Musik 2012

Så var det slut då. 2012. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; ett år är ett år. En del saker hände som var bra, några andra som var mindre bra. Ett par saker hände inte alls. Precis som vanligt alltså. Jag med att lyssna på en del musik under året, precis, som under alla andra år i i mitt liv. Här är min lista på låtar jag lyssnade på under 2012. Eftersom jag tycker om att ligga efter är en del låtar från 2011. Någon är till och med äldre än jag.

Människan är ett underligt djur. Lika stort som vårt behov att synas är vår genetiskt betingade drift att dela med oss. Jag vet inte vilken av dessa som driver det här inlägget, men när jag ändå delar ut spellistor tänkte jag skriva något kort om hur jag minns musiken.


Susumu Hirasawa - The Girl in Bukkoyaka

För fem år sedan försökte jag se det påstådda Anime-mästerverket Paprika. Jag förstod ingenting. När jag sedan läste att det inspirerat handlingen i Inception, försökte jag igen. Jag fattade fortfarande noll. Handligen räcker näppeligen till mer än en trailer. När jag såg om filmen fick jag dock upp ögonen för Susumu Hirasawa.

Cyril Mokaiesh - Communiste

När jag promenerade ner längs Boulevard de Belleville under sommaren var musiken sparsam. Ifall det spelades musik dagtid överöstades den av gatusorlet. Jag tänker mig att man kanske kunde höra  Ambience a L'Africaine skvala från någon radioapparat på en PMU-bar eller kanske någon förirrad gatumsikant som spelade Somebody That I Used To Know. Men faktum är att jag inte minns någonting. Kanske var det för att jag spelade Cyril Mokaieshs Communiste i hörlurarna tills något gick sönder. Jag vet fortfarande inte hur mycket allvar han menar, Mokaiesh. Men något i det storslaget pretentiösa blandat med det hafsigt ironiska fångar mig. Det, i kombination med min dåliga franska gjorde varje lyssing till ett äventyr. Ofta hade jag hunnit ned i den fuktiga metron där fattigbandeåkarna , de nyanlända kinsesiska immigranterna, alkoholisterna och bobo:erna alla förenades i disträ leda när Je suis jeune branleuriste / Ok / Fils d'avocatiste / libanais / Je suis Che Guevariste / S'il te plait fick mig att falla in ett gapskratt.

Azealia Banks - 212

Äsch, jag behöver egentligen inte förklara varför det här är så bra.

Jonathan Boulet - You're a Animal

Ibland tog jag under hösten med mig en kaffekopp in i bilen. Det var såklart korkat, eftersom min SAAB är tjugo år gammal och inte har någonstans där jag kan ställa koppen. Oftast skvalpade den ut innan jag kommit ner för Skyttorpsbacken. Samtidigt som jag spillde ut kopppen på mig själv brukade jag knappa på Jonathan Boulets You're an Animal. När trumintrot burkigt struttade ut ur högtalarna fick jag ofta lust att bara åka långt bort och börja något nytt. Det blev aldrig riktigt så, men ofta tog jag Frånövägen till jobbet och körde långsamt förbi småbåtshamnen där morgonpigga pensionärsgubbar fixade med sina fritidsbåtar. Inte så dåligt, det heller.

Florent Marchet - Rio Baril

2011 åkte jag ofta tåg igenom normandiska småstäder. De är precis likadana som svenska småstäder, såklart. Och ändå så fruktansvärt unika. I Rio Baril har Florent Marchet helt enkelt radat upp vad städerna innehåller. Här finns inga sociala kommentarer, inga strålade analyser. Bara ett strävsamt piano och nostalgiska stråkar som förklarar precis hur det är i Saint-Lo, Valognes, Carentan eller Argentan. Och så utförligt förklarar kopplar detta till Härnösand, Kramfors eller Sollefteå att ingenting mer finns att säga. Jag har fortsatt spela den här låten under mina promenader, eftersom den förklarar allt, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara.

Gläds åt livet, det är inte så långt som du tror - Björknäs sjukhem

Första gången jag och P. smyger in i Björknäs sjukhem är det vinter. P. håller på med ett konstprojekt där han tar foton av sjukhemmet och jag, jag vet inte... Tror bara att jag fascineras av de där öde byggnaderna. Sjukhem stängde för femton år sedan. Kommunen hade högtflygande planer för byggnaden, som skulle rymma SIDA-myndigheten då denna skulle flytta från Sandö. Det blev aldrig så. SIDA flyttades till Härnösand. Björknäs köptes av ett estniskt företag som skulle förvandla sjukhemmet till spa. Vilket heller aldrig blev av.

Det är vinter och jag blir påmind om hur kylan hålls inne av väggarna. Plusgrader utanför men isande kyla inomhus där luften står stilla. Nere i källaren är det becksvart. Det gamla sjukhemmet, som rymt både en avdelning för senildementa och mentalsjuka ser ut som om det över natten övergivits. Britsar och bårar i tomma korridorer. I källarens förråd finns några litografier, delar av den offentliga utsmyckningen. Vi tar med dom hem.

När vi besöker sjukhuset några månader senare har ungdomar börjat bryta sig in i byggnaden Känslan av öde tomhet är försvunnen, ersatt med klotter och ölburkar. På ett sätt förstår jag ungdomarna. Man vill liksom göra sitt märke i något så brutalt bortglömt. 

Sjukhemmet har två trappuppgångar som antagligen delat in det i avdelningar. Den ena pryds av den här bokstavligt talat morbida väggmålningen.

Den andra väggens meddelande förvånar mig lika mycket. Jag kan inte tänka mig att man någonstans förutom i Ådalen eller Sovjet pryder väggar på mentalsjukhus med hoppfulla versrader ur Internationalen.

Sönderslagna rutor och vildvuxna träd. Allt för att förstärka någon slags tystnad, eller kanske stumhet.

Duschkabinerna ger en surrealistisk känsla. Både för att de visar att här har det mest privata av människors liv pågått och för att dessa människor samtidigt genomfört detta privata i sterila opersonliga rum, kanske inte ens i ensamhet.

I ett av rummen har man glömt att ta ner gardinerna. Denna detalj blir en kuslig påminnelse om att människor bott här.

P. hittar någon intressant detalj att fota i den numera närmast totalförstörda entrén. Själv försöker jag mest lista ut hur mina nya kamera fungerar.

Att vara koppartjuv är ett slitsamt arbete. Det finns något industriellt över hur någon först tagit bort takplattorna för att sedan tråd för tråd kunna börja riva ut kopparkablarna.

Eftersom korridorerna är långa måste stöldprocessen vara utdragen. Det krävs antagligen mycket tungt förarbete innan man kan börja slita ut någon koppar.

Alla som vuxit upp i en småstad vet att sladdmärken ofta hör ihop med ungdomsfylla och förstörelse. När jag promenerar förbi Björknäs ytterligare några dagar senare har någon slängt ut ett element genom ett fönster och vissa delar av vägen är täckt av glassplitter. Livet är helt enkelt inte så långt som man tror.

Jag vet inte om det är min generation som alltid vill vara där det händer, eller om det alltid varit så. Med tanke på hur många som pratat om att ha varit på Woodstock, sparkat boll med Primal Scream eller spanat på Boris Vian runt Saint Germain kan man nog tänka sig att det är en hang up som funnits ett tag. Jag slänger in ett "Ända sen de gamla grekerna. Kanske". För att safe:a.

Jag är aldrig där det händer. Jag läser DN Kultur och kollar på Babel men vägrar läsa de haussade författarna. Jag låter nästan alltid en skiva mogna ett par år innan jag lyssnar på den (Jo. Jag vet. Skivor finns typ inte längre). Ofta önskar jag att jag fötts senare på 80-talet så att jag kunnat var med i Harry Potter-svängen och köat utanför bokhandlarna sida vid sida med ungdomsgother nätterna innan nya boksläpp.

Jag kan dock komma på två tillfällen då jag varit där, precis när det hände. Det första är Drakar och demoner Expert. Jag odlade finnar i nattlampans sken ovanför nya expansioner och äventyr, monsterböcker och Ereb Altor-lore, såg spelet unika hemmasnickrade charm gå under i Dungeons and Dragons-kopior som Chronopia (1994) och senare Trudvang (2000). Nåväl. Eftersom antagligen ingen förstår vad det är jag skriver om är det lika bra att jag går vidare. Summa summarum: det enda roliga som hände mig under tidigt nittiotal var att det då och då släpptes nya expansioner till ett rollspel som ingen längre kommer ihåg.

Men jag är faktiskt med nu. I Game of Thrones-hypen. I och för sig är det ganska lätt att vara mitt i utgivningen av den planerade heptologin - George R.R. Martin släpper ju ungefär två böcker per decennium. Men det är ändå en fantastisk känsla att föjla något som händer, att vänta hoppas och spekulera. det ger min någon slags känsla av att vara i mitten av något viktigt. Inte som att stå på scenen, inte ens längst frami publiken. Men i alla fall vara med i ett undanskymt hörn.

Inte sedan Tolkien har jag fastnat så djupt i en fantasy-värld. När jag slöar på soffan hemma, funderar jag på vad Putnams teorier om socialt kapital skulle kunna säga om samhället på The Iron Islands. På väg till jobbet spekulerar jag i om det skulle kunna vara så att det egentligen är den försvunner Benjen som är Jon Snows farsa. Och när jag närmade mig slutet i den senaste boken valde jag att läsa den riktigt, riktigt långsamt, för att slippa vänta de fem år som det lär ta Martin att knåpa ihop nästa bok. Om han inte dör i hjärtinfarkt innan. Att han skriver om hamburgare i den nämnda bokens förord bådar inte gott.

Hur många sociala medier behöver man egentligen?

Känns som att informationsinflationen på Internet de senaste åren kommer att skrattas åt ungefär som vi idag skrattar åt spanjorernas kontraproduktiva guldsamlande på femtonhundratalet. Vad ska jag entligen med Twitter-konto, Facebookstatusuppdateringar, Tumblr, Instragram, blogg osv till? Okej om jag vore Disney eller Le Monde. Men jag är ju Jonathan. Ska nog gå tillbaka till att bara blogga. Och utöka min protest genom att knappt göra det heller. OBS! Lägger till en talande bild bara för att visa att det visst inte bara är Instagram som tillåter bilduppladdning från smart-telefoner. #SakersomAppleanvändaretrorärunikaförApple PS. Instagram kanske gör det snyggare, dock. + Med fungerande radbrytning.

Internetskatt

Det är synd att staten inte finns på internet. Ni kanske tänker "Men vadå, ska man betala skatt på Internet?". Ja, det skulle man kunna göra. Till exempel skulle staten kunna bestämma att alla operativsystem levereras med ett litet program som ger en procent av sitt RAM-minne till nån slags sjukt avancerad datoruträkning på nåt universitet nånstans. Så kan nån forskningsgrupp som räknar ut hur många klingoner det behövs för att byta en glödlampa eller hur man klyver en Cern-processor eller nåt sånt använda sig av outnyttjad datorkraft. Vad skulle staten då göra i gengäld, undrar naturligtvis varje god piratpartist. Ja, kanske skulle man kunna erbjuda vett och etikett-kurser till alla Flashback-troll. Eller, viktigast av allt och lite av min hjärtefråga: pusha på alla bloggportaler att införa en gilla-knapp.

För mig händer det ganska ofta att jag läser blogginlägg som jag gillar, men som jag inte har tid, ork eller kunskap nog att kommentera. Jag är säker på att mycken glädje skulle skänkas om folk kunde logga in på kafferasten och då och då få se den där härliga lilla tummen under sitt senaste inlägg.

Den sverigedemokratiska välviljan

Jonathan Littells roman les Bienveillantes handlar om SS-officeren Maximilien Aue, en intellektuell doktor i juridik och tillika aktiv nazist och psykopat som dödar sin far. Fast han dödar fler än sin far, han deltar i massmorden av judar, kommunister och zigenare också. Boken bjuder på 900 sidor fantastisk läsning. Den är utan tvekan det bästa jag läst i år. Främst fascineras jag av våldet. Av hur lång tid det tar att bygga upp en infrastruktur och byråkrati för ett folkmord. I ett tidigt skede i boken avrättar SS-männen 50 000 judar genom att skjuta dem. Det är oerhört att svårt att förstå. Hur man hittar en skreva en bit från staden, ber var och en av offren att lägga sig ner ovanpå de redan avrättade. Beväpnade med pistoler och gevär skjuter SS-männen fångarna en i taget. Det går inte bra; människor i de undre lagren avrättas inte ordentligt, soldaterna hör skrik, börjar skjuta besinningslöst, hela tiden är allt nära att upplösas i kaos. Man förstår varför man senare blev tvungen att bygga förintelseläger. Även om det finns en ideologi, överordnade och en byråkratisk apparat som påtrycker individen handlingarna blir folk så traumatiserade av att mörda att skadorna att situationen blir ohållbar.

I en annan situation pratar huvudkaraktären med en fångad sovjetisk partifunktionär. Denne tror på kommunismen och accepterar Aue’s försök att hitta en gemensam nämnare hos sovjetkommunismen och nazismen: de båda ideologierna försöker lösa sociala problem med våld. I sovjetkommunismens fall försöker man inte utplåna klasskillnaderna, utan utrota dem. Borgarna ska dö, helt enkelt. Nationalsocialismens praktik grundar sig på att man på vetenskapliga vägar ska hitta sociala grupper som är mer benägna att vara ett hot mot staten än andra. Om statistiken visar att en etnisk grupp i den tyska staten i högre grad än andra tyskar begår brott ska man ägna sig åt vad som idag kallas en pre-emptive strike. Naturligtvis är detta bestialiskt, självklart antidemokratiskt (både ur ett konservativt, liberalt och socialistiskt demokratiperspektiv) och tveklöst fullkomligt ovetenskapligt. (Ett av mina favoritpartier i boken är när Aue samtalar med en lingvist om rasbiologin som vetenskapsfält. Det tar bara två sidor att konstatera att den är helt värdelös, såklart. Ändå fortsätter Aue att agera utifrån den, trots att han anklagar sig själv för att utgå från en vetenskaplig standard som knappt håller medeltida standard.).

Men det är inte för att den kan argumenterar för att nazism är dålig som boken är och blir intressant. Vill man förstå det kan man lika gärna läsa en skoluppsats skriven av en mellanstadieelev, det går snabbare. I det ovanstående trasslet är det just våldsaspekten jag tycker är intressant idag.

I Norge gick en steroidpumpad psykopat lös på ett ungdomsläger och försökte spränga ledande politiker. Det är svårt att förstå. Utifrån les Bienveillantes universum är det tydligt att det handlar om en psykopat; friska människor utför inte den här typen av våldsdåd. Breivik har helt tydlig accepterat att våld är en lösning på sociala problem. Att han utför den här typen av handling kanske förklaras av att han är psykiskt sjuk. Men varifrån kommer den ideologi vars bödel han blir? Det stoff som han förvandlar till något farligt när han tar sig rätten att bruka våld, att döda.

Ingen står utanför sin tids strömningar och jag tror att Breiviks handling blir omöjlig om det inte finns en ideologi som skuldbelägger kollektiv, som säger att man bör sätta in åtgärder mot människor som är oskyldiga, men potentiella hot innan de gjort sig skyldiga till något.

Detta gör att politiska aktörer blir skyldiga att ta avstånd från argumentationer där man skuldbelägger grupper. Det gäller alla radikala partier. Varje gång Fi! Misslyckas med att föra fram sitt budskap och tolkas som anti-manligt finns möjligheten att någon individ ska överskrida den tunna linjen och försöka lösa sociala problem med våld. Vänsterpartiet och socialdemokraterna riskerar samma sak. Men jag tycker att de ovanstående partierna ändå tydliggör sina ståndpunkter. Men hur är det då med SD, höger-radikalerna. Ni får en uppgift av mig: Hitta passager där SD skuldbelägger grupper på sin hemsida:

De senaste decennierna har Sverige tagit emot allt för många människor på allt för kort tid. I många fall mångdubbelt fler än våra grannländer och invandringen till Sverige fortsätter att ligga på rekordhöga nivåer. Denna ansvarslösa politik har gjort att det ständigt skapats växande utanförskapsområden runt om i landet. Områden som när de byggdes betraktades som fina medelklasskvarter har förvandlats till segregerade områden där arbetslösheten och brottsligheten är hög.

För att komma tillrätta med detta menar vi att Sverige kraftigt måste begränsa invandringen. Nivån måste ligga på en sådan nivå att de invandrare som invandrat till Sverige ges möjlighet att anpassa sig till det svenska samhället. Genom åren har vi sett politiker från de andra partierna anslå många miljarder till olika integrationsprojekt. Ingenting har hjälpt. Det finns nämligen ingen integrationspolitik i världen som hjälper om problemen fortsätter att förvärras med fortsatt massinvandringspolitik.

Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer. Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar.

Man behöver inte ens en gymnasieexamen för att se vartåt de barkar. Gruppen politiker har varit oansvarig, gruppen invandrare måste anpassa sig till svenska värderingar. Eftersom SD identifierat individer som inte beter sig som man vill (problemet i ”utanförskapsområdena” är att arbetslöshet och brottlighet är hög) ska man sätta in åtgärder mot en grupp: invandrarna. Utan att veta vilka dom är eller vad de har för agenda. Det har, enligt SD inte en annan grupp: andra politiker, klarat av.

Vad händer när någon, utifrån idén att våld är en lösning på sociala problem, får för sig att verkställa SD:s politik? Det finns flera exempel: Palme-mördaren, Lasermannen, Malmö-skjutaren och nu senaste Breivik.

Titeln Les Bienveillantes är en referens till Aeschylos Orestien. Där jagas huvudpersonen Orestes av de straffande furierna. Han räddas dock av Athena, som dömer furierna att bli till Erinnyer, som på grekiska betyder ungefär ”de som vill väl” (les Bienveillantes). Dessa skonar Orestes. Jag tvivlar inte en sekund på att de flesta politiska partier vill väl. Men om radikalerna vill förvandlas från hämnare till välvilliga hjälpare måste de, som Vänsterpartiet gjorde upp med Sovjet, frigöra sig från idén att peka ut kollektiv och hålla dem ansvariga för individers potentiella handlingar. Annars riskerar de att bli framtida furiers mecenater.

Ensamheten II

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Det här var alltså Gunnar Ekelöf. Dikten är hämtad ur Färjesång, som gavs ut 1941. Ekelöf är flerfaldig svensk mästare i ensamhet (i den nordiska rankingen ligger han tätt bakom Edith Södergran och strax före Harry Martinsson, men eftersom loppet så att säga är dött kommer han aldrig att gå om). Få har gjort ensamheten till en livsstil så som Ekelöf. Just därför är det så intressant att läsa om hur han skildrar den. Vi tar ett citat till, den här gången ur titeldikten ur Non Serviam (1945).

Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!

Jag låter det vara osagt att dra direkta politiska referenser, Ekelöf var ganska politiskt inkorrekt. Men en sak är säker: han ville åt ensamheten. Eller var det så? I det översta exemplet ser vi en individ som söker gemenskap genom ensamhet, i det andra utdraget kan individen inte slita sig från det kollektiva, från sam-hället. Inte ens den svenske mästaren i ensamhet kan riktigt klura ut det där. Inte ens han verkar tro på en helt fri individ. Och så som Ekelöf levde kan jag se få som försökt mer beslutsamt.

Jag har tittat på film mycket på senare tid. I lejonparten nyutkomna filmer känns det som om tron på individen lever. Den hyllade the King’s speech handlar om kungen som lär sig våga prata i radio med hjälp av en talpedagog och sedan kan tråka ut nationen genom hela andra världskriget genom monotona radiotal. I the Boxer handlar det om boxar-brorsor i Detroits arbetarkvarter som kämpar för att bli bäst på att slåss. I the Social Network försöker nörden att uppnå berömmelse och i Winter’s Bone och True Grit försöker unga flickor att hämnas sina fäder. Sådärja, det var väl Oscarvinnarna.

Det är nästan monumentalt grekiskt. Grekerna trodde ju på det där med individen. Odysseus reste ju runt på sju hav i tjugo år, Akillevs ville bli ärofull och Agamemnon drevs av nån obegriplig fetisch för att ställa till jävelskap. Men grekerna får ursäktas, eftersom de trodde på ödet. Idag vet vi bättre. När Eyvind Johnson skriver om Odyssevs verkligen känner man hur ensamheten tär på honom, hur han längtar hem, hur han går runt där med värkande kropp hos Kalypso, vid resans slut.

Kerstin Gezelius gör förresten en suverän analys av den ohämmade individualismen i DN. Såhär skriver hon om the King’s Speech:

Sen minst ett decennium tillbaka är det självförverkligandet som är den enda sanna romansen. Nu gråter man av tillfredsställelse när huvudpersonen finner sig själv, lever upp till sin egentliga potential och blir storartad och applåderad.

För att nå dit, säger sagan och filmklichéerna, måste man möta någon som inte är ett dugg imponerad av allt man inbillar sig om sig själv (egot) utan bara intresserar sig för det man själv inte ens vågar tro att man är (självet). En sådan person ska helst vara av lägre klass och/eller med ett enklare språk och sätt som skär igenom later och förställning. Karaktären har funnits i alla tider. I amerikansk film var det ofta en svart person, en så kallad Magic Negro. Eller ett barn. Eller en fallen kvinna. Sen ”Döda poe¬ters sällskap” har det inte sällan varit en lärare. Numer är det ofta Geoffrey Rush.

Så tycker jag att det ser ut ganska ofta. Att filmen handlar om individer som förverkligar sig själva. Att vi är så vansinnigt intresserade av människan som utanför ett sammanhang (men kanske med hjälp av en eller två andra individer) når sina mål. Men det där som Ekelöf skriver om när han försöker frigöra sig, bli sin egen, det hittar jag så sällan.'

I går slog det dock mig med stor kraft. Jag har sett alla Harry Potter-filmer under två veckor. Och precis som det är Gollum som är den verkligt intressante karaktären i Sagan om Ringen är det såklart professor Snape som fångar allas intresse i Potter-sagan (de två har förresten oerhört mycket gemensamt, men det kan dryftas någon annan gång).

OBS! SPOILER-VARNING!

Snape har ett förflutet som mobbad, har varit olyckligt kär i Harry Potter morsa och tvingas löpa över på Voldemorts onda sida. Allt för att verkställa professor Dumbledore plan (som fö. Är så snillrik att man funderar på om han inte snott med sig Galadriels palantir från det senaste magiker-konventet). I en filmsvit där det kollektiva, att fler människor handlar gemensamt, står emot förtryck och offrar sig för varandra är det centrala måste Snape gå ensam och avskydd som en mårdhund genom det stora skeendet. Jag tror att det är därför han blir så intressant. För att han förnekas sin gemenskap. Det finns ingen som är som honom. Harry Potter-filmerna (jag har inte läst böckernas) främsta förtjänst är att dom ställer individens olycka mot det gemensamma handlandets glädje. Och Snape blir ensammare än Ekelöf kunde drömma om att någonsin vara.

De scener i Harry Potter-filmerna där den kollektiva handlingen lyfts fram är oerhört starka. Jag tror att de blir det, eftersom man vågar lyfta fram samarbetet och gemenskapen som den väldiga kraft det är. Annars, när folk handlar gemensamt i film, skildras det ju ofta som zombies eller hjärntvätt.

Den antinomi som Ekelöf helt fruktlöst kämpade för att förstå under hela sitt liv har blivit delar av nån slags urvattnad eufemism, en quick fix som alla kan förstå och hoppas på: om du inte klarar av att skaffa dig ett jobb, tycka om dig själv eller behålla goda relationer; hoppas hellre på att du träffar en okänd välgörare än att försöka organisera dig eller söka förståelse i en grupp. Det är upp till dig att ta dig ur ditt utanförskap, snarare än det är upp till den stora massan att släppa in dig.

Ensamheten I

Det är en sak med mitt yrke som skrämmer mig: ensamheten. När man jobbar i skolan ser man de ensamma. De som inte jobbar i skolan kommer kanske ihåg dem: de där som stryker runt i korridorerna, sitter ensamma i skolmatsalen och aldrig hittar någon att jobba med på lektionerna.

Jag skriver stryker, för när de går är det nästan som om de skulle vilja stryka bort sig själva från manuset, skippa hela pjäsen och bara försvinna. Eller säkert också skriva om pjäsen med ett nytt förord från författaren, ett humant den här gången, inte bara några förmaningar från föräldrar, en svårtolkad läroplan och meningslösa ömhetsord från lärarna.

Men det går inte och det kommer aldrig att gå. Kanske gick det någon gång i förhistorisk tid, innan Hammurabi skrev lagar och kungalängder fördes, mynt slogs och människorna började fråga sig vilka dom var. Kanske fanns det inga ensamma i de tidigaste stammarna av letare och samlare, men det vet jag ingenting om.

I ”Pojken i skogen” av Mats Jonsson är ensamheten ett av de teman som är mest centrala. Hans skola kryllar av ensamma människor, många av dom förstår helt enkelt inte spelreglerna i en högstadieskola. En del andra kan inte leva upp till normerna och hamnar utanför. Läs historien om Blom på sidorna 191 – 196 så förstår ni vad jag menar.

Särskilt spännande blir det eftersom huvudkaraktären själv är lite av ett freak, ungefär som jag själv var. Men han har, precis som jag hade, någon att spela Zelda och prata serietidningar med. Hans upplevelse av ensamhet är existentiell, till viss del kanske självvald. Jag tror att sådant inte går över, att har man en gång upplevt utanförskapet (Det riktiga utanförskapet är värre än Alliansens; både liberaler och marxister kan ibland tro att ett samhälle blir öppet genom full sysselsättning. Tänker man så missar man helt och hållet vad politik handlar om) kommer man för alltid att känna igen det, för mig återkommer den där känslan vid kritiska situationer, man får för sig att ingen förstår och kanske är det så.

Men hur mycket jag än skryter om att jag var utanför i högstadiet är det fortfarande ett faktum att jag aldrig var helt ensam. Det handlar inte om en nyansskillnad, snarare är den Stilla havet-stor. Jag har alltid haft människor nära att diskutera med och utvecklas med. Jag kan inte riktigt förstå hur den konkreta ensamheten är. Vad man gör när man inte har några vänner? Jag kan inte ens tänka på den ensamma vuxna människans vardag: hur det känns att komma hem själv, laga mat själv, titta på teve, ta en promenad och sedan fundera över hur man ska tillbringa helgen helt på egen hand, utan att det flimrar över tanken.

Eftersom jag måste utveckla mitt bloggande petar jag här in en högst professionell cliff hanger. Fortsättningen på texten, som utlovas vara våldsamt introspektiv och spekulativ, publiceras först om några dagar.

Resandefolket

Att bo med människor som är nästan ett decennium yngre än en själv är ibland en prövning. Man får vänja sig vid skrän sent på måndagsnätter, att diskussioner abrupt kan ta slut i godtyckliga truismer och att man måste gömma söndagens frukostjuice så att den inte misstas för groggvirke.

Fast egentligen. Inget ont om ungdomen. Det finns ju såklart tusen 19-åringar som är smartare och mognare än jag. En del av dem är mina elever. Kanske handlar det snarare om att man, när man blir äldre, blir alltmer van vid att välja sitt sällskap. Och då behöver ju min irritation inte förklaras genom åldersskillnader, utan snarare genom att jag blivit äldre. Om ni förstår hur jag menar.

En sak som jag gärna skulle vilja beskriva som en ungdomskult är fixeringen vid resande. Så har det i alla fall varit för mig. Att jag blivit mindre och mindre övertygad om resandets välgörande effekter ju äldre jag blivit. Men där jag bor är det liksom ett axiom att man utvecklas genom resande - man förstår omvärlden bättre, träffar intressanta människor, vidgar sina vyer. Själv har jag aldrig riktigt märkt av det där.

Okej, man kan åka till städer man aldrig sett förut och det är roligt. Det är fruktansvärt roligt att vandra gata upp och ner. Att hitta kvarter med sina egenheter, spekulera i den sociala stratifieringen, se platser man läst om, lyssna på främmande språk. Nuförtiden bor jag hellre på billiga skithotell än vandrarhem. Men jag tycker överlag att vandrarhem är trevliga. Det är alltid lätt att börja med folk, många är sympatiska och ofta kan någon berätta något spännande om den plats där man befinner sig. Men att kalla detta för personlig utveckling är att negligera människans komplexitet.

Jag tror att historien kan förklara idéer som "man växer genom att resa". Under föregående sekel var det legio för den universitetsutbildade adeln att göra bildningsresor genom Europa. Man utnyttjade sitt ekonomiska privilegium till att resa till de orter man studerat och i verkligheten se vad som varit fokus för ens studier. Dagens backpackerkultur är någon slags McDonalds-version av detta. Ingen orkar längre grotta ned sig i antik grekiska, athensk demokrati eller olympens myter för att båtluffa i Grekland. Ändå har resandet behållit sitt mystiska, danande skimmer.

Själv åker jag i morgon för att promenera i Deauville, Trouville och Honfleur. Jag tar med mig min grammatikbok och det senaste numret av les Inrocks. Rimligtvis kommer jag knappt att prata med någon och antagligen kommer jag att utvecklas mindre än en dag på jobbet. Men jag räknar med att bli väldigt avslappnande.

Demokratiekvationen

Jag pratar med J. och K. över Skype och vissa saker går ju liksom inte att undvika.

Som att alla bitar för en gångs skull har möjlighet att falla på plats i arabvärlden. Eller åtminstone några bitar. Men bara det vore ju första gången sedan Mamelukväldet.

Eller vem som blir socialisternas kandidat i Frankrike 2012. Själv tror jag på Dominique Strauss-Kahn (De som vill visa sig au courant med fransk politik använder såklart kortformen DSK. Jag ska nog också göra det.) Även om Martine Aubry har jobbat hårt för att socialistpartiet ska föra en tydlig, förståelig politik med punkter som riktas till hela befolkningen tror jag att DSK faller väljarna i smaken på grund av den där konstiga franska idén om att presidenten ska vara känd i stora världen (IMF-chef).

Eller vem som blir socialdemokratisk statsministerkandidat. Vilket måste vara världens svåraste jobb. Den som blir det kan ju räkna med att hålla koll på LO, övertyga partiet om att man för en progressiv politik, inte skrämma bort pensionärerna, locka över SD-väljare på landsbygden, vinna akademiker-röster i storstäderna, minska löneklyftorna, stimulera näringslivet, vinna över borgarna i tillväxt, utöka välfärden, låta bli att öka skatterna osv. Vi pratar om Lena Sommerstad, eftersom hon känns som bobo-kandidaten nummer ett. J. ifrågasätter hennes förmåga att kompromissa. Jag och A. skriker att det kunde ju inte Palme heller. J. ifrågasätter om hon kan ses som representativ för rörelsen. Jag och A. skriker att det var ju varken Tage Erlander eller Olof Palme, heller.

Och så säger jag något jag ångrar; att skit i gubbarna på Bollstasågen och vad dom tycker. Skit i om dom skulle känna sig alienerade av en partiledare som inte hade samma relation och historia till och i rörelsen som dom. Dom kommer ju ändå aldrig att rösta borgerligt. J. behöver bara kort påpeka att det mycket väl skulle kunna vara så att vänsterns dåliga val på senare år beror på att kontakterna mellan Bollstasågen och Rosenbad är så få. På att i stort sett alla folkrörelser i Sverige (förutom Sverok) inte fyller samma sammanfogande funktion som tidigare. Att det är det som skapat distansen.
För er som läst Birger Norman eller PO Enqvist är det lätt att förstå. Skräcken för att det inte finns något mänskligt lager av gemenskap mellan individen och staten. Den kalla, autokratiska dystopin. I teorin, såväl som i praktiken är det här med folkrörelser nog det jag tycker är allra viktigast i en demokrati. Hur ofta människor träffas: hur ofta människor från olika delar av samhället träffas. Jag tror att ju mer vi umgås under organiserade former och fattar beslut tillsammans (om upprustning av hockeyhallen, schema för vägföreningen, kaffekokning på byalagets danskväll), desto bättre fungerar demokratin. Och när demokratin fungerar sämre, förlorar folk förtroende för staten.

I Sverige tror jag att det kan leda till att folk röstar borgerligt. När jag tänker på vad som händer i arabvärlden just nu känns det som om konsekvenserna skulle kunna bli väldigt mycket värre. I många av de länder där man idag kastar ut både statschefer och regeringar finns ju nästan ingen opposition. I många fall är den politiska arenan så begränsat att den religiösa har fungerat som ett surrogat under de senaste åren.
Allting känns väldigt likt Algeriet 1989: Efter tio år av stagnation fick folket nog. I stort sett ingen organisation fanns, men arbetarklassen (som ville ha högre levnadsstandard) och medelklassen (som ville ha utökade medborgerliga friheter) gick samman i upplopp och demonstrationer. Till slut fick den korrupta regeringen ge upp och utlysa nyval. Visst går det att känna igen?

Algeriet blev ingen demokrati efter 1989. Det islamiska partiet FIS vann den första omgången av valet, eftersom man kunde sprida sitt budskap genom moskéer och använda de religiösa institutionernas organisation. Militären satte (precis som dom gör idag) hårt mot islamisterna och detta ledde till inbördeskrig. Det fanns inga politiska partier som kunde utmana FIS, ingen etablerad fri press för debatt, inget förtroende till staten efter år av autarki och korruption, inget förtroende för demokratin hos militärledningen. Även om en förändring i arabvärlden är nödvändig är det svårt att inte bli orolig.

Tyvärr känner ingen till den där demokratiekvation som kan trolla fram fler mellanmänskliga kontakter i Sverige eller ideologiskt baserade folkliga partier i arabvärlden. Jag antar att man får blunda, göra sitt bästa och hoppas att tusen olika värden i tusen olika kolumner sammanfaller och att den där ekvationen kan rassla ur sig någon som blir, om än inte optimalt, så åtminstone värdigt.