Hemkommen från Roy Anderssons "Du levande". Känner ingenting. Så mycket ingenting att tomheten blir påfrestande. Sen tänker jag på hur jobbigt det är att leva utan sin mobiltelefon. Det har knappast nåt med filmen att göra. Jag är inte ens irriterad på Roy för att han fått mig att gå på en film som genererade nästan ingenting. Men jag skulle hellre ha spelat dataspel i stället för att se film de senaste två timmarna.

Novellfestival

Jag har bestämt mig för att söka till några skrivarskolor under vårterminer, eftersom min personliga ekonomi verkar vara inne i en lånespiral värre än Nigerias. Mitt projekt är just nu en närmast absurt överarbetad idé, innehållandes interaktiva kartor, hypertext, Lubbe Nordström-texter ovanpå texterna som ligger ovanpå staden. Alltså tre lager. Alltså helt oförklarbart. Därför tänkte jag att jag skulle lägga ut tio (mer eller mindre genomarbetade) noveller den närmsta månaden, och jag vore fruktansvärt tacksam om ni kunde hjälpa mig att välja vilket text jag ska söka in med. Jag är tacksam för varje synpunkt, vanligtvis är jag dålig på att ta kritik, men med såna här texter, som inte är helt färdiga, tror jag inte att jag blir ledsen för nåt.

Vissa av texterna är gamla, och två har varit med på min gamla blogg, men jag har pimpat dem. Här är den första. Den har arbetsnamnet "Nyår". Den handlar om nyårsafton.

Nyårsafton (om nån nu inte hängde med)

Det är nyårsafton. Klockan tolv på dagen, ungefär. Jag ska på nyårsfest på Svanö, alla som är där har jobbat på SIDA-centret på grannön Sandö. Alla är inflyttade, alla kan diskutera utvecklingsmöjligheterna i Kenya, alla har någon gång under hösten besökt öns filmklubb som visar förra årets bästa europeiska filmer. En kulturgärning, ja det är fantastiskt att man kan se kvalitetsfilm här ute på landsbygden varje onsdag, att någon lyckats göra det till nollbudget genom att halvofficiellt halvhyra gamla rullar av Folkets bio i Härnösand. Nyår med barn som tultar omkring och skriker och ungdomar som dricker bärs i soffan utan att bli fulla och utan att skämmas inför sina föräldrar, som sitter och njuter Systembolagets nya sydafrikanska bag-in-box; très, très avlappnat och opretentiöst. På borden står knytkalasmat från hela världen, rätter man snappat upp under tiden som biståndsarbetare, tanjine i de riktig marockanska kopparkärlen, thailändska grönsaker med smak av de starka basilikasorterna som trivs bäst i dungel eller i en dedikerad botanists växthus, utsökt hemgjord timjansorbet till efterrätt. Knytkalas och Konsum stänger om två timmar, ungefär.

Mamma kliver in genom ytterdörren, stampar av skorna och borstar bort snön från sin jacka längre än det egentligen behövs.
-Har du skottat allt?
-Jag tänkte det var lika bra. Du sov ju.
Mamma tar av sig ytterkläderna och ställer sig att röka under fläkten. Jag mumlar att det är faktiskt inte rättvist att inte ge mig en chans innan jag börjar berätta om mitt problem. Mamma ska stanna hemma, ensam. Hon lyssnar, tar in informationen, bearbetar och ger mig ett negativt svar. Hon kan inte komma på nåt som kan hjälpa mig. Hon är den äldsta mellanstadieläraren på skolan, tjugonio år i tjänst och guldklockan hon fick efter tjugofem av dessa hänger fortfarande på handleden. Säger att Lena, som jobbat på skolan i tjugotre år och sjunger i kyrkokören har bjudit henne till fest men sånt där är inget för henne. Hon har blivit äldre de senaste åren, men trots att rynkorna under ögonen är djupa ser hon mycket frisk, kraftfull och able ut. Jag muttrar och börjar som vanligt att gå min funderarcirkel runt nedervåningens fyra rum. Mamma bläddrar i Tidningen Ångermanland, som har en huvudnyhet om en hund som bara äter fisk. Den fjärde gången jag passerar köket:
-Det här då? Ostbricka på Konsum, fem ostar. Sextionio kronor. Det måste väl duga? Jag stannar upp.
-Jag vet inte. Jag hade tänkt mig nåt mer... Jag tror inte… Ostbricka... Tja, jag måste väl gå ner och kolla i alla fall. Jag kanske kommer tillbaks med tre liter Coca Cola. Tror du det går hem hos biståndsarbetarna? Försöker byta ämne. Det funkar och vi skrattar båda två.

Jag går iväg ut i hallen och klär på mig, sen går jag tillbaks och kramar mamma, länge. I det ögonblicket vill jag köpa två ostbrickor och en flaska Coca Cola, knalla förbi på OK och hyra en dålig thriller med något romantiskt inslag och komma hem igen med frusna händer och röd näsa. Fira nyår med mamma, äta billig brie med sextio procents fetthalt, sextionio kronor och fyra andra smaker. Vänta tills mamma somnar, ungefär i mitten av filmen som hon alltid gör. Sen gå upp till mitt rum och spela dataspel och väcka henne tio minuter innan tolvslaget så att hon hinner piggna till och vi kan gå ut och huttra i tjugosju minusgrader och titta på fyrverkerier trots att ingen av oss gillar dem och sen kan vi gå och lägga oss och somna på riktigt.

Jag gör inte så. Jag tar på mig tre lager kläder och vinterjacka, går ner till Konsum och köper granatäpple, fikon, och dadlar. Kommer hem, sätter mig vid matbordet och varvar Bibeln med artikeln om hunden som äter fisk (tydligen har fiskeföreningen i Vibyggerå försett hunden med ansenllig mängd fisk genom åren, husse är tacksam) och pillar med granatäpplet. Jag lyssnar på "Is there anyone out there" av Melodie MC från för att jag verkligen älskar den låten och till slut har jag ätit upp hälften av frukten. Den andra halvan har jag lagt på varsitt fat, där jag även klistrat fast ett bibelcitat gällande varje frukt. Biståndsmedeklassen brukar ju i regel uppskatta klassisk bildning.

Muskler och mascara

Debatten om det svenska damfotbollslandslages dåliga fysik hörde jag om för ett år sedan, och det är ganska uppenbart att lönerna man får när man spelar elitdamfotboll i Sverige är så låga att man måste extrarbeta i stället för att träna. Och det är ju tråkigt. Jag har inte så mycket att säga om det. Fast tycker ändå att det är lite konstigt att man i DN Sport idag kan läsa den här artikeln. Det bör natutligtvis inte vara tabu att skriva om kvinnokroppen, tvärtom har det väl genom historien (ex. medicinal-historien) skrivits alldeles för mycket om den manliga kroppen. Och det är inte en dålig artikel, den diskuterar en hel del intressanta ämnen. Men varför kan man inte bara få sminka sig och styrketräna i fred?

"Hon kan se grym ut men samtidigt är det få som har ett så smittande leende. Frida Östberg har onekligen två sidor. Den mjuka lämnar hon när hon går ut på plan. Då blir hon istället en stenhård spelare med vinnarskalle."

Okej "grym" och "leende" är "motsatspar", likaså "mjuk" och "stenhård spelare med vinnarskalle". Och det ser man ju på bildern ovan artikeln där Östberg på den första sminkar sig och på den andra... typ... (krystar kan jag ju inte använda) grymtar. Att vara "mjuk" är ju annars en klassisk kvinnogrej. Skulle nån verkligen behöva påpeka att Olof Mellberg har en mjuk sida? Eller är det underförstått? Eller är det kanske enklare för sportjournalister att helt enkelt inte bry sig så mycket om Mellbergs kläd- eller sminkvanor utan i ställer kort och gott kalla honom "viking" eller "kämpe".

Och varför påpekar man sånt här: "När det gäller mat och dryck så tänker hon på vad hon stoppar i sig. Men inte mycket mer än så." Det låter väldigt lokaltidning, att använda tredje person och påpeka vardagssaker är nog det mest förminskande jag vet. Men nu till innehållet: Jämför med en manlig allsvensk spelare. Jag tror inte att någon text överhuvudtaget skulle framhäva att man tänker på sin kost om man är elitidrottsman. Vad tror dom att den normgivande kosten är för damlandslaget, småkakor?

Fast en sak artikeln tar upp får mig att börja fundera. Är man som tjej rädd för att få för vältränade ben? Jag tycker att det är ganska snyggt med kraftiga sportlår. Fast raka spiror verkar inte helt dum heller, när jag tänker efter. Vad säger ni?

*

Ja. Jag vet att jag skriver om kvinnliga stereotypers reproduktion inom sportjournalistik och avslutar med att skriva om kvinnoben.

Mina favoritlag

Jag har aldrig förstått det där med favoritlag. Ibalnd bara fastnar man för ett lag. För att dom verkar vara ett härligt gäng, för att dom har en pikant detalj i sin historia, eller kanske bara en spexig spelare. Och sen är man hooked. För resten av livet. Här är min lista.

1. GIF Sundsvall.

För fem år sedan flyttade Patrik till Göteborg och återuppväckte mitt fotbollsintresse. jag hade alltid varit ointresserad av allsvenskan, men när han pratade om Giffarna så... jag började kolla tabellen. I slutet av säsongen hade Öster flyttat ner giffarna på kvalplats och jag fick möjligheten att se giffers spela 2-1 mot Häcken på bortaplan. Fortfarande den bästa match jag nånsin sett. Charmen med Giffarna är att dom alltid spelar tråkigt, tacklar hårt och aldrig klarar sig mer än tre säsonger i Allsvenskan. Nedräkningen börjar nästa år.

2. Olympique Marseille.

Min pappa har två favoritlag i den franska ligan. Saint Etienne och OM. Saint Etienne för Platini och algeriske Makhloufi, OM för Papin, Basil Boli och Champions League-segern. Jag minns inte riktigt varför, men jag tog upp OM. Nu i efterhand är jag glad för det. Algeriets förste president Ahmed Ben Bella, spelade i klubbens ungdomslag. Hur många fotbollsklubbar har haft tvärräkta skrivbordrevolutionärer i sina led? Pape Diouf i OM är Europas ende sverte klubbpresident och när fotboll handlar mindre och mindre om att komma från den klubb man representerar kan OM känna sig lugna -stans identitet bygger ju faktiskt på att ingen som bor där kommer därifrån.

3. MoDo Hockey

Jag älskar MoDo för att dom är så jävla fula, för att hockey, i min umgängeskrets är världens pinsammaste företeelse, för att spelarna pratar som man pratar i Ångermanland och heter som man heter i Ångermanland (Hanna brukar prata om MoDo-namn, typ Hasse Joonsson, Markus Nääslund, Micke Pettersson) och för att det är så sjukt kul att klubben faktiskt är bäst i världen på att producera elitspelare. Dessutom är det en revansch för mig. Under högstadiet hatade jag MoDo hockey mer än nånting annat. Hockey var något som stod för våld, manlighet, en tävlingsintinkt som jag inte kunde förstå, högljuddhet och stöddighet. Hur allt det här förbytts i lokalpatriotism förstår jag inte, men det har nog något att göra med att jag är så jobbigt obstinat.

4. Kramfors Alliansen.

Särskrivningen är helt enkelt fantastisk. Vad mer kan man säga om Alliansen? Att dom åker ut hockeyettan hela tiden, att damlaget slutade existera förra året eller kanske att jag inte direkt slaviskt följer föreningens brottnings-, skidnings-, -simningen, och lyftningsavdelningar? Manliga subkulturer är ju ofta, i högre grad än kvnilliga, intressaera av var man kommer ifrån som en del av ens identitet. I det avseendet är jag verkligen man. Jag gillar när saker är lokala och trattiga. Som division 5-fotbollsrysaren i år, där Kramfors och Frånö legat i topp i serien hela säsongen och derbyt i Frånö ledde till ett publikrekord på 150 personer. Jag har sett en Alliansen-match i år, 0-0 mot Björna på IP. Det är roligare att kolla tabellerna i TÅ.

5. Liverpool.

Det var når med Glenn Hysén. Och plötsligt prenumererade jag på den norska fanclubens tidning "The Kopite". Det fanns ingen svensk fanclub då, och den tidningen var den första jag prenumererade på, som inte var en serietidning. Jag minns även att jag beställde en skiva med olika versioner av "You will never walk alone". Sen dog plötsligt mitt intresse, och det har aldrig riktigt kommit tillbaka. Liverpool får vara med mest för vad laget en gång betydde för mig.

Verkligheten 11- Jonathan 0

Då kan jag lägga nyår i Nice på listan av saker jag inte kommer att göra i år. Jag vill aldrig någonsing göra något som skulle vara en intressant sak att ta upp vid en middag, tout simplement. Jag tror att ifall jag skulle göra intressanta saker som skulle låta romantiska och bra, skulle folk antagligen dra slutsatser om att min person också var intressant, romantisk och bra. Och det är ju i stort sett lögn. Jag hatar när folk i sällskapslivet gör sig intressanta, skarvar med verkligheten och eufemismerar sig själva och sina sysselsättningar. Ibland när jag träffar folk ljuger jag och säger att jag jobbar på vården och spelar World of Warcraft. Bara för att vara säker på att jag inte modellerat världen till min fördel.

Dröm

I natt, eller snarare i morse, när jag kommit hem och lagt mig, sov jag några timmar och drömde märkligt. Jag drömde att jag var på nån slags stor konstskolefest i Bispgården (redan det är ju märkligt), alla mina kompisar var där. Det var roligt och en tjej stötte på mig. Jag blev, ungefär i den här ordningen, irriterad, blyg och glad. Sen kommer Hanna och säger att tjejen är ful, och att det vore förnedrande för mig att hångla med henne. Och jag ser att hon är gräsligt ful, men att jag ändå känner nån attraktion till henne. Och så släpper jag löken och går fram till henne också hånglar vi lite och sen vaknar jag.

Drömmen är ungefär som en utvecklingsroman i miniatyr, vilket inte är så konstigt eftersom jag har, sett, läst och känt Jane Austen-böcker och -filmer hela veckan. Utvecklingen går till och med i flera steg:

1.) Huvudkaraktären arbetar mot ett mål, men hinder läggs ut.

2.) Hindren förgrenar sig och verkar för en tid oöverstigbara (tjejen, är ful, jag känner självförakt för att jag känner så, omgivningen fördömer). Vi har alltså både inre och yttre hot.

3.) Genom personlig utveckling kan huvudkaraktären övervinna sina egna hinder och det visar sig då att de hinder som finns utanför lätt kan forceras.

Förra veckan läste jag även en bra bit ur Per Wästbergs självbiografi "Vägarna till Afrika", och den boken förföljer mig. Sällan har jag läst en bok som så tydligt visar hur det konstnärliga skapandet är få förbehållet. Wästberg växer upp i en Stockholmsförort, hans familj är personliga vänner till Bonniers och Wallenbergs och Josephssons och Olof Lagercrantz och Wästberg träffar tidigt T.S. Eliot, Thomas Mann och Harold Beaver och slår runt i Uppsala med Sara Lidman och Tomas Tranströmer och Göran Palm. Och det kanske får en att se hur litet, elitstyrt och Stockholmsbaserat det svenska kulturlivet är (vilket man iofs. alltid vetat). Men jag känner inget hat mot Wästberg, för att han är född i borgerligheten och jag i Kramfors. Tvärtom tycker jag att han verkar ha en vacker bild av världen. Måste saxa in ett fantastiskt stycke från hans Harvard-år.
*
"Vi hade avslutat desserten då jag hällde ut en stor del av sockret på bordet och frågade: "Tror du vi ska förlova oss?"

Anna-Lena höll på att svimma. Vi sprang ut genom den mörka collegeparken där spökfigurer skymtade under träden. Hemma tände vi inte, där syntes böcker på golvet, tekoppar på ett bord, kringströdda tidningar. Vi stod på knä och såg ut genom fönstret: nymånen gungade vågrät, gatlyktorna glimmade mellan träden, bilarna stod parkerade och döda på Prescott Street. Jag tyckte att jag levde fullare och friare efter min djärva handling som inte var så självklar som man kunnat tro.
*
Sen skriver han ett stycke om Tomas Tranströmers debut. Det finnsm på ytan nån slags obryddhet i hans prosa, men ibland något mer oroat, mindre självgott, som flyter igenom. Jag gillar honom, mot alla odds.

Gräddgröt'n

Igår firade vi att Kalle fyllde 30 och bakade en gträddtårta. När tårtan var färdig låg ganska mycket vispad grädde kvar i sin skål. Jag tog tillfället i akt och snodde den, la den i en matlåda som jag placerade på min hylla under ett knippe morötter (jag bor i kollektiv). Nöjd och glad gick jag och la mig, nästan direkt efter tårtätningen, för att fantisera om min grädde. Jag somnade tänkandes på den vitaktiga geggan.

När jag vaknade tänkte jag också på den. Jag brukade älska grädde, men sen några år tillbaka har jag inte köpt en endaste förpackning vispgrädde. Det känns förbjudet, farligt och syndigt med grädde. Och vad ska man egentligen göra med den? Typ pannkakor? Det finns en ruta i Mats Jonssons i "Pojken i skogen", där han skildrar tjejerna i sin högstadieklass i Bollsta. En tjej säger. "VET NI? IGÅR FICK JA SMAKE PÅ GRÄDDGRÖT'N!. Vad är gräddgröt? Och varför känns grädde som en så jävla porrig sak att skriva om?

Längtan efter 60-talet

Märta Myrstener skriver, att bero på kvällens tv-seriepremiär "Upp till kamp" ganska träffande om dagens längtan tillbaks till det "äkta" sextiotalet. Även om hennes inlägg är skrivet i affektion, förstår jag henne. Och måste helt och hållet erkänna att jag är en sucker för sextiotalet. Sextiotalet var en polariserad tid, i ordets rätta bemärkelse; det kapitalistiska väst stod emot det kommunistiska öst. Särskilt i Sverige skapade nog detta ett behov av att välja sida. Väst-öst-debatten var så livlig, så allenarådande att den antagligen gjorde att man missade att nästa stora världspolitiska problem skulle vara nord-sydligt. Vietnam blev en öst-västfråga och kanske var det detta polariserade politiska tänkande som ledde till att större delen av världens frihetskamp blev offer för kortsiktika alliansplaner från USA och Sovjetunionen. Jag tror, på fullt allvar, att Ho Chi Minh, Allende eller Sénghor hade lyckats mycket bättre ifall de hade kunnat samarbeta med IMF eller Världbanken, i stället för med kommunist- eller USA-blocket.

Sovjet finns inte längre och för det ska vi vara tacksamma. Både för att en förtryckarstat som utan framtidstänkande snabbt gav sitt stöd till despotiska regimer över hela världen har slutat existera, men också för att det förändrat USA:s roll i världen. Även om Washington fortfarande tänker skrämmande kortsiktigt i Afghanistan och Irak, kan ändå detta förklaras med att dessa platser är strategiskt viktiga poster i världens andra stora politisk-ekonomiska strategispel, energitillgångsjakten. I övrigt visar USA idag mycket större vilja till demokratisering än för trettio år sedan (se: Robinson, William. 1995. ”Pushing Polyarchy: the US-Cuba Case and the Third World.” Third World Quarterly 16(4), 643-658.). Även om dagens marknadsekonomiska hegemoni kanske framstår som likriktad och ojämlik tror jag att den på lång sikt gynnar tredje världen mer än vad det föregående systemet gjorde.

Men varför saknar jag då sextiotalet? För att världen var enkel då. Mugabe var fortfarande en frihetälskande snickare som slogs mot den rhodesiska apartheid-regimen. Vietnams segrar i Dien Ben Phu 1954 och de otaliga kommande i kriget mot USA var styrkedemonstrationer som lät ana att en ny samling kraftfulla stater skulle bryta slaveriets bojor. Bob Dylan och Eisenhower, hade rätt, krigsindustrin hade fel. Allt Fanon och Sartre skrev var sant. Ghadafi, Bourghiba, Nasser och Ben Bella var revolutionärer som omkullkastat systemet, i färd med att skapa ny historia.

För mig, och för den nostalgiska post-kolonial teori-vänstern, är den moderna ambivalenta tidåldern alldeles för mångfacetterad och svår att förstå, det finns alldeles för få skurkar och säkerligen inga hjältar. Inga kampsånger om Ho Chi Minh, inga terrrorhyllande revolutionsfilmer som la Battaglia D'Algieri (hur den nu stavas). Bara en världsbank som tar och ger (i den ordningen), ett svårtlöst franskt integrationsproblem och ett koppel anti-humanistiska anti-västliga terrororganisationer. Det svartvita sextiotalet var enklare.