Alltså Sartre. Vad är grejen egentligen? Varför fortsätter han, år efter år, att framstå som symbolen för det intellektuella? Under min lärarpraktik har jag märkt att det idag, precis som på min tid (alltså sent nittital) är la Nausée man ska ha uppslagen framför sig på cafét för att visa att man down med litteraturen.

Jag har svårt att förstå det. För mig har Sartre aldrig framstått som en stor författare (samtidigt bör sägas att jag inte läst mer än två och en halv bok hans skrivit). Under en lång tid var jag imponerad av Flugorna, sedan läste jag Eyvind Johnsons Strändernas svall, som i stort sett för fram samma budskap med samma metod, och upptäckte att den på alla sätt var överlägsen. Äcklet kan jag inte säga att jag har något emot, men helt ärligt måste väl ändå Camus vara den existensialistiska romanens mästare? Hans ambivalens och ifrågasättande borde göra att han är tusen gånger mer aktuell idag. Vad gäller Sartres filosofiska arbete är jag ganska dåligt insatt, men jag har läst Existensialismen är en humanism. Och återigen: jamför man den med Camus Myten om Sisyfos eller Människans revolt tänker jag att de två senare hör mycket bättre hemma i 2000-talets klimat (De har en mer essäistisk ton, är mer problematiserande, mer... relativa).

Som sagt, jag är verkligen ingen expert på Sartre. Någon får gärna säga emot. Och myten om honom är ju inte bara sprungen ur hans böcker, utan även ur hans person. Det där med att vara redaktör för tidskrifter och röka cigaretter på caféer i sjätte arondissementet och hänga på jazzklubbar i Saint-Germain-des-prés. Jo, visst gjorde Sartre allt det där, men det gjorde Boris Vian och Simone B också (kan Camus intellektuella status underläge bygga på att han inte bodde i Paris och gick på jazzklubbar?).

Simone de Beauvoir, förresten. Om jag ska skulle försöka sammanfatta vilka frågor som ligger i tiden, känns det mer som om feminism och redefinitioner vinner över sovjetförsvar och rädsla för det absurda (idag verkar ingen vilja prata om det absurda). När Sartre dog hade filosofin redan vänt blad. Simone B är är idag radiakl. Varför är det inte Det andra könet som vilar på studenternas cafébord?

Jag kan verkligen inte förstå varför Sartres popularitet och status är helt oberoende av hur aktuell han är. Kan någon som läser det här ens nämna någon klassisk Sartre-fråga som varit uppe i tidningarna på senare tid? Vore jag en sådan som satt med svåra böcker på caféer i timmar (vilket jag är) skulle jag hellre skryta med Nietzsche (stort plus för det svårstavade namnet), Frantz Fanon (fördel: revolutionär), Camus (bäst) eller Beauvoir (mer inflytelserik filosof).