Skvallerpress

Herregud! Jag hade aldrig kunnat tro att Nicholas Sarkozy skulle bli ett par? Ärligt talat, det känns ungefär lika sannolikt som att... jag vet inte... jag är ju så dålig på kändisar. Säg att typ Lisa Ekdahl eller Marit Bergman skulle bli tillsammans med Freddie Reinfeldt. Mina omedelbara reaktioner: 1. Sarkozy har bättre smak än jag trodde. 2. Spännande att ha en artist i sin skivsamling som inte räds lite hårdhänt högerpolitik. Jag ska börja sortera Carla brevid Eddie Meduza nu (hon hänger ihop med Sarko, han hängde ihop med Ultima Thule).

Minnen från juldagen.

Jag kan inte direkt säga att mitt minne från juldagen är helt ogrumlat, men en kort sekvens kommer jag ihåg mycket tyligt. Jag och J. har just gått från Kramm och den första snön faller som om nån ville kasta ner den från himlen. Jag begränsar min konversation och mitt lynne till att grymta över hur sena och långsamma folk är, J. har åkt långfärdsskridskor tidigare på dagen och han börjar åka fram över asfalten. Med långa delikata skär och armarna bakom ryggen som på TV. Varje skär avslutas med ett hopp, sen tar nästa vid. Jag ställer mig och tittar på marken. Spåren ser ut som halvmånar. Jättesmala.

Ett annat: Till min förvåning hittade jag en fin utgåva av "Dagarnas skum" i min kavajficka när jag var hemma hos Högströms. Jag läste förordet några gånger. Sen blev jag full och gav bort boken till Emma klockan fem på morgonen. Jag tror inte att jag annonserade den så bra: "Jean Paul Sartre är med. Han rider på en elefant. Asså en elefant. Som en allegori.".

Dom där jävla hemvändarna

Nu är det snart jul. I morgon åker jag hem till Kramfors och jag räknar med att hemvändarna kommer att droppa in en efter en. Med samma förvåning som alltid kommer de att gå där längs de gamla gatorna, känna igen de gamla lekplatserna och titta in i de gamla husen. Och sen under en kort sekund tror man att allting är som förr och det är det. För man kan gå in på gamla kompisens gård, som av en ingivelse, och kika in genom fönstret. Och där sitter hela familjen och äter sin måltid! Precis som när man var barn och man kan knacka på och sedan ta en promenad ner genom kylan till OK för att tjuvröka och skratta. Men bara en eller två dagar om året. Sen är allting som förut igen.

Att flytta från en småstad är lite som att gå av ett flygplan. Man känner igen medpassagerarna när man kliver av, sen går man vidare till bandet och man hämtar ut sina väskor och sen står man vid bussen och av någon anledning lägger jag alltid märke till mina medpassagerare och funderar på vart de är på väg. En timme senare står man utanför sitt hotell och det orimliga i att nån på flygplanet skulle till exakt samma destination (och därmed hade något outplånligt gemensamt med en) hände inte den här gången heller. Men över julen är det nån som trycker på rewind på övervakningskameran några sekunder och man får göra om det hela igen, fast i en miniversion.

Och så kommer då juldagen, en kondenserad utvecklingsroman. Det är som ett litet experiment där man bygger upp ett samhälle med alla dess grundförutsättningar och spelar upp det under fem timmar på krogen. Och då måste man ju finna sin roll, om man känner att det finns någon diskrepans mot verkligheten försöker man komma undan den. Man tar på sig sin finaste kostym och beställer champagne, för det var så det var (skulle ha varit). Man ställer sig utanför och kommer inte, för det var så det var. Man hade ingenting gemensamt och manifesterar det genom att helt enkelt inte bry sig. Väl på plats är alla observatörer. Vem är full och ramlar i trappen? Vilka som aldrig hånglade förr hånglar nu? Vilka tar sig upp ett steg på stegen och hånglar med någon de aldrig hånglade med? Vem har odlat sitt intellekt i en universitetsstad i södra Sverige och kommit tillbak med Kant och kultur?

OCh jag förstår det hela, förstår att det inte kan vara lätt. Men jag tänker inte så på juldagen. Jag blundar för processen. Och när mina kompisar ser på det som ett oundvilktigt ställningstagande blir jag less (även om jag förstår dem). Uttalanden som "I år är et nog sista året jag går ut på juldagen" är så konstiga. Jag vill ju att man ska gå ut för att det är kul att vara full och för att man vill prata med folk och träffa sitt livs kärlek, inget annat. Jag går ut i min hemstad tio gånger om året och det här är en utekväll utöver det vanliga, med extra folk och extra fest. Inget showroom för utanförskap som skulle eler inte skulle ha varit. Samtidigt som jag välkomnar julen som institution, för att den är en resa tillbaks till de förlorade minnenas land. Som nostalgiker tycker jag att man ska försöka vårda de minnena för att kunna förändra sig själv i den situation man lever i nu, inte ägna onödig tid att förhålla sig till något som redan varit, och som i många fall tagit slut.

Pausfågel

Leonard Nimoy. Du spelar Mr. Spock och kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Men varför det här utspelet? Du var på toppen av din karriär. Alla älskade dig, från de allra första datanördarna till Martin Luther King. Tänkte du att den här låten skulle höja din nördstatus? Ville du förändra din image? En Star Trek-skådis som du behöver inget av de ovanstående.

Det är väldigt tråkigt att alla bara får tillgång till ett liv. Det är så många saker jag vet att jag aldrig kommer att göra. Begå tunga brott t.ex, som typ väpnade rån. det skulle vara väldigt intressant att veta hur det känns att sitta i fängelse. Egentligen borde man få börja om livet när man är fyrtio. Få ett nytt personnumer, strykas ur alla register.Bli en helt ny människa. Jobbigt bara om man var läkare innan. Då måste man gå igenom hela programmet igen.

En historia om Jon Bergström

Jon Bergström är uppväxt i Frånö. Han är en intelligent ung man. Känslosam, men väldigt utlevande. I sin ungdoms dagar gick han på Frånöskolan. Det finns ingenting märkligt i det: barn bör ju gå i skolan. Desto märkligare var Eken, hans slöjdlärare. Eken är vida berömd för att ha sågat av sig ett finger under en lektion. Jon var med under denna lektion.

Det var en av de första soliga vårdagarna år 1990. Eleverna stod samlade kring sågmaskinen och Eken skulle demonstrera hur man byggde en fågelholk. Ingen var vidare koncentrerad, det var varmt och kvavt inne i klassrummet och de flesta stod och såg ut genom fönstret, längstansfullt blickande mot skolgården och rasten. Till och med Eken, som älskade sin såg, verkade frånvarande. Jon stod som bäst och kollade på en fotbollsmatch mellan årskurs fyra och fem, när han hörde en tordönstämma vråla något djuriskt. Han tittade upp och såg Eken stå med sin hand riktad mot himlen, med ett tomt ansiktsuttryck. Eller; inte riktigt hela handen. Pekfingret saknades, det hade sågats av på mitten. Blod rann från det stympade fingret, och Jon minns att en stump ben stack fram.

En millisekund var alting tyst innan Ekens mun började forma ett ord. Jon var en liten grabb, men trodde sig ändå vara märkligt säker på att Eken skulle förbanna Gud. Även om han inte trodde på Gud, tänkte Jon att det verkade som en rimlig sak att göra vid ett sånthär tillfälle. Mer han Jon inte tänka, för två ord kom nu ut ur Ekens mun:

-Helvete! Pull-fingret!

Gaddafi orerar kring Muhammed karikatyrerna

Detta tal hålls naturligtvis i Timbuktu, en av världens äldsta universitetsstäder.

Fri tolkning av verkligheten

Telefonsamtal,
Jonathan och Martin.

J: -Ja, alltså nu har jag ju ingenstan att bo... Och jag pluggar ju helt på distans.

M: -Nej!

J: -Alltså, liksom, jag ska ju ändå åka runt en hel del, så jag kanske egentligen inte behöver någon fast adress...

M: -Nej, säger jag!

J: Jamen alltså, jag kan ju hänga runt i Kramfors och så. Det blir nog kul... Jag kan ju gå på Träffen... och... ja... spela dataspel. Och bo hos mina föräldrar... Och bli klar med de där Kramfors-novellerna.

M: -Nej! Du får inte flytta till Kramfors mer! Det är inte bra för dig. Du blir så... konstig när du har varit där för mycket.

Vraket

Jaha. Så var man vräkt då. Kollektivet jag bor i har funnits hur länge som helst och vi måste vara de bästa grannar man kan ha. Ett gäng killar med skägg som mumlar runt längst uppe i det gamla trähuset och aldrig ens spelar hög musik efter tio. Varken på helg eller vardag. Men av nån anledning har vi fått en massa klagomål som inte tagit sig fram till oss och vi ska ju egentligen inte bo här, så det känns som ett solklart fall. Eftersom jag ändå pluggar på distans under vårterminen kan jag ju lika gärna flytta tillbaks till Kramfors. Det vore just snyggt.

Voynich-manuskriptet

Okej. Det är lördag kväll och jag sitter hemma i mitt kollektivet och jag försöker lära mig något om Voynich-manuskriptet, ett av de få dokument i världshistorien som ingen lyckats dechiffrera.



Såhär går historien, som jag har förstått den: Manuskriptet dyker, efter några hundra år på vift, upp 1912 hos bokhandlaren Voynich. Jag fattar inte hur han fått tag på det, för innan dess har det varit tyst om det några hundra år. Den tidigaste källan som finns om det är ett flertal brev av Rudolf II av Böhmen, som får tag på manuskriptet/boken 1586, fast övertygad om att den härstammar från 1200-talet. Rudolf är nog min favorit-monark of alla times. Sjukt ockult intresserad som han var, ägnade han större delen av sin tid åt astrologi och alkemi. Fick han en ledig minut ägnade han sig åt sin tredje största hobby -att samla dvärgar. Faktum är att hans armé även hade ett regemente av dvärgar. Och ett av jättar. Fråga mig intevar han hittade jättarna.



Chiffer-texter texter var alls inte ovanligt under medeltiden. Men ingen chifferskrift är lika raffinierad som Voynich-manuskriptet. William Friedman, en av USA:s mest framstående kryptografer under 2:a världskriget, ledde en stab av armé-forskare som ägnade hela 50-talet åt att försöka dechiffrera det. Utan att lyckas. Man har konstaterat att det lyder Zipfs lag, som gäller för alla levande språk i skrift. Som kort sagt säger, att i en tillräckligt lång sammanhängande text är det näst vanligste ordet hälfen så vanligt som det vanligaste, och det fjärde (vanligaste) hälften så vanligt som det andra. Vidare förekommer i manuskriptet vissa tecken bara i början av en del "ord", andra i slutet och vissa endast i mitten. En sådan struktur återfinns i de semitiska språken (Ett arabiskt lexikon, t.ex, rangerar orden i bokstavordning utifrån konsonanterna). Lingvisten Jaques Guy hävdar att det skulle kunna vara en alfabetisering av ett språk som, när denna nedteckning gjordes, inte hade något skriftspråk.



Sen kan det ju naturligvis vara en ren och skär bluff, googlar man manuskriptet får man upp både Cannabis- och alien-bilder. Men oavsett ursprung är det fruktansvärt vackert. Både illustrationerna och "språket" måste har krävt ganska stor fantasi.