vilket är en MILSVID skillnad.
Emma: generaliseringarna blir problematiska när de används för att förklara den enskilda individens agerande. Då förstärker de könsmaktordningen.
Vilket leder till att en flicka som slåss betraktas som annorlunda gentemot en pojke som slåss, trots att de bägge kan ha samma bevekelsegrunder. Tolkningsmönstren kväver individerna.
För flickans skull spelar det ingen roll att hon tillhör en procentuellt liten klick. Hennes problem blir inte mindre för att hon är ensam om dem.
För samhällsdebattens skull spelar däremot viljan att applicera olika tolkningsmönster på könen att samma handlingar inte tillåts att ses som samma handlingar. Vilket ytterligare förstärker mönstren.
Ja jag skrev ett långt snärtigt svar som försvann. Orkar inte skriva om för jag har en son som vaknar en gång i halvtimmen ( en son som jag förövrigt ämnar uppfostra att aldrig någonsin skryta med en offerroll) men kontentan var väl denna: Jag vidhåller att generaliseringar tjänar ett gott syfte, jag är utled på offer, jag förstår inte den milsvida skillnaden i Ola Borgs mening om pojkar som behärskar rummet, jag känner ingen samhörighet heller med en österlenkärring men önskar hett att få bli det en dag.
168MOTEL,臻愛,依蝶,東楓,桂林,水漾,開漳聖王廟,天池檜谷,長青祠,仙溪,不老溫泉,城隍廟,皮影戲,荖濃溪,觀音山,中山公園,壽天宮,寶來溫泉,石洞溫泉,月世界,太陽谷,大世界,靖王墓,橋頭糖廠,大瀑布,大鬼湖,小鬼湖內門,南海紫竹寺,錫安山,雞冠山,新養女湖,旗山老街,文物館,運動公園,穎達生態農場,歷史展示區,鵝鑾鼻,高爾夫球場,保力林場,四重溪,森林遊樂區,台鳳高爾夫球,蛤板灣沙灘,沙馬基島,社頂自然公園,八大森林樂園,佳樂水,龍鑾潭,白水泉瀑布,曹公祠,竹林,岩玄華山文化院,桃源溫泉,鳳儀書院,世紀大峽谷,海洋生物館,森林遊樂區,關山落日,南灣海水浴場,後壁湖,烏石鼻海岸線,海灣風景區,國家步道,阿里史冷泉,頭城老街,澳花瀑布,石觀音寺,大溪漁港,東澳灣,溫泉公園
AV,無碼,a片免費看,自拍貼圖,伊莉,微風論壇,成人聊天室,成人電影,成人文學,成人貼圖區,成人網站,一葉情貼圖片區,色情漫畫,言情小說,情色論壇,臺灣情色網,色情影片,色情,成人影城,080視訊聊天室,a片,A漫,h漫,麗的色遊戲,同志色教館,AV女優,SEX,咆哮小老鼠,85cc免費影片,正妹牆,ut聊天室,豆豆聊天室,聊天室,情色小說,aio,成人,微風成人,做愛,成人貼圖,18成人,嘟嘟成人網,aio交友愛情館,情色文學,色情小說,色情網站,情色,A片下載,嘟嘟情人色網,成人影片,成人圖片,成人文章,成人小說,成人漫畫,視訊聊天室,性愛,a片,AV女優,聊天室,情色
Skicka en kommentar