Ge dom rugby

Okej, att jag sitter och surfar Chabal-clips på söndag kväll, borde diskvalificera mig från att nånsing uttala mig om fånig kult eller manlighet igen. Vad ska jag säga?

-Det var inte jag, det var mitt genus.

Funkar det?

Nej.

EM är slut och det känns ganska skönt. Det är väldigt svårt med de där stora mästerskapen. Jag går alltid in för hårt i gruppspelet, tacklar av i kvarten eller åttondelen och kommer tillbaks i semin. Likadant i år. Och jag blev nåt så jävelska impad av spanjorerna. Bäst av alla tyckte jag om Sergio Ramos. Och då dyker ju den där gamla Real Madrid-Barcelona-schismen upp igen. Vilket lag ska man hålla på?

Barcelona, med sina snygga tröjor, som var utan reklam fram tills förra säsongen, då man bestämde sig för att göra en deal med Unicef och betala för att ha en logga på tröjan. Barcelona med stränder, Gaudi, katalanska, en stad som ligger mitt i en av Europas snabbast expanderande regioner.

Eller Real Madrid, det gamla fascist-laget. Madrid ligger ju mitt i landet och är mest inte känt för nånting. Eller ja, jag tänker ju på Lope de Vega, den tokiga playwrighten som skrev 1500 pjäser (räkna på det, ni kommer bli förvånade), han kom ju från Madrid. Lägg dessutom till att Real Madrid är ett klassiskt facho-lag, med general Bahamode som sitt största fan. Lägg sen till Zidane så förstår ni.

Det är ju helt uppenbart vilket lag jag håller på. Jag kan bara inte bestämma vilket.

Tidningarna kommer säkert att länge skriva om hur Metersecker, på grund av sitt stora skägg, är en riktig man. Det är så jävla pinsamt enkelt att bli kult som fotbollsspelare.

Och helt appropå kult. jag har ju länge sagt att jag håller med Göran Greider om allt. Att jag tycker att allt han gör är rätt. Men vad det gäller mode, vet jag inte om jag helt håller med. Det är sjukt förutsägbart att Göran Greider ska gå runt och vara tjock och kritisera snygg-mode. Det är så jävla tjock vänstergubbe-tråkigt att jag bara storknar. Hur många tjocka medelklassmänn känner man inte, som helt plötsligt börjat gå runt och klä sig fult och låta magen växa, bara för att de kan. Och gärna samtidigt klaga på sina smala, vackra fruar för att de köper för dyra Gudrun Sjöden-kläder.

Min egen far klädde sig snyggt tills han fyllde femtio. Då sa han att han var för gammal för att vara fåfäng längre, och att han lika gärna kunde gå runt i en OM-track suit. Och visst, på individ-nivå är det alltid lätt att se genom fingrarna, men just nu tycker jag att alla män borde göra det till ett statement att aldrig bli fula och tjocka. Ta av dig dina dressman-jeans, spring ut i el-ljusspåret och tjäna feminismen.

Edit: Samtidigt som jag skriver dett kommer min far in och ber mig lukta på blommorna som han just plockat och ler stort, inte konstigt att det inte blev någon man av mig.

Åker i tidningens bil ut till Nyland. Det är en vacker väg, man kan se ut över älvdalen. Jag påminns om hur man här så länge har betvingat landskapet. Det har varit fienden, något som ska huggas ner. Först med liar och spett, sen med maskiner.

Men jag känner mig inte närvarande, jag tänker på det som Birger Nomran skrev om en länshövding "han hade blivit mer involverad än engagerad". Och det känns ungefär så. Den här sommaren är lik förra sommaren, eller kanske hösten. Till och med årstiderna flyter ihop. Jag har alltid haft en känsla av att vara på väg nånstans, men nu kan jag bara veta att jag sitter i en bil på väg till Nyland. Mer involverad, än engagerad. Jag känner mig själv bättre än någonsin, men det är ändå något jag saknar.

Jag kommer hem och tar lunch, tar en löptur på Brunne. Ungefär samma sak här. Jag minns att jag brukade fantisera om alla hus och gårdar, men jag gör inte det längre. Nu bara springer jag, snabbare för varje år.

Duschar och går tillbaks in på redaktionen. Det är söndag och jag är helt själv. Så plötsligt kommer jag att tänka på något och känner sexuell lust. Och det liksom spiller över på resten. Börjar plita på den där novellen om den stulna madonnan på Ulvön som jag har haft liggande i tusen år. Ringer och tjötar med Mörn (det senare är faktiskt mer berikande än det första).

Händer det aldrig för er att känslor korsbefruktar varandra? Att hjärnan konstaterar impulserna men liksom gör om dom till någon slags annan energi? Sexuell lust och "livsglädje" ligger ju ganska nära varandra (om man nöjer sig med en så pass luddig beskrivning). Det hörs ju på namnet: man får lust att göra nånting. Om man nu bara kan kontrollera hjärnan så att den gör om alla lustar till en, riktad lust, borde man ju kunna bli verklig engagerad.

Man har ju en blogg, så jag antar att man borde blogga om FRA

En idé om omfattande nätavlyssning uppstår alltså när en en gammal radioavlyssningsmyndighet upptäcker att den inte längre fyller någon funktion och måste förnya sig för att få fler resurser för att kunna expandera. I nästa steg finns en nyvald riksdagsmajoritet som gärna väcker radikala övervakningsfrågor. Man vill ju visa att man kan ta i med hårdhandskarna.

Och så finns det de ledamoter, vars åsikter inte ligger i linje med förslaget. Dom måste disciplineras in i partilinjen, för demokrati fungerar ju inte om inte alla i samma parti röstar likadant. Och såklart finns det, i längden, blodtörstiga väljare som kan straffa dem, som inte följer sitt blocks linje. Det här med demokrati är ju vackert i teorin, men i praktiken blir det ofta ganska absurt.

Jag läser Elins inlägg om den sista arbetarklasshjälten. Och av nån anledning får det mig att tänka på den avslutande scenen i Bo Widerbergs Ådalen 31. Filmens sensmoral är ju att arbetarklassen måste utbilda sig, för att kunna ta över styret av landet och ta sig upp ur lidandet. Det känns som ett beställningsjobb från SAP, femtio år efter Ådalshändelserna. För biopubliken, som ser filmen minst femtio år senare, framstår ju det socialdemokratiska styret som räddningen från konservativt tyranni och svält.

Sen tänker jag att vi, arbetarklassen här i Ådalen, har lidit nåt så jävelska genom åren. När jag växte upp prata' man om partit' och kommun' och koppra' och fabrikn' och ikväll ska jag spela korpen med takläggarn' och undersköterskorna och expundarna och man lever ju och försöker hålla huvet över vattenytan. Och det har ju släkten alltid gjort, morfar hade elva bröder och tre tog skogen och fyra tog älven och fem tog spriten. Mormor var fäbodjänta och fick åka ner till Karlstad och jobba på fabrik och morfar jobbade i skogen och till sist kunde de slå sig ihop och starta en liten handelsbod och samtidigt drev fransmännen min pappas släkt längre upp i Atlasbergen. Farfar hade sexton syskon och fem dog innan de fyllt fem och minst arton var med och slogs mot franmännen och efter kriget hamnade tjugo av dem i Frankrike och fick jobba som stuveriarbetare. Pappa tog sig ut militärdiktaturens Algeriet på en cykel och fortsatte cykla, förutom ett kort stopp i Marseille för att jobba som stuveriarbetare, innan han tog sig upp till den lilla bruksorten Kramfors och där kunde han och mamma få varsitt jobb och nu får jag, till sist, efter allt blod och alla tårar och alla slag gå på universitet.

Och det där är lögn och det lilla som är sant är inte relevant. Det finns ingenting fel med att veta var man kommer ifrån, men en uppväxt och en släkthistoria är ingen acessoar. Och klass är inte allt. Fokuseringen på klass som grundstenen i en ideologi har lett till mycket nytta, men det har också till fetischism. Varför är det så viktigt för mig att hävda att jag växte upp i ett hem där vi inte läste DN och där böcker var lika med deckare? Är det rimligt för mig att tro, att så fort jag misslyckas kan jag skylla på frånvaron av Homeros under min uppväxt? Kan jag skylla varje känsla av alienation på att jag var tjugo år första gången jag gick på konstutställning? Lika lite som en sur feminist kan förklara varje känsla av osäkerthet med könsstrukturer.

Självklart dyker det upp en annan gammal sosse med ett alternativ. Ernst Wigforrs var finansminister i Sverige under de år av 30-talet som följde Bo Widerbergs film. han var reformist och lånade friskt från marxism, keynsianism, liberalism och socialism. Jag tror att man måste tänka så. Förut bloggade jag om avsaknaden av politik, nu är min tanke att man måste av-ideologisera både det personliga och det politiska. Ideologier är slutna system och växer inte genom tiden. har du väl stängt ett tankesystem kommer du för eller senare att bli tvungen att börja modifiera verkligheten för att den ska passa in.

Och dessutom vill man ju alltid vara good guy. Om jag tror på klasskampen, vill jag ju gärna vara arbetaren, inte kapitalisten. Om jag tror på feminismen vill jag gärna vara den förtryckta kvinnan (alt. queer). Själva tanken att en ideologi som förklarar samhället ska överleva längre än samhället självt är ju absurd. Forskare måste ju arbeta så, åtminstone om de vill bryta sig ut ur och in i forskningsparadigm. För resten av världen tror jag mer på idéer.

Landet Efteråt

Jag läser Per Hagmans Habibi, en lite halv-exklusiv samling med noveller om släpptes i några få ex för några få år sen. Och mycket är dåligt, men det finns också en hel del som är mycket bra. Skygga blicken skygga är bäst. Förutom titelns avsaknad av kommatecken då. Berättartekniken är delikat. Huvudpersonen är älskare till en hora, som är älskare till, eller kanske horar för, en minister.

“Det kallas den nya ekonomin, och de som kan den, de lägger sina pengar på den som kallas den äldsta. Det vet jag…
Jag vet, det är som nån slags u-landsregering på sjuttiotalet. Fast tvärtom. Vi lever i landet Efteråt. Det gör sig inte bra på vykort.”

Och helt plötsligt har Birger Norman gift sig med Boris Vian. Hagman skildrar drömmarens relation till politiken. Den finns där, man vet att den betyder något, man känner hur den verkar. Man betraktar den med en skygg blick, men det finns ju andra saker som är viktigare. Hos drömmaren, romantikern, och antagligen hos medborgaren i allmänhet, strilar politikens ljus igenom ibland när man ser på andra människor. Som ett ljus som lyser bakom en annan människa.

Men sen har vi våra gamla folkbildare. Martinsson och Martinsson (Moa först, såklart. Harry var drömmaren och Moa den intellektuella) och Johnson och Moberg och Norman. Dom hade nåt på gång, dom förstod att politiken inte lyste bakom människorna, utan att den genomstrålade och genomsyrade dem. Men sen dog ju politiken med Thatcher och Sovjetunionen och Berlinmuren och allt det där (och mycket av det var növänigt och bra, fast inte Thatcher då, förstås) och föddes igen i ekonomiska styrmedel och regulationer. Vi har inte ens politik längre, vi ha policies. Vi drömmer inte om att politiken ska stråla över oss längre, utan nöjer oss med att leva i skuggan av den.

Blanketterna från socialdemokraterna ligger hemma och väntar på mig i Kramfors. Och jag vet inte varför jag går med, jag tror att det är för att jag känner mig trängd. För snart sveper en ny lågkonjunktur över oss igen och vi står så svaga och oskyddade nu. Jag minns den första så tydligt. SAAB-fabriken i Kramfors la ner. Och allt och alla runtomkring föll genom jorden. Jag var tretton år 1993 och den känslan kom med tonåren, det var som om min ungdom inleddes med den där lågkonjunkturen.

Arbetslösheten nådde upp till femton procent i Kramfors kommun och jag minns att min pappa kom in på mitt rum en kväll och berättade att han inte hade något jobb längre och han grät och han frågade om jag skämdes över honom. Det gjorde jag inte, men jag förstod ju att han skämdes (han fick ett nytt jobb bara några veckor senare). Femton procents arbetslöshet betyder alltså var sjätte-sjunde arbetsför medborgare. Eller var tredje familj, om man räknar med kärnfamiljer. Var det så i vart tredje hus i hela staden? Orden från teveapparaterna var främmande men jag minns att kronan föll och det låt så hopplöst. Jag mindes en så trygg barndom och vuxenheten kändes så hotfull. Skulle vi alltid bli nedslagna och förlora och skulle hotet alltid vara så avlägset och svårbegripligt?