Såg i går SVT debatt om Castros död och hur Kuba målats upp som karibiskt vänsterparadis. Det var mycket som sades som var bra, mycket som var nödvändigt att sägas. Vi i väst behöver höra förstahandserfarenheter från folk som levt i diktaturer för att se hur människans villkor idag ser ut. Flertalet människor lever ju under väldigt odemokratiska förhållanden. Dogge var med, han var dum i huvet som vanligt. Men den här gången på ett roligt sätt. Han ville flytta till Kuba för att det var mycket kärlek där och alla dansade. Men så är han ju trettiofem och går runt i keps, så vad kan man vänta sig (vänta bara tills jag är trettioplus, då tar jag tillbaka allt)? Gudrun Schyman pratade avslappnat om hur man i vänsterrörelsen idelaiserade Kuba på 60-talet.
Men nånstans gick debatten väldigt fel. Jag tror att det var när nån tjej från liberala ungdomsförbundet pratade om hur fattigt Kuba var. Och ville få detta till Fidel Castros fel. Många av Kubas problem idag är ju Fidel Castros fel, men han kan, lika lite som USA, behöva stå till svars för fattigdomen i Karibien. Kubas PPP-BNP är 4500 $, att jämföra med Jamaicas 4800 eller Haitis 1800. Vissa undantag i regionen, som Trinidad & Tobago, är ganska rika, men på det hela taget är Karibien fattigt. Och Kuba ligger i paritet med sin region. I dagens värld har de flesta länder i den tredje världen svårt att hanka sig fram, och även om det är lätt för frihandelsliberaler att visa upp success stories i form av asiatiska tigrar är det uppenbart att det råden en global snedfördelning och att fattiga länder hindras i sin jakt på välstånd. Vi lever i ett orättvist världssystem och oavsett om ett land är en diktatur som Kuba eller en demokrati som Mali, är fattigdomen ingenting som kan förstås, eller förklaras, utan att man anlägger ett globalt perspektiv.
