Jag vill så gärna se Algeriet i VM, men egentligen spelar det ingen roll vem som vinner ikväll. I morgon är vi ändå alla förlorare.
onsdag 18 november 2009
måndag 16 november 2009
Plagiat
Det här skrivprojektet jag håller på med. Jag tror att det har ett mål och en mening, men jag vet inte var eller vad. Vad jag vet är dock at jag stjäl vilt och nästan utan skam. Från saker jag läser, hör, ser. Jag vet inte varifrån man annars skulle få sin inspiration. Här är dock ett textparti som jag till sist fick stryka. Det är en alldeles för uppenbar plagiering av Ida Börjels Skåneradio. Så jag lägger ut den här i stället.
*
välkomna till kramfors närradio
klockan är två på natten och jag heter maria och alla som vill önska en låt kan ringa in hit nollsextolv åttitusen
ja hej igen alla lyssnare nu börjar vi med lite valsång tycker jag det finns ju inga valar i ångermanälven men i havet
ibland dör dom jag vet inte av vad
ålder kanske
och spolas upp på stranden jag brukar tänka att undra hur det skulle var om man hittade en sån förut på femtonhundratalet kanske när man inte visste vad det var
hur skulle man tänka då man skulle tro att det var en fisk och inte ett däggdjur som vi vet nu
att det är
skulle man inte kunna tro att vad som helst kunde dyka upp fast jättestort man skulle ju tro att det var en jättestor fisk tänker jag och då skulle man ju kunna tänka att det kunde dyka upp en gigantisk björn man skulle kanske drömma mardrömmar
[valsång]
ja nu har vi nån som ringer
hej vi ringer från gruppboendet veronikan
hej hur har ni det där
på veronikan
ja veronikan vi är fyra glada som bor här och så personalen och vi är lite unika på våra egna sätt inte personalen alltså haha fast ibland vet man ju inte man tror ju att man är jo vi har både utvecklingsstörda och
men det kanske vi inte ska prata om
nej haha det har du ju rätt i
så att säga
jag tänkte att en av dom som ja en av oss skulle önska en låt här får du luren lena
hej
hej du
jag heter lena
hej lena
jag är utvecklingsstörd jag har ställt till det lena det vill ju inte dom i radion höra nej jag vill jag
vill du önska en låt
jag vet inte
nej ibland vet man inte alltid
jag vill nog inte
nej ibland vill man inte alltid
hejdå
ja vad ska vi spela nu till alla glada på veronikan dom är ju så glada alla utvecklingsstörda
och härliga det är tur att vi har dom
dom bidrar absolut på sitt sätt
till samhället
med att sprida lite glädje
vi tar den här gamla med kenta alltså inte kent utan kenta
[kenta -just i dag är jag stark]
ja det var kenta till alla utvecklingsstörda nu har vi nån på tråden
hej vem är det som ringer nu
hej
jag skulle vilja höra
ni vet han som spelade skivor här förut
dj madman
på nittitalet nåt som han skulle ha spelat dj madman det var länge sedan nu
jaja det var det visst
det måste vara tio år sedan visst
jo det var nog tio år sedan på ett ungefär kanske lite mer men jag han höll ju på länge han innan olyckan sen blev det ju men det ska vi inte prata om nu vad heter du
peter jo då var jag ung
ja och då
ja det var andra tider
bättre då liksom förut ville man nånstans det var så mycket man ville se men nu är det inte så mycket man vill se men man har vant sig och så tänker jag att om jag träffade mig själv för tjugo år sen så skulle jag säga förlåt kanske
jaså varför
det är så mycket som är svårt
ja du vill önska en låt
ja och alla växer ju utanpå eller inuti
jo så är det ju
alla förändras
men du förändras säkert också ingenting är ju likadant
jag växer inte det är någonting annat som växer i mig och jag vet inte vad det är
ja du ville önska en låt
ja, jag vill höra paradise city med
med guns and roses
guns and roses
ja just det ja
det var länge sen det
jag det var det det var på dj madmans tid det
det var tider det
ja jag tror det
[guns and roses -paradise city]
ni hörde paradise city med guns and roses välkomna till kramfors närradio vi har en kille som ringer här
hej jag heter krister vi är några grabbar som sitter här
jaså vad sitter ni och gör
jo vi sitter och väntar på matchen
ja sport visar dom ju tjugofyra timmar om dygnet nuförtiden
ja det är nhl vi brukar alltid kolla efter krogen om man inte har fått nån bortamatch så att säga amen skärp dig jag pratar med hon på radion nämen sluta jucka för fan
jaså det är andra där på andra sidan luren
ja vi är ett gäng killar
jo vi tävlade om vem som skulle ringa du vet vi gillar ju att tävla
jaha vad tävlade ni i då
nä det var runkbulle haha nej det var det inte vi körde fight club alltså som filmen den är bra den
ja det är trevligt med film
jo man skulle gärna va filmstjärna
jo men man kan ju trivas som den man är också även om man inte är så mycket
nä det har du rätt i vi körde inte runkbulle jag bara skämta om det
ja vi pratar om vad du ville önska
jo jag skulle vilja höra plötsligt händer det inte
ja då tackar vi för det
alltså jag skämta bara
körde aldrig runkbulle
[vapnet -plötsligt händer det inte]
ja det är en riktig nattradiolåt här jag tycker dom verkar trevliga dom där killarna
långsamt springer livet förbi utan motstånd
plötsligt händer det inte igen och du är ensam
det var ett citat som ni kanske hör ni som lyssnar ja det är ju lite som reklamen för trisslotter
om jag vann tjugofem tusen i månaden i tjugofem år skulle jag fortsätta som vanligt jag jag tycker man ska vara nöjd och glad med det lilla man har titta på zlatans mamma hon jobbar som städerska hon fast zlatan tjänar miljoner och det skulle jag göra men nog skulle man unna sig något särskilt kanske äta ute en vanlig eftermiddag man ska vara glad för det lilla man har nu ska jag spela en låt till
[vikingarna -gengis khan]
ja det var en låt om gengis khan den är lite munter sådär men mongolerna kanske inte var så muntra dom red ju över hela asien jag har aldrig kunnat förstå hur dom kunde erövra hela asien och man kan ju undra hur det hade gått i mellanöstern om inte gengis khan hade dragit fram och i kina också världen hade nog sett annorlunda ut och sen blev det en låt av vikingarna det hade han nog inte kunnat tro gengis
ibland får man ju den där känslan av att allting hänger ihop att vi påverkar varandra allihopa och det är min hälsning till alla ensamma att så länge man är människa
så hänger man ihop med andra människor
i samhället
nu verkar det inte vara någon mer som ringer så då spelar vi kvällens sista låt
alla hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom ville bli
ja det är ett citat från låten jag ska spela
nästa sändning från närradion är gudstjänsten från kyrkan klockan elva i morgon god natt och ta hand om er allihopa
[jonathan johansson -psalm noll noll]
*
välkomna till kramfors närradio
klockan är två på natten och jag heter maria och alla som vill önska en låt kan ringa in hit nollsextolv åttitusen
ja hej igen alla lyssnare nu börjar vi med lite valsång tycker jag det finns ju inga valar i ångermanälven men i havet
ibland dör dom jag vet inte av vad
ålder kanske
och spolas upp på stranden jag brukar tänka att undra hur det skulle var om man hittade en sån förut på femtonhundratalet kanske när man inte visste vad det var
hur skulle man tänka då man skulle tro att det var en fisk och inte ett däggdjur som vi vet nu
att det är
skulle man inte kunna tro att vad som helst kunde dyka upp fast jättestort man skulle ju tro att det var en jättestor fisk tänker jag och då skulle man ju kunna tänka att det kunde dyka upp en gigantisk björn man skulle kanske drömma mardrömmar
[valsång]
ja nu har vi nån som ringer
hej vi ringer från gruppboendet veronikan
hej hur har ni det där
på veronikan
ja veronikan vi är fyra glada som bor här och så personalen och vi är lite unika på våra egna sätt inte personalen alltså haha fast ibland vet man ju inte man tror ju att man är jo vi har både utvecklingsstörda och
men det kanske vi inte ska prata om
nej haha det har du ju rätt i
så att säga
jag tänkte att en av dom som ja en av oss skulle önska en låt här får du luren lena
hej
hej du
jag heter lena
hej lena
jag är utvecklingsstörd jag har ställt till det lena det vill ju inte dom i radion höra nej jag vill jag
vill du önska en låt
jag vet inte
nej ibland vet man inte alltid
jag vill nog inte
nej ibland vill man inte alltid
hejdå
ja vad ska vi spela nu till alla glada på veronikan dom är ju så glada alla utvecklingsstörda
och härliga det är tur att vi har dom
dom bidrar absolut på sitt sätt
till samhället
med att sprida lite glädje
vi tar den här gamla med kenta alltså inte kent utan kenta
[kenta -just i dag är jag stark]
ja det var kenta till alla utvecklingsstörda nu har vi nån på tråden
hej vem är det som ringer nu
hej
jag skulle vilja höra
ni vet han som spelade skivor här förut
dj madman
på nittitalet nåt som han skulle ha spelat dj madman det var länge sedan nu
jaja det var det visst
det måste vara tio år sedan visst
jo det var nog tio år sedan på ett ungefär kanske lite mer men jag han höll ju på länge han innan olyckan sen blev det ju men det ska vi inte prata om nu vad heter du
peter jo då var jag ung
ja och då
ja det var andra tider
bättre då liksom förut ville man nånstans det var så mycket man ville se men nu är det inte så mycket man vill se men man har vant sig och så tänker jag att om jag träffade mig själv för tjugo år sen så skulle jag säga förlåt kanske
jaså varför
det är så mycket som är svårt
ja du vill önska en låt
ja och alla växer ju utanpå eller inuti
jo så är det ju
alla förändras
men du förändras säkert också ingenting är ju likadant
jag växer inte det är någonting annat som växer i mig och jag vet inte vad det är
ja du ville önska en låt
ja, jag vill höra paradise city med
med guns and roses
guns and roses
ja just det ja
det var länge sen det
jag det var det det var på dj madmans tid det
det var tider det
ja jag tror det
[guns and roses -paradise city]
ni hörde paradise city med guns and roses välkomna till kramfors närradio vi har en kille som ringer här
hej jag heter krister vi är några grabbar som sitter här
jaså vad sitter ni och gör
jo vi sitter och väntar på matchen
ja sport visar dom ju tjugofyra timmar om dygnet nuförtiden
ja det är nhl vi brukar alltid kolla efter krogen om man inte har fått nån bortamatch så att säga amen skärp dig jag pratar med hon på radion nämen sluta jucka för fan
jaså det är andra där på andra sidan luren
ja vi är ett gäng killar
jo vi tävlade om vem som skulle ringa du vet vi gillar ju att tävla
jaha vad tävlade ni i då
nä det var runkbulle haha nej det var det inte vi körde fight club alltså som filmen den är bra den
ja det är trevligt med film
jo man skulle gärna va filmstjärna
jo men man kan ju trivas som den man är också även om man inte är så mycket
nä det har du rätt i vi körde inte runkbulle jag bara skämta om det
ja vi pratar om vad du ville önska
jo jag skulle vilja höra plötsligt händer det inte
ja då tackar vi för det
alltså jag skämta bara
körde aldrig runkbulle
[vapnet -plötsligt händer det inte]
ja det är en riktig nattradiolåt här jag tycker dom verkar trevliga dom där killarna
långsamt springer livet förbi utan motstånd
plötsligt händer det inte igen och du är ensam
det var ett citat som ni kanske hör ni som lyssnar ja det är ju lite som reklamen för trisslotter
om jag vann tjugofem tusen i månaden i tjugofem år skulle jag fortsätta som vanligt jag jag tycker man ska vara nöjd och glad med det lilla man har titta på zlatans mamma hon jobbar som städerska hon fast zlatan tjänar miljoner och det skulle jag göra men nog skulle man unna sig något särskilt kanske äta ute en vanlig eftermiddag man ska vara glad för det lilla man har nu ska jag spela en låt till
[vikingarna -gengis khan]
ja det var en låt om gengis khan den är lite munter sådär men mongolerna kanske inte var så muntra dom red ju över hela asien jag har aldrig kunnat förstå hur dom kunde erövra hela asien och man kan ju undra hur det hade gått i mellanöstern om inte gengis khan hade dragit fram och i kina också världen hade nog sett annorlunda ut och sen blev det en låt av vikingarna det hade han nog inte kunnat tro gengis
ibland får man ju den där känslan av att allting hänger ihop att vi påverkar varandra allihopa och det är min hälsning till alla ensamma att så länge man är människa
så hänger man ihop med andra människor
i samhället
nu verkar det inte vara någon mer som ringer så då spelar vi kvällens sista låt
alla hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom ville bli
ja det är ett citat från låten jag ska spela
nästa sändning från närradion är gudstjänsten från kyrkan klockan elva i morgon god natt och ta hand om er allihopa
[jonathan johansson -psalm noll noll]
200 spelmarker inga tjejer
(Ansvar för den dåliga bildkvalitén: Mobiltelefonkameran: .50, Jonathan .50)
tisdag 10 november 2009
Sanningssägande
Den politiska debatten har i väldigt hög grad präglats av sanningssägare under den här hösten. Sanningssägarna kännetecknas att de kan tycka lite vad som helst utan att behöva underbygga sin argumentation med fakta. De säger ju trots allt sanningen. Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson och Jimmie Åkesson är, i min bok, typiska sanningssägare. I stället för att bara kulturvänsterdissa, -diskursanalysera och -omforumlera dom tänkte jag gå till attack med samma vapen. Här är några av mina sanningar.
Vi blir alla lite äckliga när vi behöver protein. Det är helt normalt.
Att lita på någon är att lita på någon även när man inte litar på personen.
Man är alltid sig själv (Vem skulle man annars vara?).
Allt är dom rikas fel.
När folk råder dig att vara dig själv betyder det bara att dom har slut på riktiga råd.
Jag tror på lögnarparadoxen.
Nio av tio brev som stoppades i den franska censuren under första världskriget var kärleksbrev.
Det finns inga skämt.
Jag skiter i vad folk säger: sportfloskler det vackraste som finns. Exempel: Att ge sitt bästa, att gå från klarhet till klarhet (i och för sig var det Jesus som drog den först), att gå och köpa korv på läktaren, att ta något på blodigt allvar.
Det poetiska är personligt.
Vi blir alla lite äckliga när vi behöver protein. Det är helt normalt.
Att lita på någon är att lita på någon även när man inte litar på personen.
Man är alltid sig själv (Vem skulle man annars vara?).
Allt är dom rikas fel.
När folk råder dig att vara dig själv betyder det bara att dom har slut på riktiga råd.
Jag tror på lögnarparadoxen.
Nio av tio brev som stoppades i den franska censuren under första världskriget var kärleksbrev.
Det finns inga skämt.
Jag skiter i vad folk säger: sportfloskler det vackraste som finns. Exempel: Att ge sitt bästa, att gå från klarhet till klarhet (i och för sig var det Jesus som drog den först), att gå och köpa korv på läktaren, att ta något på blodigt allvar.
Det poetiska är personligt.
lördag 17 oktober 2009
tisdag 13 oktober 2009
Qapla'!
Ikväll är har Kobra klingonska-special. 21.30 på SVT. Missa inte det. Jag låter bli att utveckla det här inlägget, utan låter ett youtube-klipp tala för mig. Man vill ju inte bli sån här.
Tlingan Mah!
Tlingan Mah!
lördag 10 oktober 2009
Medan vi faller / L'amour
Ibland kan väldigt små saker gör en lycklig. Det kan handla om en särskild person som kliver in genom dörren på ditt favoritcafé. Personen behöver förresten inte ens vara vidare särskild, det kan vara nästan vem som helst. Jag kommer nog aldrig förstå mig på vad det är som får mig att svänga i humör.
Förra torsdagen vaknade jag och kände mig värdelös. Så där som jag tänker att alla gör. Det går över för eller senare för de flesta. För en del gör det aldrig det.
Samtidigt tror jag att jag skulle ha svårt att tänka och utvecklas om inte de där stråken av värdelöshet som löper över nånting inuti mig brände till då och då. För det finns ingenting viktigare för oss än att känna misslyckandet. Folk brukar säga ju säga att man lär sig av sina misstag och så vidare. Och det är klart att man gör, till viss del i alla fall. Men jag tror inte att det är det som är det viktigaste.
Jag minns en dag i vintras. Jag gick runt planlöst uppe på Björstaberget och var bakfull som ett as (På riktigt alltså. Det kretsade korpar ovanför mig). Jag la mig ner i snön och tittade på korparna och lyssnade på dropparna från snön som smälte på granarnas grenar och kände lukten av allt äckel som tinade upp. Jag hade inga poetiska ambitioner med att ligga i snön, utan var mest trött, men jag kan ändå bli förvånad över att just den dagen, mitt i minusgradersvintern, sken solen starkt och varmt. Men inte på något behaagligt sätt. Det kändes som om allt ruttnade. Jag låg i snön och mumlade för mig själv och kände att såhär känns det när man ger upp, när ingenting spelar någon roll. Sen klev jag upp och borstade av mig och kikade ner på stan. Borta på Hellgumsgatan låg socialens lägenheter, nere på bruket startade boendestödsjobbarna sin dagliga runda. Och där låg skolan och en bit längre bort vårdcentralen. Vi är så jävla ensamma. Vi behöver någon som tar hand om oss. Jag tror att det är viktigt att vi då och då kommer tillbaka till den känslan. Att den är grundförutsättningen för vår empati.
Birger Norman har skrivit en novell om den här känslan. Den handlar om en riksdagsman som ska hålla ett föredrag på ett bibliotek. När han står och rakar sig på hotellrummet innan framträdandet upptäcker han att hans hand darrar. Föredraget går åt helvete, efteråt blir han full och känslan av osäkerhet ökar, han blir kåt på en bibliotekarie och svamlar, skäms ännu mer. När han vaknar på morgonen är han bakfull och skamsen, men darrningen i handen är märkligt nog borta. Och han åker tillbaks till Rosenbad för att rösta för en motion om utökade medel för de sociala myndigheterna.
Institutionaliserad, kravlös kärlek är det vackraste jag vet.
Det är när vi misslyckas, när vi blir osäkra, som vi påminns om allt det här. Och jag tycker inte att det är hälften så viktigt att vi tar lärdom från våra misslyckanden än att vi kommer ihåg att såhär är det att misslyckas. Och att vi tar vidare den känslan till att såhär är det att vara misslyckad. För det är vi alla i viss mån. Precis som vi inte får glömma dom där grundskolesanniningarna av typen alla är lika mycket värda och alla förtjänar respekt tror jag att vi måste komma ihåg att alla gör, och är fel.
Not: Ja, titeln är en parafras på La haine .
Förra torsdagen vaknade jag och kände mig värdelös. Så där som jag tänker att alla gör. Det går över för eller senare för de flesta. För en del gör det aldrig det.
Samtidigt tror jag att jag skulle ha svårt att tänka och utvecklas om inte de där stråken av värdelöshet som löper över nånting inuti mig brände till då och då. För det finns ingenting viktigare för oss än att känna misslyckandet. Folk brukar säga ju säga att man lär sig av sina misstag och så vidare. Och det är klart att man gör, till viss del i alla fall. Men jag tror inte att det är det som är det viktigaste.
Jag minns en dag i vintras. Jag gick runt planlöst uppe på Björstaberget och var bakfull som ett as (På riktigt alltså. Det kretsade korpar ovanför mig). Jag la mig ner i snön och tittade på korparna och lyssnade på dropparna från snön som smälte på granarnas grenar och kände lukten av allt äckel som tinade upp. Jag hade inga poetiska ambitioner med att ligga i snön, utan var mest trött, men jag kan ändå bli förvånad över att just den dagen, mitt i minusgradersvintern, sken solen starkt och varmt. Men inte på något behaagligt sätt. Det kändes som om allt ruttnade. Jag låg i snön och mumlade för mig själv och kände att såhär känns det när man ger upp, när ingenting spelar någon roll. Sen klev jag upp och borstade av mig och kikade ner på stan. Borta på Hellgumsgatan låg socialens lägenheter, nere på bruket startade boendestödsjobbarna sin dagliga runda. Och där låg skolan och en bit längre bort vårdcentralen. Vi är så jävla ensamma. Vi behöver någon som tar hand om oss. Jag tror att det är viktigt att vi då och då kommer tillbaka till den känslan. Att den är grundförutsättningen för vår empati.
Birger Norman har skrivit en novell om den här känslan. Den handlar om en riksdagsman som ska hålla ett föredrag på ett bibliotek. När han står och rakar sig på hotellrummet innan framträdandet upptäcker han att hans hand darrar. Föredraget går åt helvete, efteråt blir han full och känslan av osäkerhet ökar, han blir kåt på en bibliotekarie och svamlar, skäms ännu mer. När han vaknar på morgonen är han bakfull och skamsen, men darrningen i handen är märkligt nog borta. Och han åker tillbaks till Rosenbad för att rösta för en motion om utökade medel för de sociala myndigheterna.
Institutionaliserad, kravlös kärlek är det vackraste jag vet.
Det är när vi misslyckas, när vi blir osäkra, som vi påminns om allt det här. Och jag tycker inte att det är hälften så viktigt att vi tar lärdom från våra misslyckanden än att vi kommer ihåg att såhär är det att misslyckas. Och att vi tar vidare den känslan till att såhär är det att vara misslyckad. För det är vi alla i viss mån. Precis som vi inte får glömma dom där grundskolesanniningarna av typen alla är lika mycket värda och alla förtjänar respekt tror jag att vi måste komma ihåg att alla gör, och är fel.
Not: Ja, titeln är en parafras på La haine .
torsdag 8 oktober 2009
Yesterdays jews och Nobelpriset i litteratur
Nobelprisdag idag. Jag tror faktiskt att mina favoriter, Assia Djebar, Tomas Tranströmer och Les Murray, kan ha en chans. Många säger ju att det är dags för en poet i år (vilket talar för Tranströmer och Murray). En annan sak jag märkt är att många kandidater får ett nobelpris just när man avfärdat dem för att de varit med i diskussionen så länge att de borde blivit inaktuella/avlidit vid det här laget (detta talar för Djebar, att ge priset till henne vore i och för sig ganska mycket som att ge det till Toni Morrisson igen, men fuck it, akademien har ju gjort sämre val).
Jag börjar titta på en lista över Nobelpristagare och kommer att tänka på en sak jag tidigare snuddat vid. Påfallande många av de senare åretns pristagare är white folks födda i förre detta kolonier. le Clézio (2008), Lessing (2007) och Coetzee (2003) är alla vita afrikaner. VS. Naipaul är i och för sig inte vit, men genom sin indiska härkomst och sitt engelska språk fångad någonstans mellan Västindien och England. Lägg också till Claude Simon (1985) och Nadine Gordmier (1991) så har vi över tjugofem år en grupp som är enormt överrepresenterad i Nobelprissammanhang.
Instinktivt börjar jag rota i litteraturhistoriens tidiga 1900-tal och hittar en annan grupp som intar en särskild position: personer med judisk bakgrund. Frantz Kafka, Marcel Proust, Eugène Ionesco, Norman Mailer och Georges Perec är författare som i grunden förändrade vår syn på litteratur under 1900-talet. I och för sig belönades inte alla med Nobelpris, men det kan vi nog förklara med antisemitism.
Jag tror att författarskapet ofta är något som balanserar mellan innanför och utanför. Så var situationen för 1900-talets judiska befolkning. Man kunde tillhöra samhällets eliter så till vida att inga juridiska problem hindrade en att verka (förutom under 30- och fyrtiotalet, då), ändå fanns ett hot ständigt närvarande och det var nog svårt att inte känna ett utanförskap (särskilt i efterdyningarna av senromantikens folk- och nationsfixerade tänkande). Dessa författare tillhörde grupper som talade metropolernas språk och var infödda i dem, samtidigt som de aldrig riktigt kunde bli helt och fullt europeiska.
Denna ambivalens tror jag också gäller de efterlämnade skärvorna av en koloniserande befolkning som söker sig tillbaks till metropolen. Ingen kan bestrida att le Clézio är fransman eller att Doris Lessing är britt, och de kan utan att dölja sitt ursprung röra sig i "hemlandets" alla kretsar (till skillnad från exempelvis Wole Zoyinka eller Derek Walcott). Men att vara född på en annan kontinent (särskilt det förbannade, övergivna Afrika) ger uppenbarligen ett visst utanförskap (åtminstone ger Camus, Coetzees och VS. Naipauls författarskap fog för att tro det). I den här bemärkelsen (men bar i den här), tror jag att de kolonifödda vita delar det tidiga 1900-talets europeiska judars erfarenhet av att vara både innanför och utanför nationen, staten och samhället. En erfarenhet som jag också tror ger unika perspektiv på skapande.
Jag börjar titta på en lista över Nobelpristagare och kommer att tänka på en sak jag tidigare snuddat vid. Påfallande många av de senare åretns pristagare är white folks födda i förre detta kolonier. le Clézio (2008), Lessing (2007) och Coetzee (2003) är alla vita afrikaner. VS. Naipaul är i och för sig inte vit, men genom sin indiska härkomst och sitt engelska språk fångad någonstans mellan Västindien och England. Lägg också till Claude Simon (1985) och Nadine Gordmier (1991) så har vi över tjugofem år en grupp som är enormt överrepresenterad i Nobelprissammanhang.
Instinktivt börjar jag rota i litteraturhistoriens tidiga 1900-tal och hittar en annan grupp som intar en särskild position: personer med judisk bakgrund. Frantz Kafka, Marcel Proust, Eugène Ionesco, Norman Mailer och Georges Perec är författare som i grunden förändrade vår syn på litteratur under 1900-talet. I och för sig belönades inte alla med Nobelpris, men det kan vi nog förklara med antisemitism.
Jag tror att författarskapet ofta är något som balanserar mellan innanför och utanför. Så var situationen för 1900-talets judiska befolkning. Man kunde tillhöra samhällets eliter så till vida att inga juridiska problem hindrade en att verka (förutom under 30- och fyrtiotalet, då), ändå fanns ett hot ständigt närvarande och det var nog svårt att inte känna ett utanförskap (särskilt i efterdyningarna av senromantikens folk- och nationsfixerade tänkande). Dessa författare tillhörde grupper som talade metropolernas språk och var infödda i dem, samtidigt som de aldrig riktigt kunde bli helt och fullt europeiska.
Denna ambivalens tror jag också gäller de efterlämnade skärvorna av en koloniserande befolkning som söker sig tillbaks till metropolen. Ingen kan bestrida att le Clézio är fransman eller att Doris Lessing är britt, och de kan utan att dölja sitt ursprung röra sig i "hemlandets" alla kretsar (till skillnad från exempelvis Wole Zoyinka eller Derek Walcott). Men att vara född på en annan kontinent (särskilt det förbannade, övergivna Afrika) ger uppenbarligen ett visst utanförskap (åtminstone ger Camus, Coetzees och VS. Naipauls författarskap fog för att tro det). I den här bemärkelsen (men bar i den här), tror jag att de kolonifödda vita delar det tidiga 1900-talets europeiska judars erfarenhet av att vara både innanför och utanför nationen, staten och samhället. En erfarenhet som jag också tror ger unika perspektiv på skapande.
torsdag 24 september 2009
För några veckor sedan såg jag Man tänker sitt. Den handlade om män (ja, faktiskt bara män) som går ut i naturen i Walden-anda. Den skrämde mig något så fruktansvärt. Jag vet inte om det var tänkt så, men så fort nån gick ut i skogen för att söka frihet frös jag till. Det verkade ensamt och tyst i skogen. Läskigt. När sedan kameran gjorde en åkning i ett nedgånget villaområde i en småstad kände jag mig hemma. Det var tryggt.
En vecka senare läste jag den här artikeln. Den gjorde mig nedstämd, många kommentarerna under gjorde mig skräckslagen. Man kallar händelsen för tragedi. Men är det så? Är det en tragedi när någon flyr undan samhället? Ut i skogen eller bara så långt bort det går. För mig är tragedin en dramaturgisk genrebestämning. Aristoteles hävdar att den goda tragedin (sic!) ska försätta oss i katharsis, att vi ska begrunda våra egna liv i dramats skugga. Ser det ut som om de kommenterade gör det?
Jag bestämde mig för att kalla händelsen en anomali, ett felslut i systemet. Men det är alldeles för naturvetenskapligt. Når någon försvinner är det inte en okänd faktor, tyvärr. Det är vad vårt samhälle gör med oss. Precis som i Alla har sitt eller den likaså Thoreau-inspirerade Into the Wild flyr vi ut i naturen för att vi inte står ut med samhället. Det har alltid varit så. Men jag vägrar tro att det är något mänskligt, vill inte tro att människan är förbunden med naturen. Vi har gjort oss till större än så.
Så åter till tragedin. Vi kallar försvinnandet för en tragedi, men var är åskådarna? Jag har varit med om andra tragedier. En man som tog självmord. Folk blev förbannade. man sa att socialen hade gjort fel. Polisen hade gjort fel. Sjukvården hade gjort fel. Det viskades om att familjen hade gjort fel. Återigen uteblev åskådarna. Hannah Arendt skriver om antikens polis, där man förde samtalet, har gått förlorat i den moderna världen. Hon är på det hela taget negativt inställd till det moderna. Jag håller med henne på en punkt: när samhället har specialiserats har vi börjat benämna det med bestämd artikel. Och därmed förlorat vårt initiativ att uttrycka oss i svåra frågor. När någon försvinner skyller vi på samhället. På de specialiserade institutionerna. Och glömmer bort att tragedin alltid är vår tragedi. Det är inte polisen som har gjort fel, det är inte socialen eller kommun'. Det är vi som ser på när tragedin spelas upp.
Polisen ger oss trygghet, socialen dövar samvetet. Vi kan skylla på dem när något går fel. Men då uteblir katharsis-effekten. Vi ställer oss aldrig till svars för vad vi gör, eller låter bli att göra.
När kvinnan försvann eller mannen försvann var det mitt fel. Säkert ditt med. Jag har jobbat i skolan några dagar nu. Säkert har jag gjort folk illa till mods, besvikna eller arga. Institutionen ser ut så. Människan också för den delen. Alla gör ont. Vi skadar varandra. Men vi måste hela tiden bära skulden för vad som händer, försöka bättra oss, skapa ett samhälle där vi ser tragedierna och undviker anomalierna. Inte skylla på institutionerna. Det är awesome att det finns psykologer och socialtjänst. Men det får aldrig göra att vi glömmer vårt ansvar att alltid försöka ta had om varandra. Att vi går från tanken att leva i ”ett samhälle” till att leva i samhälle.
Not: Tur att inte Göran Hägglund läser min blogg. Han skulle nog säga åt mig att sluta tjafsa om en grammatisk småsak och gå och köpa skosnören i stället (just nu går jag efter principen att när höger skosnöre försvinner klipper jag av vänster på mitten).
En vecka senare läste jag den här artikeln. Den gjorde mig nedstämd, många kommentarerna under gjorde mig skräckslagen. Man kallar händelsen för tragedi. Men är det så? Är det en tragedi när någon flyr undan samhället? Ut i skogen eller bara så långt bort det går. För mig är tragedin en dramaturgisk genrebestämning. Aristoteles hävdar att den goda tragedin (sic!) ska försätta oss i katharsis, att vi ska begrunda våra egna liv i dramats skugga. Ser det ut som om de kommenterade gör det?
Jag bestämde mig för att kalla händelsen en anomali, ett felslut i systemet. Men det är alldeles för naturvetenskapligt. Når någon försvinner är det inte en okänd faktor, tyvärr. Det är vad vårt samhälle gör med oss. Precis som i Alla har sitt eller den likaså Thoreau-inspirerade Into the Wild flyr vi ut i naturen för att vi inte står ut med samhället. Det har alltid varit så. Men jag vägrar tro att det är något mänskligt, vill inte tro att människan är förbunden med naturen. Vi har gjort oss till större än så.
Så åter till tragedin. Vi kallar försvinnandet för en tragedi, men var är åskådarna? Jag har varit med om andra tragedier. En man som tog självmord. Folk blev förbannade. man sa att socialen hade gjort fel. Polisen hade gjort fel. Sjukvården hade gjort fel. Det viskades om att familjen hade gjort fel. Återigen uteblev åskådarna. Hannah Arendt skriver om antikens polis, där man förde samtalet, har gått förlorat i den moderna världen. Hon är på det hela taget negativt inställd till det moderna. Jag håller med henne på en punkt: när samhället har specialiserats har vi börjat benämna det med bestämd artikel. Och därmed förlorat vårt initiativ att uttrycka oss i svåra frågor. När någon försvinner skyller vi på samhället. På de specialiserade institutionerna. Och glömmer bort att tragedin alltid är vår tragedi. Det är inte polisen som har gjort fel, det är inte socialen eller kommun'. Det är vi som ser på när tragedin spelas upp.
Polisen ger oss trygghet, socialen dövar samvetet. Vi kan skylla på dem när något går fel. Men då uteblir katharsis-effekten. Vi ställer oss aldrig till svars för vad vi gör, eller låter bli att göra.
När kvinnan försvann eller mannen försvann var det mitt fel. Säkert ditt med. Jag har jobbat i skolan några dagar nu. Säkert har jag gjort folk illa till mods, besvikna eller arga. Institutionen ser ut så. Människan också för den delen. Alla gör ont. Vi skadar varandra. Men vi måste hela tiden bära skulden för vad som händer, försöka bättra oss, skapa ett samhälle där vi ser tragedierna och undviker anomalierna. Inte skylla på institutionerna. Det är awesome att det finns psykologer och socialtjänst. Men det får aldrig göra att vi glömmer vårt ansvar att alltid försöka ta had om varandra. Att vi går från tanken att leva i ”ett samhälle” till att leva i samhälle.
Not: Tur att inte Göran Hägglund läser min blogg. Han skulle nog säga åt mig att sluta tjafsa om en grammatisk småsak och gå och köpa skosnören i stället (just nu går jag efter principen att när höger skosnöre försvinner klipper jag av vänster på mitten).
torsdag 17 september 2009
Dödsblogg
Jag har aldrig varit något stort fan av Nicke Sjödin -dialektskribent och författare från Junsele. Men när jag sitter och skriver om kunksapssyn hos gymnasielever kommer jag plötsligt att tänka på ett stycke ur en dikt om hans dikt om hans ungdoms fotbollslag:
...
“Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!”
Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.
Jag börjar surfa runt och hittar hans blogg. Det förvånar mig att den ligger kvar, eftersom Nicke dog för över tre år sedan. Det berör mig väldigt starkt att läsa om de sista dagarna i Nickes liv -om vad som händer både inuti och utanför när man är gammal och sjuk. Det är som en nedräkning mot döden, som att läsa en loggbok från ett skepp som kommer att förlisa. Först kämpar man och hoppas och tror. Sen tar det slut. Det känns väldigt generöst, väldigt vackert att man låtit bloggen vara kvar. Här är ett utdrag:
31/3 -09, tisdag
En ny erfarenhet kan jag redovisa idag - jag har provat larmet.
Det började med att jag fick lust att bada, ligga och njuta i karet och det var synnerligen skönt. Men sen tog jag mig inte upp! Trots att jag har alla möjliga handtag kring karet där jag suger i med båda händerna, så var det som om handtagen var fastmonterade i Kvarnhusberget och jag skulle försöka lyfta det. Jag jobbade och slet, Hervor försökte hjälpa till men jag satt som gjuten på karets botten. Vad billig man känner sig! Förnedrad av makterna. Försökte vända mig hit och dit, tji. Har fått nån sorts bälte som jag ska spänna runt mig i såna situationer, gjorde det, men Hervor orkade givetvis inte trots det där bältet. Av alla ansträngningar blev jag allt mattare och gav så efter för rådet: "Vi ringer larmet!"
Efter tio minuter knappt hade jag två tjejer i badrummer, de fattade mig i det där bältet och vips var jag uppe.Det var helt underbart - jag reflekterade inte ens på min föga reglementsenliga klädsel när man träffar damer. Vilken service vi har i det här landet - än en gång, det är häftigt att betala skatt!
...
“Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student´n!”
Fali sne´n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.
Jag börjar surfa runt och hittar hans blogg. Det förvånar mig att den ligger kvar, eftersom Nicke dog för över tre år sedan. Det berör mig väldigt starkt att läsa om de sista dagarna i Nickes liv -om vad som händer både inuti och utanför när man är gammal och sjuk. Det är som en nedräkning mot döden, som att läsa en loggbok från ett skepp som kommer att förlisa. Först kämpar man och hoppas och tror. Sen tar det slut. Det känns väldigt generöst, väldigt vackert att man låtit bloggen vara kvar. Här är ett utdrag:
31/3 -09, tisdag
En ny erfarenhet kan jag redovisa idag - jag har provat larmet.
Det började med att jag fick lust att bada, ligga och njuta i karet och det var synnerligen skönt. Men sen tog jag mig inte upp! Trots att jag har alla möjliga handtag kring karet där jag suger i med båda händerna, så var det som om handtagen var fastmonterade i Kvarnhusberget och jag skulle försöka lyfta det. Jag jobbade och slet, Hervor försökte hjälpa till men jag satt som gjuten på karets botten. Vad billig man känner sig! Förnedrad av makterna. Försökte vända mig hit och dit, tji. Har fått nån sorts bälte som jag ska spänna runt mig i såna situationer, gjorde det, men Hervor orkade givetvis inte trots det där bältet. Av alla ansträngningar blev jag allt mattare och gav så efter för rådet: "Vi ringer larmet!"
Efter tio minuter knappt hade jag två tjejer i badrummer, de fattade mig i det där bältet och vips var jag uppe.Det var helt underbart - jag reflekterade inte ens på min föga reglementsenliga klädsel när man träffar damer. Vilken service vi har i det här landet - än en gång, det är häftigt att betala skatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
