Vykort från Svanö

Sitter på mässen och låtsas skriva nånting viktigt för att slippa gå upp till festplatsen och snickra den sista halvtimmen innan lunch. Ingen tjänar ju nåt på att jag går runt och försöker snickra. Det är sjukt kul här, med Svanöfest-fixandet, så den här bloggen tar semester juli ut.

Sitter på Bakfickan. Jag är ledig och regnet öser ner utanför, så man blir liksom ledig från allt. Bredvid mig sitter två gamla tanter. Dom säger inte så mycket, utan äter under en tystnad som då och då avbryts av ett högredundant samtal som, om man skulle försöka hitta nån riktning, går i cirklar.
-Stor sallad, det här...
-Ja, tänk dig den större då...
-Den måste va jätte...
-Titt! Är det där onge' hans?
-Ja. Nej. fast minner'
-Vad var det för frukt (sic!) du int tyckt' om?
-N' paprika.

Och jag dömer dom inte, hur jävla intressant är jag själv? Kommer inte jag vara less på att prata när jag är i deras ålder, om sisådär hundratjugo år? Jag har absolut inte nåt emot tanterna, att jag lyssnar på dem måste ju betyda att jag är mer intresserad av dom än av Chatwin-boken jag har uppslagen.

Så till hatet. Framför mig sitter två killar. Der ut att vara i de tidiga tjugo. varken smaklöst eller väl klädda. Vad de pratar om hör jag inte. Men den ena killen dricker en "Mer" i aliminiumburk till sitt wienerbröd. Det är inte okej. Först när huvudstaden bombats, Gevalia sprängts, försvaret har slut på extrakaffe, alla tallbar är borta och skogen skövlats så att man inte kan göra upp en brasa får man dricka kalla drycker till WIENERBRÖD. Jag tycker att det är skitjobbigt med folk som inte äter som jag och kan helt tappa förstroendet för de, som säger att de inte är hungriga vid frukost. Men värst av allt är människor som inte dricker varma drycker. Hur kall är man inte, om man inte ens har rum för lite kaffe eller te i sin kropp?

Vad ni än gör, hur ni än tänker: Försök er aldrig på att använda keynsiank teori i er privata ekonomi. Man kan inte gasa sig ur en lågkonjuntur genom att låna och stimulera konstumtionen.

Lördag kväll

Händer: Jag cyklar från jobbet (Klockan är halv tio på lördag kväll. Om tio timmar ska jag tillbaks). Kommer hem, tar några öl ur kylen och fortsätter ner genom stan.

Tänker: Synd att ingen jag känner är är här i närheten. Varför samlar jag aldrig mod och går i kloster? Då skulle jag slippa både brudar och lönearbete. Antagligen för att jag (om än ganska lågt) värderar brudar och lönearbete. Konstaterar att det är mycket folk på stan, för att vara lördag kväll. Ser nästan femtio personer. Barilla står utanför Tre kronor och röker, ungdomarna spyr i buskar, några kända fejor på Träffens uteservering. Fast ingen under 40, då.

Händer: Cyklar vidare till Öds kaj där jag gömt ett paket cigaretter från min egen tjuvrökning. Helst plötsligt står en grävling framför mig på skogsvägen.

Tänker: På polska kavalleriet -39.

Händer: Cyklar rakt fram mot grävlingen som blir rädd och springer ner i diket. Fortsätter förbi, hämtar cigaretterna och fortsätter bort mot Öd.

Tänker: Var det där tredje grävlingen jag såg? Eller kanske fjärde i år? Varför ser jag plötsligt så många grävlingar. Betänker årsmodellens inverkan på tänkandet. Tycker den verkar bra. Om grävlingen skulle springa rakt på mig från dikeskanten, liksom för att hämnas, skulle han bita mig sådär som man hört att dom gör tills det knäcker nånstans? Natagligen inte. Undrar ändå vad som skulle hända i fall grävlingjäveln hoppade fram, stångade mig av cykeln och bet mig så att jag blev förlamad från nacken och nedåt? Går igenom vilka som jag tror skulle hälsa på mig på sjukhuset. Funderar ut några snygga jag-tar-det-ganska-lugnt-repliker att verka heroisk med. Funderar på om någon skulle ta ledigt från jobb för att häsla på mig. Antagligen inte. Övergår till att fundera på vilka jag känner som har stämpelkort och skulle kunna tänkas stämpla ut lite tidigare för att hälsa på mig.

Händer: Smiter in genom porten till industriområdet. Promenerar iväg till bryggan. Urinerar. Sätter mig ner och öppnar en öl.

Tänker: PÅ att det vita skummet runt kissets nedslagspunkt i vattnet ser ut som Jimi Hendrix. Glesbygdromantiska tankar. På huruvida jag vore konstig om jag lade mig ner på sidan och urinerade bara för att veta hur det känns. Kommer fram till att det vore en skitkonstig grej att vilja veta. Längtar efter att se en bäver; jag och Matteus såg en tidigare i sommar när vi satt här. Kommer på att det är jättekonstigt att sitta på en brygga i ett indutriområde och hoppas få en naturupplevelse. Tänker lite på att jag slösat bor en hel del av min relativa ungdom på att sitta på en brygga eller annan orådigt vald plats, hoppandes att nånting skulle hända. Kommer fram till att det ändå är gött, att jag har en bra lördagskväll.

Okej, jag är tjugosex år gammal; jag har aldrig förvekligat mig själv, aldrig haft nån tjej och håller just nu på med att jobba bort samtliga sommarens helger på vården. Så egentligen är det inte alls konstigt att jag vaknar halv sex på lördag morgon och känner att... det inte känns så bra.


Och den där känslan av att det inte blev så mycket av en, den ska man inte känna på lördag morgon klockan halv sex. Man är inte så bra rustad för den då. Man är inte så bra rustad för nånting klockan halv sex på lördag morgon. Jag tror inte att jag är ensam om att kritisera min livssituation. Rannsakar de sig själv(a) tillräckligt noga upptäcker nog de flesta att de lever på ungefär femti procent av sin livsförverklings-kapacitet. Om man inte är Platon, Nietzsche eller Winston Churchill, såklart. Winston Churchill skulle aldrig ifrågasätta sig själv. Det konstiga med självkritiken och är att den alltid kommer helt oanmält (lördag morgon, på väg hem från krogen, i snabbköpskön*).

Jag var och lyssnade på Eldkvarn häromdagen (ja, jag bloggar ofta om det; det är den här sommarens enda kulturupplevelse), och kände mig främmande inför textrader som "Idag är jag inge' bra för mig själv". Mest för att jag får upp nån bild av fulla män som dricker väldigt mycket öl fast de inte borde när jag hör just Plura sjunga så. Och det kan jag inte alls relatera till. Jag tänker nog mer "Idag är mig själv inte bra för jag". Det känns skönt, att måla upp en skiljelinje mellan sig jälv och Plura, även om den är så tunn som en ordföljd.


*Snabbköpskön tar jag bara upp för att den används så ofta för att beskriva nån slags situation som alla är med om. Visst, alla står i snabbköpskö, men det händer ju aldrig nånting då. För nån. Det är jag säker på. Jag tjyvläser butikens Aftonbadet Sport.

Sommarens bästa

Jag och PAt lyssnade på Gustav Fridolins sommarprat-timme nyss. Det var tveklöst det bästa sommarprat jag någonsin hört. Gustav Fridolin gjorde allting rätt. Allt han sa grundade sig i den personliga reflektionen. Och här tror jag att vi hittar nyckeln till all icke-akademisk förståelse. Det är bara genom det personliga som man kan förmedla en erfarenhet till någon annan. Om man försöker sig på mågot akademiskt eller intellektuellt kan man inte, om man inte har flera år på sig, eller suveräna forskar-gener, lyckas med något annat än att förvandla guld till smuts.

Gustav Fridolin tycker också att man ska vara mindre arg, vilket i grund och botten är rätt, men väldigt svårt.

I slutet berättar han om hur hans mamma, som var förlamad, lärde sig att gå. Det kanske låter corny, men det var skitbra. Fast jag hänger inte riktigt med. Jag har ett mycket större intresse av de som sitter i rullstol och aldrig kommer ur den, det gör större intryck på mig. Jag tror att det är därför Fridolin är politisk och jag är religiös (fast jag vet inte, det kanske han är, sen beror de ju också på att Fridolin är smart och driftig och jag är fet och lat). Äh, ni fattar hur jag menar.

Den där kattungen fortsätter att stryka omkring runt mitt hus. När jag kom hem klockan tolv hoppade den fram bakom mig och ville kela. Jag blev skiträdd.

Okej. Jag kommer hem på lunchen. Jag är trött och less och jag behöver ett nytt jobb för det här jobbet tråkar ut mig och så ska det inte vara när man jobbar med människor. De förtjänar bättre. Eller vafan. Jag förtjänar bättre. Så i vilket fall är jag hemma på lunchen för jag vill komma ifrån jobbet litegrann. Mer det än att jag är hungrig. Och jag står på farstubron och jg låser upp dörren och öppnar den. Så pilar en liten hamster mellan mina ben och in genom dörren. Jag blir jätteförvånad och gnuggar mina ögon med knytnävarna. Så kollar jag igen. Okej. Det är en katt. En ko-mönstrad kattunge. Jag tar ett steg framåt.
-Heeej, kisse. Kommer du och hälsar på mig, du?
Katten flinar och pilar iväg igen. Den här gången uppför trappen. Otroligt att så små katter kan ta så långa skutt. Jag springer efter den. Mer road än irriterad. Så springer den in i mina föräldrars sovrum och gömmer sig under sängen. Jag sträcker in handen under sängen och lockar på den.
-Komsi, komsi.
Då springer den till den andra sidan. Så jag går över dit. Och katten springer ner under sängen. Så håller vi på i fem minuter innan jag får tag på katten. Jag bär ut den på bron men när jag ska äta har den hoppat upp på fönsterräcket och tittar in på mig. Så jag häller upp en skål mjölk och ställer ut på bron. Annat vore ju ohyfsat. Av med katten och ätandes lunch slår jag en signal till Anna och pratar om katten.
-Men man ska inte ge katter för mycket mjölk. Då får dom ont i magen.
Efter att vi har pratat går jag ut på bron. Katten har druckit upp all mjölk. "Äh, tänker jag. Jag hoppas du kräks, kattjävel. Så lär du dig att inte göra intrång hos folk".

Jag tror att den här texten handlar om min relation till kvinnor.