Fanny och Freddy

Det är mycket som är svårt att förstå med finanskrisen just nu. Som vilka dom där Fanny Mae och Freddie Mac, som Greenspan och co. nu har köpt upp, är. Tydligen två bolåneinstitut som står för 60 procent av de amerikanska bolånen. Då fattar man ju varför det går åt helvete.

-Öh, jag behöver en miljoner dollar. Hur ska jag få dem?
-Gå till dom där Flogging Molly eller Fleetwood Mac. Dom ger dig lätt en miljon om du bara sätter din trailer i pant och ger dom en flaska whiskey.

Med en uppenbar känsla för stil?

Allting blev plötsligt väldigt intressant. Har suttit med Donna Haraways "A Cyborg manifesto" i två dagar nu. Det är en av de absolut bästa marxistiska feministiska texter jag nånsin läst. Och igår, i Star Trek Voyager, gjorde Seven of Nine entré. Seven of Nines karaktär är ungefär vad man skulle få om man korsade Goethe med Gengis Khan och Betty Page. Hon är född som människa, men har inkorporerats i den elaka rymdrasen borgernas kollektiva medvetande. Ombord på Voyager ska hon, vägledd av Janeway och Chakotay, lära sig bli människa. Först ut är att förstå sig på familjen, att bli en del av en större gemenskap. Sen kommer såklart kön. Såhär kan det låta:

Chakotay: "You are a human, a human individual. You remember being human."

Seven of Nine: "We are Borg."

Chakotay: "I see a young girl, a family."

Seven of Nine: "Irrelevant. Your appeal to my humanity is pointless."

Chakotay: "Listen to your human side, to yourself, to the little girl."

Precis som Haraways cyborgs utgör också Seven of Nine också ett orosmoment i sitt förhållande till sin, och andras sexualitet.

Seven: "I may be new to individuality, but I am not ignorant of human behaviour. I've noticed your attempts to engage me in idle conversation and I see the ways your pupils dilate when you look at my body. [ ...] Are you in love with me ensign?"

Harry: "Well, er, no."

Seven: "Then you wish to copulate?"

Fortsättning följer så fort jag samlat in mer data (ie. sträckkollat igenom halva säsong fyra).

Hedningar mitt i det moderna

Hösten kommer och vintern blir svart. Dow Jones och Nasdaq dyker i botten, mäklarna gråter i New York.

Vilken grundbok i nationalekonomi som helst kan berätta vad det är som hänt. En lågkonjunktur.

Vanligvis börjar den mitt i högkunjunkturen med att låneviljan hos folk ökar, människor vill investera eftersom ekonomin är stark. Inflationen stiger. Konkurrensen hos utlånarna blir högre, bankväsendet ger ut dåliga lån, så dåliga att pengarna inte kommer tillbaka till bankerna. Vilket gör att de höjer räntorna, de goda lånarna drar sig ur och de dåliga lånarna kvarstår.

Här (eller egentligen hela tiden) kan riksbanken träda in och genom de korta räntorna till bankerna peta in, eller minska pengainflödet till bankerna och påverka de räntor de sedan sätter.

Men om det inte händer, eller inte fungerar, fortsätter krisen. Människor slutar spendera pengar, vilket återigen leder till att bara de största risktagarna vill investera. Här börjar företag och banker att gå omkull. Syndafallet börjar och vi kastas ned i den svarta lågkonjunkturen. Konsumtionen sjunker, sparandet ökar. Arbetlösheten ökar (nu har jag helt och hållet bortsett från valutaspekulationer här, men det kan man ju läsa om i en lärobok, om man vill).

Marknaden blir sjuk, vi har gjort något fel. Men vem är det egentligen som gjort fel, och vilket? Om vi ska lyssna på nyliberalerna är först och främst marknaden som fallerat. Och marknaden är sådan. Det lyfts sällan fram, men sådan är liberal kapitalism. Då och då drabbas man av en lågkonjunktur. Inte mycket att göra åt. Man kan kalla de här cyklerna för kondriatievcykler, också. I så fall är man marxist.

Men om man inte nöjer sig med det. Om man inte tror på väsen? Då kommer en annan, än mer läskig förklaring fram. Att det är vi som har gjort fel. Det är vår ovilja att konsumera som har drivit oss in i lågkonjunkturen. Om alla bara kunde hålla sig lugna när börserna föll och bostadspriserna sjönk, säger liberalen, skulle vi aldrig hamnat här. Vi har inte litat på marknaden. Vi har inte konsumerat. Och då ser vi alla var vi hamnat.

Återigen, precis som när pesten drev genom kontinenter, är det någonting vi gjort fel. Vi har åkallat något slags vrede över oss, inte givit våra offer till den lynniga och hårda marknaden. Och den här förklaringsmodellen köper vi, det har vi gjort i snart två hundra år nu. John Maynard Keynes visade under 30-talet att staten faktiskt kan råda bot på lågkonjunkturer genom att satsa pengar och hålla sysselsättningen uppe. Det tog oss ur den totala hjälplösheten, och har gett staten möjligheter att dämpa konjunkursvängningarna. Sedan dess har inte mycket hätn, vi har bara stått här, skyldiga, och känt stormen vina.

Men det måste vara någons fel. Vem ska jag skylla på, när människor jag älskar blir utan jobb för att marknadens kärlek inte kan omfatta dem längre? Kan jag skylla på riksbanken. Jo, det kan jag göra. Men riksbanken är inte folkvald*, riksbanken är sedan drygt femton år sedan en samling tjänstemän som styrs av direktiv. Jag kan kritisera dem, men jag kan som vanlig svensk inte avsätta dem. Bankerna då, är det inte deras fel? Jo, men dom är ju företag. Dom är inte skyldig mig nåt (snarare tvärtom, bokstavligt talat).

Däremot kan jag kritisera min regering, och se till att inte välja om den. Men inte förrän om två år. Och hur skulle jag kunna veta att marknaden skulle få en nyck två år in i valperioden, när jag senast la en röst på mitt parti?

Jag kan helt enkelt inte göra någonting den här svarta vintern. Bara rycka på axlarna och hoppas på att marknadens ovilja ska vara kortvarig, och se till att konsumera så fort jag får chansen, så att marknaden inte blir mer illvillig. Och så får jag gå runt mitt i det modernaste av moderna och känna mig som en hedning. Som någon som, ungefär som i mänsklighetens tidigaste ålder, gick runt och offrade till högre makter för problem som man senare skulle kunna lösa på egen hand. Hur länge ska vi acceptera den liberala idén om att det här inte är någonting vi kan göra nåt åt, utan bara som marknaden är, något vi får leva med?

*Jag säger inte att en självständig riksbank är sämst, bara att dess självständighet försvårar ett demokratiskt ansvarutrkrävande.

Live long and prosper

Walter Koenig (t.h.) är tydligen inte nere med the Vulcan Salute




Efter tjugoett år tillsammans kunde George Takei (Sulu i Star Trek, senare japan-pappan i Heroes) i söndags gifta sig med sin Brad. Av alla gamla Star Trek-skådisar är han den jag tycker bäst om.

Han har inte som Shatner blivit tjock och levt på Star Trek-jippon, eller som Leonard Nimoy, släppt kontiga skivor med låtar om hober och dvärgar. Framför allt har han inte, som Kim Cattrall, varit med i Sex and the City. Och ovanpå allt detta har han inte varit med i ett enda avsnitt av Babylon 5, vilket gör honom till lite av ett unikum bland Star Trek-skådisar.

"No more "separate but equal." No more second-class citizenship. Brad and I are going to be married as full citizens of our state.", läste Takeis blogg i april i år, då homo-äktenskap blev tillåtna i Californien. Världen tar ett steg närmare Star Trek-utopin. Live long an prosper, George.

Jag ska göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd ska jag utplåna (1 Kor, 1:19)

Mycket av min fascination för kristendomen går hand i hand med min fascination för människors sunkighet. Ta till exempel när Paulus skriver om sin första tid i Korinth.

När jag kom till er bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er... Jag var svag och rädd och full av änglan när jag uppträdde framför er. (1:a Kor, 2:1-4).

Men förresten. Vem är Paulus? Han är ju inte någon av lärjungarna, utan bara hoppar upp som



och skriver en dryg fjärdedel av Nya testamentet. Anyways. Paulus var mest med för att bygga upp min favoritschism: Spirituella kristna vs. fascistoida greker.

Grekerna hade ju i och för sig tragedin. Den handlar ju ganska mycket om det sunkiga i människan. Aristoteles tanke och tragedin var ju att man skulle få se det orena och uppleva lite katharsis och bli bättre som människa sen, när man sett det tragiska.

Men jag tycker inte att de grekiska tragedierna är vidare tragiska. Dels eftersom de bygger på en ödeslogik som moderna människors idévärld helt enkelt inte är kompatibel med (förutom klimathotet, kärnkrtaften, Svarta hål och Kenta och Stoffe då), dels eftersom människorna i dramerna inte är så mänskliga. Okej, Medea lipar lite när hon bränner sina barn inne och Jason kanske inte fullt förtjänar att hans liv sabbas i grunden, och Agamemnon kanske gjort nåt gott under nån Illyad, men ändå. Man fattar ganska snabbt vilka som är onda och goda.

Då är ju de kristo-judeo-islamiska texterna mycket mer mänskliga och snackar vi Shakespeare hittar vi nåt helt annat. Är inte Hamlet ganska äckligt självgod? Och är inte Horatio ganska fånig? Går vi över gränserna för dramatiken in i komedin hittar vi grekiska pjäser om hönor som bajsar i Sokrates mun (vilket i och för sig är ganska roligt, men samtidigt gnaska Stefan och Krister). Hos Shakespeare hittar vi mångfacetterade porträtt som Falstaff, den tjocke alkisen och tjuven, som samtidigt är benhård pacifist och humanist. Vad vill jag säga med det här?

Jo, att det måste vara lite sunk i karaktärer för att de ska beröra mig. Sånt man hittar hos Bukowski, Mats Jonsson Marjane Satrapi eller Coetzee. Eller framför allt i Trailer Park Boys, en av få tv-serier jag sett som helt och hållet lånat och berikat tragedin.

Och att jag inte klarar av när de antika idealen övervinner de kristna. Jag vill inte jobba sextio timmar i veckan och tänka legitimerat bra och sunda tankar, åka den där kälkborgerliga släden ödets väg ner till ett tryggt och ombonat hem. Då föredrar jag Hamlets Falstaff och kristendomens såbara, svaga människa.

Finns det plats för en neger?

Lyssnar på Bob marley. Det var minst tio år sedan jag lyssnade igenom Survival-plattan och nu förstår jag hur insiktsfull och bra den är. Och hur ihåliga Jeune Afrique-drömmarna och Ghadaffis Afrikanska, hoppfulla Les afriquaines regnerons la terre-fotbolls-utsmyckningar var. En hyllningslåt till Zimbabwe känns ju inte så aktuell idag, tyvärr.

Ett inslag jag aldrig reflekterat så mycket över är diasporan. Känslan av att man är i landsflykt. Vad innebär den? Hur länge känns den? Uppenbarligen, på Jamaica, i åtminstone två hundra år. Samtidigt som jag, som ju rent tekniskt sett är afrikan, inte alls känner nån större önskan att snabbast möjligt repatrieras. Men så lämnade ju inte min farsa kontinenten på ett slavskepp heller.

Just diasporan och den babyloniska fångenskapen är dock svåra begrepp att ge sig i kast med. De kommer ju från en urgammalt judeo-islamisk-kristen tradition, som övergivits av de flesta rörelser i de två senare religionerna. En tanke på rätt folk på rätt plats.

And between whiles I had to look after the savage who was fireman. He was an improved specimen; he could fire up a vertical boiler. He was there below me and, upon my word, to look at him was as edifying as seeing a dog in a parody of breeches and a feather hat walking on his hind legs. A few months of training had done for that really fine chap... He ought to have been clapping his hands and stamping his feet on the bank, instead of which he was hard at work, a thrall to strange witchcraft, full of improving knowledge.

Orden är Joseph Conrads, då han i Heart of Darkness beskriver en neger som arbetar hans ångfartyg. Det är uppenbart att negern är på fel plats. Precis som Bob Marley hamnat på fel plats. Han ska inte vara där. När diasporan skulle behandlas i det sena 1800-talets nationalistiska tidsålder myntade så Nathan Birnbaum begreppet sionism. Tanken på diasporan fick politiska proportioner. Judarna måste tvunget återvända. Det fanns, i det sena 1800-talets idévärld, inte plats för ett folk utan land.

Och konsekvenserna blev ödesdigra. Precis som de blev för Idi Amin när ville afrikanisera Uganda genom etnisk rensning. Och när de här idéerna dyker upp idag är det läskigt. Alla uppgörelser med slavhandeln som mynnar ut i en afrikansk essensialism är kvarlevor från den märkliga tanken att var sak har sin plats. Rimligare vore att ställa grav på en av-nationalisering av nationalstaten. Faller man tillbaka i en rasistisk idévärld kommer man ju bara att underminera sin position i det nuvarande samhället. När McCain-lobbyn mer eller mindre anklagar Obama för att inte vara amerikan, för att han andra intressen än nationens bästa, skulle de ju kunna hämta argument från ett jog inflytelserika artister på Jamaica eller för den delen Dead Prez eller Afrika Bambaata.

Det osynliga leendet

När man ser en stor stad, kan det falla en in, att alla dessa massor af hus inte bilda annat än underlaget till en annan, en större, högre, underbararare och därjämte osynlig stad. Den, man kallar den verkliga, är, så att säga, endast stenfoten till den, hvars torn och spiror glänsa bland molnen och stundom skymta för grubblande ögon.

Bortsett från den usla interpunktuationen får Lubbe till det här, i inledningen till Borgare (1909). Han lyckas förklara något jag saknar med Göteborg. En stad är ju faktiskt mer än byggnaderna iden, varje stad har en osynlig stad. Och jag tror inte att Lubbe menar samma sak som jag, men hans text får mig att tänka på något man kan känna med något som nästan liknar ett sjätte sinne. Att vara i en stad. Umeå har byggnader, som, även om dom är fula, skulle kunna göra en stadskärna.

Samtidigt kan jag stå vid Stigbergliden i Göteborg, som inte har vidare stadslik bebyggelse, och ändå mycket mer känna att jag är i en stad. Jag vet inte om det är något med rörelse eller mångfald eller gamla byggnader eller nån annan klassisk förklaring som gör det, men nåt är det i alla fall som bygger upp den där osynliga staden i en stad, men vägrar göra det i en annan. Till och med Lubbes Öbacka/Härnösand känns mer stadslikt än Umeå (så länge man inte rör sig längre än två-tre hundra meter från centrum).

Och det är lite frustrerande, det här med att gå runt i en stad som inte riktigt utgör ett underlag till något högre. Men Lubbe konstaterar också:

Och, om man tänker efter, är det inte egentligen i den osynliga staden och i det osynliga huset, som människorna lefva större delen af lifvet?...

Hvar och en må döma från sin egen erfarenhet. Jag har funnit det vara så, för min del. Jag är hvarken missnöjd eller förtjust däröfver, det syns mig endast såsom ett faktum; och i fakta finner man sig ju.

mera snack och mera hockey

Okej. Nu har det varit tomt här i en och en halv månad. Dags att komma igång igen. Så jag gör som jag alltid gör, vid de här tillfällena. Postar nåt pinsamt, som sen tvingar en att lägga en kloss till på bloggtornet. Fast egentligen tycker jag ju att min Wernblom-tshirt är jävligt fly. Designen är så väldigt... 90-tal. Och hockey.